Kärnfamiljen är död - föräldrar skiljer sig utan tanke på barnens liv

Jag var ett av barnen som hade skilda föräldrar på 70- och 80-talet i skolan. Vi var några i klassen med skilda föräldrar och ingen tyckte synd om oss vad jag vet eftersom det inte fanns något att tycka synd om - vi hade två föräldrapar som älskade oss. Däremot de två i klassen som hade gifta föräldrar och där båda farsorna drack tyckte vi alla synd om.

I min sons klass (lågstadiet) verkar de flesta barn må bra. Två verkar må sämre och där bor den ena med sina föräldrar och den andra inte. 

Så det som SIS79 verkar se skilja sig markant åt stämmer inte alls på vad jag ser. 

Allt handlar om hur vettiga föräldrar barnen har och är de vettiga spelar det ingen roll om de är skilda eller ej. 

I den här tråden finns det verkligen mycket man vill kommentera...

För det första, vv boende handlar väl om BARNETS rätt till båda föräldrarna...inte föräldrarnas rätt.

Ang bonusförälder sa ett barn (11år) till mig en gång: "att mamma o pappa träffat nya o fått barn med dom gör bara att jag fått fler att älska o fler som älskar mig"

Fint o klokt sagt. Hen har turen att ha skilda föräldrar som fortfarande är nära vänner.

Att tro att det finns en mall för vilka som skiljer sig är ju befängt. Skulle man följa den mallen skulle jag aldrig skilja mig. I nuläget vet jag inte om jag kommer att göra det, för jag tillhör kategorin som kämpar mig blå. Men hur länge ska man göra det? Just nu är det endast för barnens skull jag kämpar. Trots att deras far/min man är en bra man finns inte min kärlek kvar för honom längre (han har sina brister så klart). Jag märket att mitt humör påverkar mina barn o att de troligen märker att ngt är fel...men att ta steget är allt annat än lätt.

Självklart är människor olika o så ska vi få vara. En del ger upp för lätt helt klart, men långt ifrån alla.

Ett sista inlägg. I mitt jobb (lärare) mötet jag många barn som mår dåligt o detta visar sig på olika sätt. En del är utåtagerande, en del slår andra, en del förstör för andra, en del sluter sig, en del glömmer saker, en del stannar kvar o vill prata med en vuxen, en del somnar på bänken, en del gör inte dina läxor, en del är hemma ofta...osv osv.

Och vet ni...de flesta kommer från sk svenska kärnfamiljer. Alltså är det inte skilsmässobarnen, de barnen mår för det mesta bra. Självklart finns det, som i allt, undantag. Och då är anledningen en tråkig skilsmässa med föräldrar som inte kommer överens. Men de är tack o lov inte så många...

Ja, det var fint och klokt sagt. Men varför skriva ut barnets ålder? Det kunde väl lika gärna varit en 5-åring eller en 15-åring som sagt det?

Det har du så klart rätt i...vet inte varför jag gjorde det.

Jag söker par som skiljer sig och behöver hjälp med olika juridiska frågor till ett nytt dokumentärt projekt. Berättar gärna mer över tel eller mail. 070-606 22 00.MVH Ann-Sofie på Eyeworks

Vilket är bäst för barnen? Höra mamma och pappa bråka varje dag. Se mamma gråta lika ofta. Ha en mamma med ostabilt humör för att hon mår så psykiskt dåligt eller...

bo hos mamma OCH pappa med en lycklig som skrattar och har fått tillbaks lyckan?

Blir så glad när jag ser en mamma, pappa och barn. 

Länge leve kärnfamiljen.

Grattis till veckans trådlyft

Hur syns det att det är en kärnfamilj?

Jag håller med. Har växt upp i en kärnfamilj som borde ha fått sitt slut långt innan mina föräldrar skilde sig. Mamma stannade kvar för vår skull och kämpade ensam i vardagen medan pappa gjorde vad han kände för.

Jag hade uppskattat att slippa delta i de konstanta försöken att få liv i förhållandet istället för att få ha tid med vardera föräldern där jag och mina syskon hade varit i fokus någon gång.

Kan tillägga att jag aldrig har velat vara del av någon kärnfamilj och har således aldrig heller skapat någon. Jag är lyckligt singel och barnfri.

Tänk om det är en lesbisk kvinna, hennes kollega och hans syskonbarn? Blir du inte glad för att de trivs ihop?

+1

Tråden är mer än sex år gammal.