Medicinsk abort på sjukhus min upplevelse

Hej alla fantastiska systrar!

Innan jag hamnade här på sjukhuset för en medicinsk abort läste jag runt här om alla tidigare upplevelser. Så jag tänkte att jag kunde dela med mig av min detaljerat, och inte bara de dåliga. Utan hela upplevelsen. Jag kommer skriva utmed dagen och skriva eftersom allt händer. Jag är 19 år och har en lång studiekarriär framför mig och jag har haft ett fast förhållande i fyra år, och detta var första gången jag blev gravid pgr av slarv med minipiller. Så känner inte att jag måste motivera det något mer. Känner inte den psykiska smärtan, utan har istället gruvat mig inför den fysiska mer. Har inte känt igen min kropp på flera veckor så det ska ärligt talat bli skönt att få detta överstökat så man kan leva och äta normalt igen. Däremot vill jag ha barn i framtiden med samma man, men under mycket bättre förutsättningar för både barnen och oss själva. Vill även tilläga att jag fick reda på detta för två veckor sedan och skulle utomlands i en vecka så vi bokade både läkarbesök och "abortbesöket" på samma gång, veckan jag kom hem. Vilket var jätteskönt för då slapp jag vänta så länge på en tid, för tydligen kan man få vänta ett tag. Så VAR UTE I GOD TID är ett bra tips, och boka allt på en gång om möjligheten finns! :) om man ångrar sig så kan man ju alltid avboka.

* Var för två dagar sen hos barnmorskan, tog clamydiatest, ultraljud och blodprov. Fick även recept på hormonspiral. Dock var det självklart att det skulle vara medicinskt och de nämnde inte ens alternativet med kirurgisk. Det kan jag tycka var Lite negativt, man borde ändå få veta sina valmöjligheter eller "rättigheter". Jag har gått 9v. Detta besök tog cirka 1,5 h för mig. Fick även ta första tabletten här.

* jobbade hela dagen efter besöket, sen ett dygnspass dagen efter. Mådde lite småilla av tabletten men höll igång med lite mat så spydde aldrig eller liknande. Började blöda runt fyra på eftermiddagen (dagen innan jag skulle till sjukhuset) sen kom det en liten större klump men sen lugnade det ner sig och det var bara lite blödning. Har förstått att detta är väldigt individuellt ifall man blöder på första tabletten eller ej.

* när jag kom till sjukhuset nu på morgonen grät jag. Tyckte det kändes jobbigt att börja midsommarhelgen på det här viset, men ändå en lättnad att få det överstökat. Sen blev det ännu jobbigare när jag fick dela rum med en lite äldre dam som verkade ha väldigt kämpigt (hon hade cancer) och jag mådde dåligt för hennes skull och inte längre min egen. Hon hade en mycket värre situation än mig och där låg jag och tyckte synd om mig för att jag blivit gravid och skulle göra abort. Så då blev jag ännu mer bestämd att detta är en tillfällig smärta och att jag senare idag kommer "må bra". Den kvinnan var lite av en hjälte i mina ögon, en riktig kämpe.

*fick ha med pojkvännen in på rummet, men dock fick han gå ut när jag skulle få slidtabletterna (det var jag som skickade ut han ;) det gjorde inte ont att få dem och de hade även lite koksalt för att de skulle lösas upp lättare. Sen fick jag tre värktabletter (kommer inte ihåg vad de hette). Det enda jag tyckte var lite jobbigt var att det var två, en elev som skulle jobba i sommar också. Men de två undersköterskorna jag hade var helt underbara. Vilket gjorde allt mycket lättare. Sen bredvid sängen finns en signal knapp, så om jag behövde mer smärtstillande så skulle jag trycka där, eller om det var något annat jag funderade på. Nu skulle jag ligga still i 30-60 minuter, sen fick jag gärna gå upp och röra på mig.

* 60 minuter senare känner jag fortfarande ingenting. Jag går på toaletten och tar på en sån där jättebinda i förebyggande syfte. Det känns ganska bra nu och jag är förberedd på vad komma skall. Min mamma kommer även för att stötta.

* ca 3h efter slidtabletterna börjar det kännas som mensvärk. Jag bad då om mer smärtstillande och fick då en morfinspruta i magen. Den gjorde inte ont, kändes lite udda bara för det blev som en spänning på det stället. Sen går jag på toa och jag börjar blöda. Inte så mycket som jag har läst att man gör, utan som en kraftig mens. De tog ett tag och någon klump kom ävEn.

* sen efter ca 15 min på toaletten kommer den väntande smärtan. En intensiv smärta som känns som en kniv som upprepande sticker i magen. Det gjorde väldigt väldigt ont, det kan jag inte förneka. Dock var mamma med på toaletten och pratade lugnande, baddade pannan osv. Sen spydde jag fyra-fem gånger (tror det berodde på morfinet) och inte endast av smärtan. Efter ett tag la jag mig i duschen och tog varmt vatten på magen. Detta samtidigt som jag vrider och vänder på mig för att hantera smärtan. Den värsta smärtan pågick i ca 1-1.5h! Sen var det så sjukt för då klickade det i magen, som att något bara släpps. Och mycket riktigt så kommer det en stor klump som är själva fostret och massvis med blod. Även fast jag var så inställd på att det inte skulle vara jobbigt psykiskt så skar det lite i hjärtat. Så ett tips är att inte kolla när man känner "klicket". Sen direkt efter blev jag bra och en enorm våg av lättnad slog mig och jag var glad. Glad att jag kämpat mig igenom det och att jag gruvat mig så länge för det.

Under den intensiva smärtan kände jag: yrsel, illamående och törst. Var jätte yr, mycket därför jag spydde.

Nu ligger jag i sjukhussängen med en enorm LÄTTNAD, känner en liten värk i magen. Som de brukar kunna kännas första dagen på mensen. Jag ska sova en stund och sen ska jag få fika. Sen kommer pojkvännen tillbaka från jobbet och han ska pyssla om mig ikväll. sammanfattning av min upplevelse:

? oerhört bra personal och att dela rum med någon annan är inte alls så "farligt" som jag trodde. OTROLIGT SKÖNT ATT VARA PÅ SJUKHUSET.

? jag gruvade mig väldigt mycket i onödan och det var absolut inte lika hemskt som jag fått intrycket av av andras berättelser.

? ja, det gör ont när det väl sätter igång! Ett riktigt jävla helvete rent ut sagt. Men det är bara att härda och ge sig tusan på det. Sen kommer det där klicket och lidandet är över. Smärtan är kort men väldigt intensiv.

? jag och min pojkvän har blivit starkare av det här och vi är mer säker än någonsin att VI ska ha barn i framtiden men till dess ska vi va noga med skydd. Hormonspiralen tänkte jag sätta in så fort kroppen återhämtat sig, den håller i fem år och jag håller tummarna för att slippa mensen då.

? det som är jobbigt nu är vetskapen att man inte får ha sex på några veckor ;)

? jag blödde lite under min abort! Enligt alla som säger att det "forsar".

Jag hoppas verkligen att jag hjälpt någon där ute och skräm inte upp er av alla skräckhistorier, sen tycker jag inte än så länge att medicinsk behöver vara sämre än kirurgisk (med smärta osv). Jag är glad att jag valde medicinsk! Sen får man ta att det blöder i några veckor. Smärtan var ond men inte långvarig. Men det är ju individuellt.

Kram på er alla där ute och låt er inte skrämmas. Vi kvinnor är otroliga på så många sätt och vis! Ni fixar detta.