• Anonym (Ensam men ändå inte)

    Känslan av ensamhet efter en skilsmässa

    Jag går igenom en skilsmässa just nu. Jag har precis flyttat in i min nya lägenhet och exet i sin. Jag känner mig så ensam, så jäkla ensam....

    Jag vill inte på något vis tillbaka till mitt ex som har visat sig vara en riktig skitstövel på flera olika sätt. Jag är glad att vi har separerat och jag mår mycket bättre sen det beslutet togs och sen jag kunde flytta in i min egna lägenhet. Så det handlar inte om en längtan till det som varit.

    Jag har alltid varit en ensam person, inte många vänner utan umgåtts med några få och med familj och släkt. Jag har aldrig haft några tjejkompisar som jag har kunnat prata med eller gått ut med och det har funkat bra. Jag har trivts med livet.

    Men sen skilsmässan så har jag tappat halva umgängeskretsen, förlorat mitt ex syskon och familj. Nu har jag "bara" min familj kvar. Jag känner mig så ensam. Jag vill inte belasta dom med allt som händer, med alla tankar och funderingar, med alla mina känslor. Helt plötsligt efter alla år så känner jag mig ensam.

    Hur ska jag kunna gå ut och roa mig när jag är barnfri? Hur ska jag kunna träffa någon ny? Vem ska jag umgås med efter jobbet och på helgerna? Vem ska jag kunna ringa för att prata med en stund?

    Just nu så känns det som att jag kommer få leva ensam resten av mitt liv.

    Vakna, få iväg barn till skolan, gå till jobbet, gå hem, laga mat, läsa läxor, ingår med mina underbara barn, träna, titta lite på tv, gå och lägga mig och sen börja om nästa dag. Helgerna blir inte så annorlunda, hitta på något med barnen, kanske träffa deras kusiner en stund, vara ensam när barnen hänger med sina kompisar eller är med sin pappa.

    Jag har världens underbaraste barn och familj. Vi har jättebra kontakt och har riktigt roligt tillsammans men just nu känns inte det tillräckligt. Jag känner mig så ensam.

    Jag skulle vilja träffa någon ny, bli förälskad, få känna mig älskad och uppskattad för den jag är. Känna att någon vill vara med mig för att jag är jag. Få ta hand om någon annan, ha någon som vill ta hand om mig. Skratta ihop med någon, känna värme och närhet.

    Ingen kommer vilja ha en frånskild kärring som har två barn i tonåren. Som dessutom bara sitter hemma, inte har några vänner och bara umgås med sina föräldrar, syskon och deras respektive. Som aldrig är ute på krogen med väninnorna, som inte tillför några nya bekantskaper till umgängeskretsen.

    Jag vill komma ut mer, umgås med folk, skratta, snacka och ha kul men har ingen att dela det med. Har jag ingen att göra allt det med så kan jag inte heller hitta någon att dela det med. Det blir bara en ond cirkel. Jag är inte beredd att gå ut själv. Jag har mina barn i stort sett heltid så jag har inte mycket egentid.

    Jag har många människor runt omkring mig som älskar mig och som jag älskar och jag har sån tur som har dom men ändå känner jag mig så ensam just nu, så ensam....

  • Svar på tråden Känslan av ensamhet efter en skilsmässa
  • Anonym (Ensam men ändå inte)
    fridamarie42 skrev 2015-06-28 22:26:09 följande:

    Vi kan kanske starta en egen fb grupp som vi kan lära känna varann i och vem vet vad som händer????


    Det låter som en bra ide. En grupp för frånskilda ensamma mammor och pappor som behöver prata
  • fridamarie42

    Lite mera privat och lättare sätt att skriva på.

  • Anonym (Galna pappan)

    Bra idé med en grupp, men den borde skapas som "hemlig" då så inte alla andra ser vad man skriver.

  • Anonym (Ensam men ändå inte)

    Gå med i gruppen

    Skild och ensam? Här samlas vi!

    Det är en sluten grupp så endast medlemmar kan se inläggen men alla kan se att gruppen finns.

