Utmattning, depression eller vad är fel på mig?

Jag Har alltid varit en person som har haft svårt att koppla bort tankar som skapar ångest och oro. Det hela började för drygt 6 mån sedan när vi blev informerade om att det skulle bli schema ändringar. Många på jobb snackade om att det ofta innebar att vissa tjänster kunde försvinna. Jag va väldigt nervös och oroad över att det kunde bli min tjänst som det skulle ta bort. Ältade dom här känslorna i flera månader fram tills ett beslut kom. Stationen skulle bli nattöppet. Två heltids tjänster försvann och min tjänst halverades vilket menad mindre lön. Jag fick då tre val av min chef. Ta den nya halverade tjänsten med mindre lön, gå över till natt på en 46% tjänst eller säga upp mig. Jag fick lite tid att tänka på det och skulle återkomma när jag hade bestämt mig. Att säga upp mig var uteslutet. Inget jobb, ingen lön = ingenstans att bo osv. Fick räkna ut om jag hade kunnat få det att rå runt på den mindre lönen. Men det gick inte. CSN lån, hyra osv att betala. Så jag hade inget val än att ta nattjänsten. Efter några veckor av den tjänsten så insåg jag att det va väldigt mycket krav satt på mig under nattetid. Man har ansvar för hela stationen på egenhand. Alla rutiner som var innan uppdelat på 4-5 pers under dagen och kvällen va nu mitt ansvar att utföra. Samt ta hand om kunder. Jobbet har alltid varit krävande stressigt och påfrestande men det blev ännu värre att göra allting själv och under enorm tidspress. Jag kunde inte sova under dagtid.. Mellan passen. Jag försökte allt men endå kunde jag inte sova mer än 2-4 timmar. Började känna enorm ångest, oro och panik känslor. Detta i samband med lite sömn gjorde att jag hade svårt att klara av att rutinerna och göra det som förväntades av mig. Jag har försökt få det att funka. Men med tiden har allt bara blivit värre. Jag har vid några tillfälle spytt på jobb då jag känner mig illamående och stressad. Jag har vid flera tillfällen kommit på mig själv där jag inte kommer ihåg vissa saker som jag har kunnat förr. Som tex produkt koder som man slår in i kassan. Det står helt still i huvudet på mig.. Och får använda mig av hjälp medel som jag aldrig har fått använda de två åren tidigare. När man märker att man inte klarar av vissa saker som man en gång i tiden klarande av är det en skrämmande upptäkt för man förstår inte riktigt varför eller varför det helt plötligt är ett hinder för en, och på så sätt det tar mycket på ens självkänsla. Det har gått så långt att mitt privata liv har också fått ta skada av mitt mående. Jag känner mig värdelös,hopplös, tomhet, har en trötthet i kroppen som inte går att vila bort. Jag har numera svårt att utföra dagliga rutiner hemma. Som tex att städa, tvätta och laga mat. När jag är hemma mellan mina pass har jag knappt ork att duscha eller ta hand om mig på något sätt. Min livsglädje har helt försvunnit. Jag har tagit avstånd från omvärlden och orkar sällan träffa vänner eller familj. Jag har svårt att se en bra framtid och vet inte hur jag ska ta mig ut ur min situation och dåliga mående. Ibland kan jag tänka att det hade varit lättare att försvinna än å må och känna såhär. Jag tror inte det är direkt självmords tankar för jag hade aldrig kunnat eller vågat ta mitt liv men det hade ändå känts som en stor befrielse att kunna slippa allting. Jag har har berättat för min ställföreträdare och kollegor om mina sömnsvårigheter men har inte pratat med dom på en djupare nivå än så då jag tycker det är otroligt jobbigt att visa mig svag och prata om känslor med personer jag inte står så nära. Hade en panik attack för några veckor sen där jag grät

Så hårt och intensivt där jag knappt kunde andas och insåg då efter att jag hade lugnat ner mig att jag inte klarar av fortsätta såhär mer. Jag kontaktade då vårdcentralen via telefon där jag berättade om allting. Det kändes lättare att kunde prata om mina besvär via telefon och sjuksköterskan var väldigt förstående och gav mig råd att vända mig till företagshälsovården. Jag kontaktade då min ställföreträdare som är vikarierande chef då min chef är på semester. Och sa då att jag vill göra en hälsovårdsundersökning som vi nattarbetare ska ha blivit erbjudna då jag behöver nog hjälp med mina sömnproblem och att det har gått till utsyr nu.. Och att jag antar att dom kanske kan hjälpa en. Han bokade in mig på hälsokontroll och har tid om två veckor. Men mycket mer än så erbjöds inte. Jag fick lite tips och tricks från ställföreträdaren då han själv har jobbat natt en gång i tiden. Jag fortsatt att jobba och kämpa mig igenom mina nattpass med den lilla kraften jag hade kvar och fick återigen ett panikattack då lappar från mina kolleger va skrivna på klagomål på mig för grejer som inte va "ordentligt" gjorde och saker jag inte hann med att göra.Efter det pratade jag med min familj och dom råda mig att kontakt vårdcentralen igen. Jag ringde vårdcentralen morgonen där på och fick en tid samma dag. Mötet gick väldigt snabbt men slutade med att han sjukskrev mig i två veckor och sa inte mycket mer än att det verkade som att jag inte bör jobba natt. Och att jag bör söka annat jobb. Detta svar gjorde mig väldigt arg och frustrerad då jag antog att jag skulle få mer hjälp än så. Att säga till en människa som knappt klarar av att utföra dagliga sysslor eller tvätta sig själv att de bör säga upp sig och söka nytt jobb är inte det bästa rådet. Hade det varit så enkelt så hade jag väl gjort det. Men jag vet inte hur jag ska ta mig ork att sätta igång att söka jobb när jag känner mig så utmattad och nere som jag gör. Jag har försökt kolla runt lite på internet för att se vad som är fel på mig. Om det är utmattning eller depression eller kanske bägge två då jag tycker mina symtomen instämmer på båda dessa. Jag har skickat in mitt sjukintyg till min arbetsplats och sa att jag vill gärna det får mig i kontakt med företagshälsovården då allt detta är arbetsrelaterad och väntar fortfarande på dom att återkomma med information och dylik. Jag trodde att jag skulle kunna vila upp mig och ta tid att återhämta mig å försöka koppla bort alla mina tankar om allt det här nu när jag är sjukskriven men jag känner mig bara oerhört stressad då jag ska återvända till samma onda cirkel igen om två veckor. Är där någon som har varit med om liknande? Kan ni berätta lite om en situation? Har ni fått hjälp? Hur i såfall? Kan det bli bättre? :/