Min vän har bmi 44, hur kan jag hjälpa henne?

Operation är tyvärr det enda som kan ge ett långsiktigt resultat när man är så pass överviktig. Att gå ned på egen hand går ofta rätt bra med rätt stöd och om man själv är motiverad, men tittar man på forskningen så ser man att i princip alla som lyckas med viktnedgången, har gått tillbaka till sin ursprungsvikt inom en 4 årsperiod. Vill du hjälpa henne så tycker jag att du ska ta med henne till vårdcentralen. Även om det är så att hon inte vill eller kan operera sig så låter det ju dom att hon mår dåligt och kanske behöver samtalsstöd eller någon annan depressionsbehandling?

Låter lite drastiskt att direkt föreslå operation. Visst går man ner i vikt, men det är inte det enda problemet. Det finns ofta en orsak till att man äter för mycket. Vissa tröstäter, andra är sockerberoende, en del äter helt fel mat. Att gå ner i vikt blir betydligt enklare om man vet anledningen eller orsaken till att man gör som man gör.

Jag upplever att många inte förstår att mycket sitter i huvudet och gör det därför väldigt svårt för sig. Runtomkring oss finns så många fällor. Vi handlar när vi är hungriga, vi provsmakar maten medan vi lagar den, varje dag går vi förbi ett kondis på väg hem från jobbet, vi lagar bantarmat åt oss själva medan resten av familjen äter annat.

Jag har varit överviktig sedan puberteten men tog beslutet att göra någonting. Bestämde mig för att fortsätta äta vanlig mat, men började dricka vatten till maten, lagade fullkornsprodukter, mer fågel och fisk, men framförallt började jag äta små mål med 3 timmars mellanrum för att hålla blodsockret på en jämn nivå. Efter ca 3 månader orkade jag börja ta små korta promenader några gånger i veckan, lite i taget för att inte tröttna på motion. Det tog mig 1 år att gå ner 35 kg och idag nästan 15 år senare har jag gått upp 5 av dessa.

Att göra en GBP innebär en väldigt stor förändring för resten av livet. Idag har jag en brorson som gjorde denna operation, han ligger på sjukhus sedan op för 4 veckor sedan med svåra infektioner. Det hjälper väldigt många, men det kanske inte är det första man ska ta till.

Till TS har jag inga egentliga råd annat än att kanske försöka säga till henne att du är orolig för hennes hälsa.

Får hon någon hjälp mot depressionsproblematiken?

Ja hon har dels gått på lyckopiller, men slutat pga att hon mått så dåligt av dem. Hon har psykolog som hon går till och familjerådgiving med sin pojkvän. Hoppas psykologen även pratar om övervikten med henne. Jag vågar inte

säga så mycket mer pga hon inte bjuder in till det. Om jag skulle säga att jag önskar att hon kan gå ned vet jag inte hur hon skulle ta det. Alltså, om någon hade en vän som var anorektisk som ett skelett skulle man uttrycka sin oro (antar jag) och försöka hjälpa, men på något sätt är det så mycket svårare åt andra hållet :(

Tyvärr är det som med alla missbruk. Personen måste själv vara redo och mottaglig för hjälp innan man kan ge den.

Det du kan göra är att berätta och visa att du finns där för henne när hon är redo att ta tag i sitt problem.

Känns alltid skönt att veta att man inte är ensam i sin kamp men viljan att ta tag i det måste komma inifrån.

Just det att jag har ingen som helst aning om vad som är problemet. Om hon har ett godisförråd gömt, eller om hon häller massa fett på maten, eller om hon frossar enstaka dagar. Ingen aning. Vet inte om hon pratar med någon annan heller om det... Men jag känner att det måste ju finnas någon sådan anledning, osunt leverne allmänt gör väl att man går upp 15 kg och sedan står still där? Jag undrar verkligen.