  • Anonym (signe)

    Ni har de bra ni som tagit steget, jag sitter ännu i båten o funderar...hit o dit. Vet det är det rätta att gå skilda vägar (tror jag även han vet), ingen närhet el sex på över 1 år. Vänner är vi, men inte mer. Varför ingen vågar ta steget kan jag inte svara på, är väl 2 fegski.ar här som är knäppa...

  • Anonym (signe)

    Ni har de bra ni som tagit steget, jag sitter ännu i båten o funderar...hit o dit. Vet det är det rätta att gå skilda vägar (tror jag även han vet), ingen närhet el sex på över 1 år. Vänner är vi, men inte mer. Varför ingen vågar ta steget kan jag inte svara på, är väl 2 fegski.ar här som är knäppa...

  • Anonym (Ensam men ändå inte)
    Anonym (signe) skrev 2015-06-29 21:45:53 följande:

    Ni har de bra ni som tagit steget, jag sitter ännu i båten o funderar...hit o dit. Vet det är det rätta att gå skilda vägar (tror jag även han vet), ingen närhet el sex på över 1 år. Vänner är vi, men inte mer. Varför ingen vågar ta steget kan jag inte svara på, är väl 2 fegski.ar här som är knäppa...


    Jag tror inte att det alltid handlar om feghet. Man vet vad man har och vad man ger upp. Det är en slags trygghet att stanna kvar. Sen tror jag att man blir hemmablind, det är först efteråt man vaknar upp och inser hur det faktiskt har varit. Man vet att det inte är bra, långt ifrån bra men när man verkligen har tagit steget så inser man hur mycket man har blundat för och trängt bort. Men det är självklart tvärtom också. När man väl har bestämt sig för att bryta upp och har flyttat ifrån varandra så saknar man även de bra stunderna, även om de är få.

    Det man måste fråga sig, finns det fortfarande känslor kvar? Är de känslorna kärlek, vänskap, trygghet, gammal vana eller vad? Vill jag leva så här? Mår jag bra av det här? Stannar jag kvar av rädsla för det okända?

    När man sen har tagit beslutet så kommer det gå upp och ner. Tvekan på sig själv, har jag gjort rätt? Lättnad, frihet. Glädje, sorg, skratt och tårar om vartannat.

    Fråga dig också om det finns något ni kan/vill göra för att rädda det, samtalshjälp kanske?

    För mig så låter det som du vet vad ditt svar är redan. Nu måste du bara samla modet att ta tag i det.

    Lycka till!
  • Anonym (Ensam men ändå inte)
    Anonym (signe) skrev 2015-06-29 21:45:53 följande:

    Ni har de bra ni som tagit steget, jag sitter ännu i båten o funderar...hit o dit. Vet det är det rätta att gå skilda vägar (tror jag även han vet), ingen närhet el sex på över 1 år. Vänner är vi, men inte mer. Varför ingen vågar ta steget kan jag inte svara på, är väl 2 fegski.ar här som är knäppa...


    Jag tror inte att det alltid handlar om feghet. Man vet vad man har och vad man ger upp. Det är en slags trygghet att stanna kvar. Sen tror jag att man blir hemmablind, det är först efteråt man vaknar upp och inser hur det faktiskt har varit. Man vet att det inte är bra, långt ifrån bra men när man verkligen har tagit steget så inser man hur mycket man har blundat för och trängt bort. Men det är självklart tvärtom också. När man väl har bestämt sig för att bryta upp och har flyttat ifrån varandra så saknar man även de bra stunderna, även om de är få.

    Det man måste fråga sig, finns det fortfarande känslor kvar? Är de känslorna kärlek, vänskap, trygghet, gammal vana eller vad? Vill jag leva så här? Mår jag bra av det här? Stannar jag kvar av rädsla för det okända?

    När man sen har tagit beslutet så kommer det gå upp och ner. Tvekan på sig själv, har jag gjort rätt? Lättnad, frihet. Glädje, sorg, skratt och tårar om vartannat.

