När andra i släkten blir gravida.

6 dagar kvar och vi har inte bjudit in någon än. Suck! Vet fortfarande inte hur vi/jag ska göra. Känner nästan att vi bjuder min svägerska snart bara för att inte "straffa någon" fast det är ju jag som blir straffad då. Det känns väldigt surt. Det är dessutom ingen i min släkt som vet att hon är gravid. Det lär ju synas nu om hon ska ha i feb. Jag vet inte hur jag ska berätta det som? Det är ju inget som jag är glad över eller vill berätta.

Fy, det låter jobbigt det här :( Kan ev. vara enklare att bjuda henne. I så fall hade jag kanske bett sambon/maken att prata med henne och på ett vänligt och neutralt sätt lägga fram att graviditeten är jobbig för dig. Hon kan ju faktiskt hjälpa dig genom att t.ex. inte prata om det så mycket med varken dig eller gästerna och klä sig lite diskretare. Ibland är det skönt att bara veta om att personen i fråga är medveten om hur man känner. 

Sen hade jag inte berättat för någon om hennes graviditet. De behöver inte känna till den innan, det är ju ingen nyhet som direkt rör dig och ditt liv. Är det någon/några familjemedlemmar eller vänner som du känner större förtroende för hade jag gjort samma sak där - informerat om att det är jobbigt för dig och be dem att kanske tona ner prat om graviditeten. Kanske kan din partner hjälpa till att styra undan samtalsämnet om det kommer på tal? 

Sen kommer det väl säkert att nämnas och pratas om, vilket kan vara jättejobbigt, men förhoppningsvis blir det kanske inget direkt fokus på det så att det överlag blir en trevlig tillställning. 

Lycka till!! 

Måste ni ha just en fest? I och med att ni inte har skickat några inbjudningar än så tycks ju det hela rinna ut i sanden? Är det så att någon vill komma förbi så får de väl göra det, men jag tror att alla förstår att ni har mycket nu med flytt och allt.

Det jag annars kan råda dig om är att ta tjuren vid hornen och träffa henne även om det känns jobbigt. Gärna på tumanhand. Ju längre du drar på det, ju mer rädsla bygger du upp, och ju svårare blir det att hantera.

Tack för era svar! Ja, det känns ju nästan enklast att bjuda henne. Men samtidigt tänkte jag att man bjuder henne på fredag och hoppas att de inte kan? Hon vet hur jag känner och är ledsen för vår skull. Så jag tänker att hon kanske tänker att hon inte bör komma? Samtidigt blir det ju konstigt att bjuda henne då också för då förväntas det ju att hon kommer. Hon har inte hört av sig sedan hon fick veta i början av sept och jag vet inte varför. Vi har inte heller hört av oss. Men hon vet ju genom min mans föräldrar att vi ska flytta (de är snart två månader sedan vi vann budgivningen på huset) det förväntas en liten fest eller ett kalas då både jag och min man fyllt jämt och vi har skjutit flera gånger på detta. Min systerdotter älskar dessutom halloween och det är mycket för hennes skull också. Hon är min ögonsten! Vi har alltid haft mycket tid tillsammans. Hon hjälper mig även med pyssel till festen.

Åh hej! Har inte läst allt men känner igen mig så väl! Jag och min sambo har försökt i 2,5 år och mår rätt skit. Min sambos bror och sambo har försökt sedan mars i år. Min sambo har bra relation till sin bror men för mig är allt sjukt stramt. Vi bor på ett litet ställe och alla bor där. Hans släkt vill träffas flera gånger i veckan och jag hakar ju på och har gjort det alltid. Men deras samtal präglas alltid av skitsnack! Jag tycker det är en väldigt påfrestande relation där sambons bror alltid rackar ner på min sambo. Min sambo är inte tävlingsinriktad alls så jag har alltid tagit över rodret för att vinna över hans osäkra bror (jag har säker också nå sjukt behov som utmanar honom). När vi kört genom hela Sverige på semester så har jag förstått min sambos brors intentioner om att köra bäst.... Därför blev jag galen när min sambo somnade och körde som en galning hahaha... ( å vann)

Jaja till saken, min sambos brors tjej kände jag förut, inte väl dock, men hon har flera barn sedan förut med en annan karl och började prova i mars i år med sin nya (sambons bror). Hon var helt galen över att inte bli med barn första månaden. Hon har pratat eller skrivit med mig om det hela tiden. Hon har i princip skrivit till mig varje månad för att kolla hur det går för oss, och jag har varit tvungen att säga alla svar varit neg varje månad. Vi har haft en lite kämpig relation då jag tycker att hon och han vill visa sig bäst hela tiden. Min sambo bryr ju sig inte alls som jag sa tidigare (heder till honom) men jag blir Jö galen..... Jag kan inte se på när någon skryyyyter skiten ur alla när han inte haft nå motstånd?

Nu är det ju så att de är gravida. Fick inte höra det från dem själv. Å ja, jag blev lite förbannad. Svärmor är överlycklig för sitt första barnbarn, och jag är arg för att hon inte sagt något. Trodde ändå hon skulle kunna skriva till mig att hon fått ett plus.... Hon har ju ändå dubbelkollat med mig varje månad och senaste (bl.a.) frågade jag tillbaka, hon sa då att hon fått neg. Men hon fick tydligen plus dagarna efter det. Svärmor är överlycklig och jag spyr. Ja, seriöst så fick jag spykänslor när jag hörde....

