Jag är väl konstig... - ett barn till...
Förhistoria:
Vi har en dotter på 4 år (som i princip blev till för att jag slutligen sa till min man att vi kan inte vänta längre med att skaffa barn). Han älskar henne - inga problem här.
När hon var lite över 2 år gammal, våra bekanta (vi träffades i mammagruppen, så våra barn är jämnåriga) berättade att de väntade nr 2. Min man då började prata om att det måste alltid finnas 2 barn i familjen, osv. Då var jag inte alls redo för ett barn till (och trodde inte att jag någonsin skulle bli det), så mitt svar var ganska hårt - Man ska inte skaffa barn för att "det ska vara så" utan bara om man vill ha dem.
Min man sa inget och aldrig mer tog upp frågan.
För ca ett år sedan började jag tänka på att eventuellt skulle kunna tänka mig en syskon till vår dotter. Jag sa lite försiktigt till honom om det. Min man hatar att diskutera allvariga saker och att fatta beslut. Så, när jag försökte få honom att fatt nåt beslut (to be or not to be), frågade om vi skulle skaffa ett barn till eller om jag ska koncentrera mig på karriären istället, så sa han till slut - satsa på karriären. Det gjorde jag - jag bytte jobb.
Nutid:
Min kollega är gravid (ska få sitt barn i oktober). Min vännina är gravid (ca v 12), så nu från alla håll ger jag råd och tips om graviditeten, alla inköp och sånt. Och känner jag vill göra det själv igen också 
Förra månaden mensen var försenad med nån dag (och då under all intryck från min väninna började jag misstänka att på nåt sätt blev jag med barn också), men sen kom den. Jag berättade för min man hur orolig jag blev och sånt, och han ryckte på axlarna som "om det vore nåt, så var det ok". Häromdan berättade jag för honom att min väninna är gravid och faktiskt hoppades på att han skulle ställa en fråga till mig om jag också vill ha en bebis. Men det var knappt nån reaktion från honom
Problemet:
Jag känner nu att jag vill uppleva det igen, att skaffa en syskon till min dotter, men jag vet inte hur jag kan säga om det till min man (för att tydligen bara komma och säga det rakt ut kan jag inte av nån anledning). Vad ska jag göra? Eller hur ska jag säga?