    Fråga dig också om det finns något ni kan/vill göra för att rädda det, samtalshjälp kanske?

    För mig så låter det som du vet vad ditt svar är redan. Nu måste du bara samla modet att ta tag i det.

    Lycka till!
  • fridamarie42

    Just det där med att"vill jag leva så här?"

    Var avgörande för mig iallafall. Kände att vi båda 2 är värda mer än så här,att vi båda 2 är värda att bli sedda å älskade på rätt sätt och inte leva som 2 vänner när vi fortfarande är hyggligt unga????

    Min man tycker väl inte så just nu,men det kommer.

    Jag har ju lite övertag i det genom att jag har tänkt på det under en längre tid.

    Det som har hindrat mig innan har varit ytliga saker som ekonomi tex,men det får lösa sig och det kommer det att göra oxå.

    Kram på er

  • Anonym (Oxå ensam)

    Hej TS!

    Jag förstår din situation så väl. Jag och exet skilde oss för ett par år sedan. Det var helt rätt beslut och jag har bearbetat separationen sedan länge. Men fortfarande drabbas jag av känslor av ensamhet. Det är inte alltid så lätt att hitta nya vänner har jag märkt. Och många av mina gamla vänner har fullt upp med sina liv med familj.

    Livet går vidare, man läker, man lär sig hantera det nya livet. Ensamheten finns där, ibland stark, ibland känns den inte alls.

    Jag har nu en ny relation. Det känns fantastiskt. Men vi bor en bit ifrån varandra och kommer inte att flytta ihop. Så i vardagen lever jag ensam. Och för det mesta trivs jag med det. Ge inte upp. Livet vänder för dig också!

    Jättebra idé med en fb-grupp. Jag ska genast kika in där. :)

  • Anonym (Ensam men ändå inte)
    Anonym (Oxå ensam) skrev 2015-07-01 11:15:47 följande:

    Hej TS!

    Jag förstår din situation så väl. Jag och exet skilde oss för ett par år sedan. Det var helt rätt beslut och jag har bearbetat separationen sedan länge. Men fortfarande drabbas jag av känslor av ensamhet. Det är inte alltid så lätt att hitta nya vänner har jag märkt. Och många av mina gamla vänner har fullt upp med sina liv med familj.

    Livet går vidare, man läker, man lär sig hantera det nya livet. Ensamheten finns där, ibland stark, ibland känns den inte alls.

    Jag har nu en ny relation. Det känns fantastiskt. Men vi bor en bit ifrån varandra och kommer inte att flytta ihop. Så i vardagen lever jag ensam. Och för det mesta trivs jag med det. Ge inte upp. Livet vänder för dig också!

    Jättebra idé med en fb-grupp. Jag ska genast kika in där. :)


    Vad kul med fler medlemmar till vår grupp, välkommen
  • Anonym (Dueinteensam)

    Hur har det gått? Känner du dig fortfarande ensam? 


    kännee igen mig i det du skriver :(

  • Anonym (Lev  livet)

    Du målar ju inte direkt upp någon positiv bild av dig själv, eller ditt liv. Du behöver nog börja där. Varför sitter du bara hemma själv? Finns massor av aktiviteter att göra, där du kommer ut och träffar andra. Tänk utanför din invanda gamla box, för den boxen är uppbyggd kring ett liv du inte längre har. Res, utmana dig, hitta nya aktiviteter att pröva, möjligheterna är oändliga. Och du blir garanterat mer attraktiv också än när du sitter hemma och är bitter över det du inte har. 


    Lever själv sedan 14 år efter min skilsmässa, vill absolut inte ha nån ny relation. Har tagit tid att komma dit, men jag lever ett liv jag är fullständigt nöjd med. Tar mig för saker och är inte rädd för något. Lär känna nya människor hela tiden. Jag är absolut inte ensam. 

  • Anonym (Bfnf)

    Ta kontakt med någon gammal vän?

  • Kullan43

    Hittar inte gruppen.
    kan ni dela en länk?

Svar på tråden Känslan av ensamhet efter en skilsmässa