Jag vet att jag är småaktig men jag klarar inte av att glädjas med dem, är jag en idiot då? Har sagt genom min sambo att jag inte orkar med allt det här, då jag är sjukt ledsen. Men när andra vänner blir gravida blir jag glad........ Men nu anpassas ALLT inom släkten för deras barn och ställer in semester osv...... Känner mig heeeeelt borta.

Snälla någon annan? Känner mig så ensam...

Jag förstår varför du inte är glad för dem. Jag blir irriterad bara av att läsa vad du skriver, och jag känner igen mig. 

Jag har skrivit mer längre upp i tråden, så jag ska inte upprepa mig alltför mycket, men jag kan säga att jag haft väldiga problem med människor i min omgivning som blir gravida. I början blev jag rädd över hur jag kände och förfärades över vilken hemsk människa jag måste vara för att känna så. 

Med tiden och med hjälp från psykolog på IVF-kliniken fick jag dock mer rätsida på mina känslor. Det är svårt att få förståelse kring barnlöshet från människor som inte själva varit där. Man är alltid lite av ett vandrande UFO och hör inte riktigt hemma med människor som man brukade göra. Det blir inte lättare av när det är så enkelt för andra att skaffa barn. Man hamnar väldigt utanför på alla sätt och vis. 

Oftast upplever jag att det blir så många olika känslor som rörs upp när någon kommer med gravidbesked. För mig hjälpte det att bena ut var och en av dem. Oftast gladdes jag någonstans åt det (åtminstone med människor jag tycker om) och de negativa känslorna handlade mest om vad jag påmindes om att jag gick miste om, i kombination med känslan av att inte vara förstådd eller respekterad - inte missunnsamhet eller direkt avundsjuka. 

Det är ju lite märkligt, kan jag tycka, att de flesta iskallt räknar med vilken känsla man ska uppvisa när de kommer med beskedet. Det finns inte så många andra besked som är så starkt förknippade med ett tvång på en känsla som när någon väntar barn. Men varför ska du vara tvungen att glädjas för dem? Varför gör det dig till en mindre bra person om du inte gör det? 

Kom ihåg att du är i en tuff sits. I vilken annan tuff sits som helst hade människor omkring dig förväntats ta hänsyn till det, så varför ska de inte ta hänsyn till dig i det här? Jag tycker inte alls att det skulle vara konstigt om du/ni bad familjen att respektera er sorg och er situation. De måste inte visa er hur de planerar för barnet. Ni behöver också stöd, kanske till och med mer än sin svåger med flickvän. 

Det jag försöker säga på ett långt och omständigt sätt är att du är långt från ensam om dina känslor. Det är förståeligt att du känner som du gör, och jag tror inte att du är en "dålig människa" på något sätt. Jag tror att de flesta av oss i den här sitsen känner igen sig i det du skriver, det är helt normalt i våra skor. 

Precis så är det för mig. Jag kan glädjas med andra som får barn (kompisar) men inte med min mans släkt! Där svärmor också längtat efter barnbarn så länge och vi som verkligen försökt i snart fyra år med fyra misslyckade ivf försök. Kan man känna sig allt annat än misslyckad? Och det känns jobbigt att måsta bjuda henne och hennes man på denna fest speciellt när vi inte sett sedan innan sommaren (då de berättade, precis på första senesterdsgen) jag gjorde inte annat än att längta efter jobbet hela sommaren!

Precis så är det för mig. Jag kan glädjas med andra som får barn (kompisar) men inte med min mans släkt! Där svärmor också längtat efter barnbarn så länge och vi som verkligen försökt i snart fyra år med fyra misslyckade ivf försök. Kan man känna sig allt annat än misslyckad? Och det känns jobbigt att måsta bjuda henne och hennes man på denna fest speciellt när vi inte sett sedan innan sommaren (då de berättade, precis på första senesterdsgen) jag gjorde inte annat än att längta efter jobbet hela sommaren!

Vi har bjudit in min svägerska nu (för min mans skull och han fick skicka inbjudan) jag har ju förhoppning om att hon inte kommer! Jag vet! Det låter helt sjukt! Men jag kommer nog ha svårt att hålla tyst. Jag har bara lust att påminna henne om att hon fortfarande funderar på att donera sina ägg (som hon sa förra året i nov) så tycker jag absolut att hon ska göra det med tanke på alla kvinnor som inte har några egna ägg. Det kommer bli svårt att hålla tyst med andra ord!

Nu står det klart att min svägerska kommer på festen. Jag har dock varnat min man att det kan komma en groda eller två så han får väl vara beredd på det. Jag vet hur enkelt det slinker ur mig ord som inte borde sägas (min mor är likadan). Jag känner att vi bjuder henne för min mans skull och för syns skull. Jag planerar dock inte att prata med henne så mycket. Samtidigt kan det vara skönt att hon kommer så att alla får veta och jag slipper berätta för dem. Det är ju inte så många som vet om att vi är oförklarligt barnlösa. Det värsta är ju om man skulle bryta ihop under festen. Jag hoppas verkligen inte att hon blir kvar speciellt länge. Just nu längtar jag bara till söndag då allt är överstökat och jag slipper träffa henne mera! Planerar att inte träffa henne mer än nödvändigt i fortsättningen.

Hur gick det med svägerskan på festen?

Det gick bra. Men jag pratade inte med henne så mycket och jag tänker inte träffa henne om jag inte måste i framtiden. Har mycket osagt till henne.