Hur mycket tycker ni och när att det har varit bra att arbeta när ni har små barn?

Vi arbetar heltid (jag är dock i huvudsak föräldraledig nu). Vi hade en diskussion just om upplägget för oss framöver ang. tid och arbete. Maken övervägde en annan tjänst med mer resor (och därmed bortavaro) och hade han tagit den så hade jag gått ner i tid för att barnen skulle få kortare dagar på dagis. Typiskt, kan man tänka, men han skötte allt när jag jobbade mig uppåt och var borta 3 dagar i veckan, så på det viset hade det varit rättvist oss emellan. I diskussionen kom vi dock fram till att med så mycket timmar på jobb blir timpenningen rätt låg om man slår ut det och det hade bara blivit ca 8-9000 i skillnad netto i och med att han då skulle pensionsspara åt mig de timmarna jag skulle gå ner.

Ett viktigare skäl mot den tjänsten var att barnen skulle sakna honom förfärligt och den minsta behöver umgås mycket med honom för att knyta an. Han hade gått runt med ständigt dåligt samvete och det hade förmodligen tärt rejält på mig att se och höra barnen längta efter honom. Så han blir kvar på den tjänsten han har. Det kändes inte värt det i dagsläget. I slutändan spelade inte lönen någon roll.

Lite grubblar jag över hur det blir när jag börjar jobba igen. Vi är chefer bägge två och båda måste finnas tillgängliga i akuta situationer. Vill det sig illa så infaller de akuta situationerna samtidigt. Jag har nog lite enklare att gå ner i tid generellt men han kan gå ner i tid halvårsvis. Men visst kommer barnen i kläm. Det går inte att sticka under stol med. Visst hade vi kunnat skaffa oss ett billigare boende, men vi fann drömhuset och det är rena idyllen för familjen. Man kan argumentera för att det är viktigare att vara med sina barn än att bo i drömhuset, och principiellt håller jag med, men i verkligheten, så vill jag inte bo någon annanstans än just här.

Tack. Det jag fetmarkerade tror jag spelar stor roll. Jag är kanske jävlig men någon veckopendlade partner tänker jag inte ha. Min sambo är inte svensk men har rätt hög utbildning vilken är likvärdig här och han har från första början (efter sfi) haft tillsvidareanställningar. Han är född och uppvuxen i Amsterdam och där hade han en väldigt fin lön och position, här ser han till annat och då främst till tiden med barnen och fattar det inte att han kan vabba och föräldraledig. Han uppskattar det, inget som vi andra tar föregivet. För honom är det en Stor grej. Äh, nu svävar jag ut. Det jag skulle säga var att han har blivit erbjuden sådant längre bort vilket vi tackat nej till av den orsak jag nämnde tidigare. Själv jobbar jag inom psykiatrin och fick välja helt hur jag ville arbeta med ny chef. Jag valde natt och tycker än så länge det fungerar väl. Vi ser båda till tid med ungarna.

´Vi jobbade båda heltid när vi fick ettan och tvåan. Jag jobbade inom ett rätt så tufft område med många långa dagar, helger och en hel del resor. Dessutom var det inte särskilt välbetalt. Under föräldraledigheten med trean så sadlade jag om och började frilansa. Under de första åren jobbade jag nästan uteslutande när barnen sov eller ammades. Nu är yngsta barnet lite äldre och har precis börjat på dagis ett par dagar i veckan så jag kan få mitt mesta jobb gjort på dagtid med bara någon kväll extra. Jag drar in mer pengar som frilansare än vad jag hade gjort som heltidsanställd, fastän jag jobbar 15-30 timmar per vecka istället för 60+ som jag gjorde innan. Vi sparade in barnomsorgskostnader, vilka är omfattande i landet vi bor i. Då jag nu kan ta i princip alla barnrelaterade ledigheter, vid sjukdom, tandläkarbesök, mm, så har min man även kunnat satsa extra på jobbet och har klättrat i snabbare takt än jag skulle gissa att han hade kunnat om vi hade delat mer lika. Och eftersom han inte behöver försöka jobba igen förlorad tid på jobbet så känns det som vi har mer tid tillsammans som familj ändå. 

