Hopplöst?! Vill plussa NU!

Hej Mimmi. Jag blev väldigt berörd av din text. Jag tror inte på karma och jag önskar att du slapp tänka så ???? Det räcker med allt du varit med om och oron just nu, inte skall du behöva straffa dig själv med att tänka att det är karma! Livet är inte rättvist, och jag hoppas att du hittar en lösning. Dubbel livmoder? Vad innebär det? Jag har försökt bli gravid ett litet tag, utan resultat. Tog ut hormonspiralen i våras

.... Men inga tecken på något än. Ny typ av blödning och PMS nu (enorma), vilket är jobbigt i dubbel bemärkelse... Får hoppas på förändring snart! Kram på dig.

Tack så oerhört mycket för dina värmande ord! Det är svårt att inte bli lite skrockfull och tro på dålig karma etc.

Jag verkar ha förmånen att lägga tankarna på annat när vi nu åker på en liten semester imorgon. Upp i sadeln igen, tänker jag och hoppas att en ny chans presenterar sig snart.

Jag ska försöka lita på min att min kropp löser detta, tror jag. Snart nog kommer plusset.

Åter igen, tack!

Tack så oerhört mycket för dina värmande ord! Det är svårt att inte bli lite skrockfull och tro på dålig karma etc.

Jag verkar ha förmånen att lägga tankarna på annat när vi nu åker på en liten semester imorgon. Upp i sadeln igen, tänker jag och hoppas att en ny chans presenterar sig snart.

Jag ska försöka lita på min att min kropp löser detta, tror jag. Snart nog kommer plusset.

Åter igen, tack!

Jag tänker ofta samma tanke. Jag blev gravid som 18-åring, men valde att göra abort p.g.a. att mannen som jag skulle ha fått barn med misshandlade mig. När jag sedan träffade min fästman började vi försöka direkt och efter 3 år hade det fortfarande inte hänt någonting. Vi genomgick en fertilitetsutredning efter 1 år, som inte visade på några avvikelser. Det kom dock senare fram att jag har endometrios och att chansen att bli gravid igen är väldigt liten. Idag klandrar jag mig själv för aborten som jag genomgick för många år sedan. Tänk om det var min enda chans till barn? Jag vet att jag tog ett bra beslut med tanke på situationen, men det känns ändå förjävligt med tanke på vart jag är idag.

Det känns otroligt skönt att jag inte är ensam om dessa tankar.

Jag håller dock med dig i ditt resonemang, du gjorde alldeles rätt att vilja vänta med barn för att ha den gåvan med rätt människa. Samtidigt klandrar man ju sig själv så oerhört lätt. Ska man acceptera ofrivillig barnlöshet, i värsta fall? Hur känner jag för det? Osv.

Hur ser era chanser ut idag? Fick ni hjälp med IVF?

Våra chanser är små, men något större nu efter min operation (en operation kan öka fertiliteten). Vi har blivit erbjudna IVF, men vi känner att vi inte vill utsätta min kropp och knopp för någonting som kanske fungerar.

Vad gör själva operationen?

Det kanske är vettigt att ge kroppen en egen chans innan man går vidare med IVF, ja.

Jag borde läsa på mer om endometrios känner jag. Så mycket man inte vet!

Vi operationen tog man bort endometrioshärdar. Härdarna utsöndrar ett ämne som man tror kan påverka chanserna att få barn. Sen satt min största härd vid livmodertappen och det är ju genom livmodertappen och vidare genom livmoderhalsen som spermierna ska färdas, så jag tror att mina härdar har suttit i vägen.

Jag förstår. Intressant. Hur länge tror du att ni ger den naturliga vägen en chans innan provrör känns aktuellt?

Vi har fått klartecken från min läkare att försöka i 6 månader, absolut inte mer än 1 år. Blir jag inte gravid under den perioden blir det inga barn alls då vi inte vill göra IVF, någonsin.

Ah, okej.
Det låter inte som livets roligaste, detta. Jag är ledsen att det är som det är och hoppas att det tar sig nu under tiden ni tänkt försöka. Skriv gärna och berätta hur det går, om du vill.