GBP har hon pratat om när hon haft en sådan period av självförakt för sin kropp. Sedan rycker hon upp sig och säger att hon nog kan gå ned utan op. Men det händer liksom aldrig. När hon har provat någon diet är det alltid nån banbrytande magisk idé bakom som att leva på enbart olika juicer något halvår. Då gör hon det några dgr. Men det blir inte ihållande

skulle det vara min vän, kanske jag skulle försöka få ut henne på en promenad, hjälpa henne att få en start på sitt sundare liv. 

skulle det vara min vän, kanske jag skulle försöka få ut henne på en promenad, hjälpa henne att få en start på sitt sundare liv. 

Det är svårt det där. Men som själv överviktig kan jag säga att alla välmenande råd och förslag på promenader och dylikt blir iaf jag jävligt less på. Jag hade önskat att jag sluppit det och i stället blivit lyft i min självkänsla av mina vänner. Att få höra att man duger som man är och är fantastisk sim människa. Så kraftig övervikt (har själv bmi 42) handlar om långt mer djupare saker än mat in i munnen och motion.

Det är först nu vid 42 års ålder som jag lyckats lösa mina inre knutar och är redo att gå ner i vikt på ett sunt och hållbart vis. Jag kommer att operera mig men det har helt varit mitt val.

Jag har hela livet haft människor runt mig som velat hjälpa mig med vikten men ingen som velat lyssna eller ens försöka förstå när jag berättat om min bakgrund och tankarna som rört sig på insidan. Mina svarta tankar har inte kommit från min övervikt som alla tycks tro, min övervikt kommer från dem...det är mitt dåliga mående som skapat min övervikt inte tvärtom. De korta perioder jag har vägt mindre och haft någorlunda normal vikt har jag istället missbrukat sex, druckit kopiösa mängder alkihol och tränat så att jag rasat. Bytt ett missbruk mot ett annat.

Lyssna på din vän ts. Va den vän hon behöver inte en dietist eller PT. Du är en fin vän som vill henne väl, men om hon ber om din hjälp är det i så fall bättre att du frågar henne om hennes inre än hjälper henne med det yttre.

Och det där med operation. ...det måste komma från henne när hon är redo.

Dra me henne ut o promenera så de blir av. Ang operationen - den är nödvändigtvis inte långsiktig alls om det inte kommit inifirån, man måste även där ändra sina matvanor rejält. Annars går man upp igen inom några år, vet det är möjligt o sett 2 fall där det gått så. Så själva insikten bör komma från en själv, en operation är inte lösningen bara ett hjälpmedel.

Okej, förmodligen jan jag inte göra så mycket mer än det jag redan gör. Det jag tänker är, älskar man sig själv helhjärtat när man gör det mot sig själv? Det måste vara att man inte ser sig förtjäna det bästa. Hur ska jag få henne att tro att hon gör det. Just det själsliga är väl det jag kan hjälpa henne med till en viss del. Men hon är liksom så utmattad så attchon inte riktigt tar till sig det. Tror hon bär på känslor från barndomen om att inte duga. Hon har också som du haft ett promiskiöst sexliv tidigare när hon också var smal. Hon har flera vänner som jag anser utnyttjar hennes snällhet och själva vill vara i centrum, hon har också gjort sig av med flera sådana vänner. Jag önskar att hon hade en vän som dig! Jag har liksom inte mandat att lägga mig i hennes ätande, men någon som vet vad det handlar om har det mer, tycker jag.

Som du säger att du först nu är redo; visst menar du att övervikten och ätandet är en trygghet också som man inte vågar släppa? Att det är som fritt fall och djupt vatten. Hon har faktiskt sagt någon gång att hennes valkar är hennes mur, mot världen, mot killen när han vill ha sex osv. Att hon inte vågar släppa in och vara sårbar.

Ätande är till stor del lnlärt beteende. Att äta när man firar något, när man är ledsen..socker och fett stimulerar belöningssystemen i hjärnan och gör att man kan stänga av smärtan. Lite som sexuell stimulans.....

för att komma åt övervikten måste man vara redo..för på vögen kommer akla undertryckta känslor som man måste möta och inte ska döva med mat. Övervikt är ett symtom. Inte en irsak...