Rättvist och jämlikt... Jag är inte riktigt säker på det. Som familj har vi fått det bättre ekonomiskt sedan jag hoppade av min förra karriär och vi har satt upp (pensions)sparande så att det täcker oss båda. Min man tillbringar mindre tid med barnen än vad jag gör, men mer tid nu än när vi båda jobbade heltid. Min man har en mer imponerande karriär och större jobbsäkerhet och högre inkomst. Men jag tror att jag skulle kunna ta på mig mer jobb ganska lätt om vi skulle hamna i en situation där det krävdes. Jag sköter mer av markservicen eftersom jag är hemma mer, men vi delar ändå på mycket av den.

Jag tycker att jag har hittat en acceptabel balans för tillfället. Som småbarnsförälder så tror jag att det är svårt att hinna med ALLT man vill göra just nu: jobba, träna, resa. läsa böcker, vara social, gå på toaletten... Men jag försöker intala mig själv att det kommer att komma en tid för det med. 

Det gjorde min man med första barnet. Fördelen med det var att han hade många dagar ledigt sammanhängande efter sjoken av nattpass. Nackdelen var att vi knappt sågs. Han sov ju på dagarna och hans dygnsrytm blev tvärtom mot min och bebisens. Jag tycker att det blev mycket bättre när han började arbeta dagtid. Han fick mer energi då också. Nu när vi har två barn i dagisålder så uppskattar jag att sitta tillsammans och äta middag t ex. Det blir inte samma sak när pappa äter frukost (en kopp kaffe) samtidigt, om han ens är hemma middagstid.

Vi är två föräldrar och en 4,5-åring.
För oss har det varit viktigt att båda får spendera mycket tid med vår son. Och med varandra förstås. Därför har vi valt att båda jobbar deltid.

Först var vi både hemma ett halvår (jag med f-penning och min sambo var tjänstledig utan lön). Sedan jobbade min sambo sporadiskt (några konsultuppdrag) följande halvår, medan jag fortsatte att vara hemma på heltid. Andra året fortsatte jag att vara hemma på heltid och sambon jobbade 80%.
När sonen var 2 år började han på förskola och sambon har hela tiden jobbat 80%. Jag jobbar nu 75%.
Vi planerar ingen ändring på det inom den närmsta framtiden.

Precis. Man måste prioritera. Vi har valt att prioritera umgänge, hälsa och livskvalitet och då blir det mindre jobb. Men då hinner vi istället umgås, vara sociala, träna och även läsa en del böcker.

Jag pratade häromdagen med en kollega om det där. Han har en 15-årig son och plötsligt upplever kollegan att han har oceaner av tid som han inte vet vad han ska göra med eftersom sonen mest är ute eller gör egna grejer... omvänt "problem"...

För oss fungerar heltid bra. Men det beror på att en av oss jobbar treskift och jag har ren dagtid men ganska fria arbetstider o kan jobba en del hemifrån.

Sen inser jag att man inte kan jobba heltid, ha en krävande hobby på friden och hinna med alla måsten. Man går prioritera och gör oss fungerar detta. Vi har valt att dra ner på träning och massa sociala åtaganden och lejer bort ex städningen hemma.

Vi delade exakt jämnt föräldraledigt med båda barnen. När de började dagis vid ca 1½ års ålder gick jag ner i tid och jobbade 75% för att de skulle få kortare dagar första 3 månaderna. Sedan dess är det heltid för båda oss föräldrar.

Min man lämnar 3 dagar/ vecka och hämtar 2, jag viceversa. Vi har båda max 10 min till jobbet och den som inte har "dagistur" åker en timme tidigare till jobbet eller stannar kvar en timme extra på em. 

Funkar hur bra som helst. Våra barn går 8.30-16.00 på dagis. De är 2 och 4 år gamla. Jag tränar efter jobbet en av de dagar jag inte hämtar. Sedan tränar jag en morgon innan jobbet då jag inte lämnar. Vi har i princip inga andra åtaganden under vanliga veckodagar utan umgås bara i vår lilla familj då.