Att ha åsikter om uppfostran utan egna barn.

Hallå där!

Här kommer ett skitlångt inlägg om som framför allt handlar om att jag vill veta om mina idéer om barn, hur man behandlar dom och vad man kan förvänta sig av dom, är käpprätt åt helvete. Min sambo har nämligen en tendens att avskriva allt jag föreslår med bortförklaringen att har man inte barn själv så kan och vet man inget.

Min pojkvän har en dotter (blir tio år i augusti), J, på (minst) halvtid. Min och J relation är bra. Hon tycker om mig och vill gärna göra saker med mig. Hon ber om hjälp och ringer mig om det är nått och varken mamma eller pappa är anträffbara, och hon är alltid trevlig mot mig. Vi pratar om saker som skolan, relationer med vänner etc. Jag tycker hon och jag har en bra relation med ömsesidig respekt för varandra.

  Däremot har jag väldigt svårt att förstå mig på sambons och dotterns relation. Framför allt förstår jag inte honom. Jag tycker han ibland daltar med henne och ofta förminskar henne på så sätt att han behandlar henne som ett mycket yngre barn. Hon kan själv falla in i den rollen ihop med honom. Tillexempel kan hon få för sig att hon inte vågar gå på toaletten om han inte följer med. Samtidigt ger han henne stora friheter och låter henne nästan alltid bestämma och få sin vilja igenom, men även när hon fått det får hon ändra sig igen. Ex, jag har kvar min lägenhet som övernattningslägenhet så vi de barnfria veckorna om vi vill kan spara resväg till och från jobb, ca 100 min tur och retur. Ibland kan J bestämma att hon vill komma hem till pappa på mammas vecka och då händer det att vi åker hem. Jag tycker det är okej för jag vet att min pojkvän känner att han, på grund av långa arbetsdagar, får för lite tid med J. Men sen kan J ångra sig igen och då är det också helt okej. Jag tycker väl där att hon faktiskt borde komma till oss då, för det var hennes val och det påverkar andra. Plus att jag tycker synd om min pojkvän som ju vill att hon ska vara med honom. Är hon för liten för att lära sig att man ibland faktiskt måste stå för sina beslut?

Tjejen är ganska bortskämt, mamma köper mycket saker till henne. Jag tycker egentligen inte det spelar någon roll. Förutom att det framgår att hon inte alls förstår pengars värde. Hon tror att det alltid går att köpa det man vill ha. Hon får en slant då och då av föräldrarna, formor, styvpappan, men när hon är hos oss låter hennes pappa henne nästan aldrig använda pengarna. Hon vill gärna handla själv, tidningar, godis etc. men det slutar nästan alltid med att pappa betalar.

  Jag har frågat om det inte är en bra idé att låta hennes sköta sina småpengar själv, så hon får en känsla för att pengar tar slut och då måste man spara för att kunna köpa nått nytt. Eller att det kanske är bättre att inte köpa en sak för att ha kunna ha råd med nått annat senare. Min pojkvän säger gärna att hon är för liten och inte förstår. Och han vill väl vara snäll och generös. Är hon verkligen för liten? Jag upplever henne inte som omogen för sin ålder.

Eftersom J är så fruktansvärt dåligt på att plocka undan efter sig, tallrikar när hon ätit, smör, mjölk etc när hon gjort mellanmål, har jag också föreslagit att hon kanske ska börja få månadspengar. Jag tänkte att man börjar med 100:- den första varje månad och varje gång man måste påminna henne att ta undan efter sig drar vi bort en krona, den sista varje månad får hon resterande belopp. Min föreställning är att det skulle motivera henne till att tänka efter själv lite mer.

Vidare tycker jag att eftersom hon har en hel vecka på sig att göra sina läxor (får dom torsdagar och ska lämnas in nästa torsdag) borde hon inte behöva sitta med dom klockan åtta på onsdagskvällen när hon är för trött för att förstå och lära sig. Jag tycker det hade varit bättre om hon gör lite åt gången innan hon går ut och leker. Och att hon borde ha en fast läggtid. Vi går ju upp jättetidigt om mornarna och hon har själv sagt att hon är ibland är trött och inte orkar koncentrera sig i skolan när hon är hos oss. Men återigen så håller inte min sambo med. Han bortförklarar med att det ju inte är alltid hon gör läxor sista dagen och inte alltid som hon är trött. Men det händer ändå väldigt ofta.

Shit vad långt det blev. Om nån orkar läsa blir jag tacksam för lite feedback. Jag har alltså inga planer på att tvinga igenom mina åsikter hemma, jag vill bara höra om dom verkligen inte är användbara.

Hej

Det är inte alltid man säger nej till sitt barn även om man tycker det är det rätta. Man kanske går med på saker för att undvika konflikt eller för att man tycker synd om sitt barn.

Tycker också du har rätt i det du skriver men håller med föregående talare, 100kr för att ta undan det man tagit fram är väl lite väl? Min sambos son får då inga pengar för att ta undan ex leksaker han lekt med med tanke på att det är en självklarhet att plocka undan efter sig!? Man ska inte muta barn med pengar när sysslan är en självklarhet!

Du har inga konstiga åsikter på nåt sätt. Sen tycker jag inte att pappans uppfostran verkar så fel heller, vi alla väljer ju vilka strider vi vill ta.

Det jag tycker är mest fel är sättet din sambo förminskar dina åsikter. Om ni lever tillsammans och tillsammans med hans barn bör ju även du få ha åsikter om regler hemma osv, det är ju även ditt hem.

 

Om man stryker att hon ska få avdrag på månadspengen för att hon inte sköter sina sysslor, är det rimligt att ge en tioåring 100 i månad som hon får förfoga över själv?

Fast är det så bra? Att alltså göra vad man själv anser är fel, för att göra barnet till viljes? Det finns ju en anledning till att man behövde säga nej, just för att det är det rätta att göra.

Jag tycker inte man ska säga nej i onödan, men behöver man göra det är det viktigt att man vet att nejet respekteras. Det gäller ju så väl vuxna som barn.