Så trött på alla diagnoskåta föräldrar och skolor...

Anledningen till att få en diagnos satt är ju för att få rätt stöd och hjälp.

Dels är det ju inte alls säkert att skolan kan ge rätt stöd utan utredning och diagnos - inte på grund av stelbenta regler (vilka förstås också finns) utan för att man behöver ha mer kunskap om vad som ligger bakom en individs svårigheter för att kunna ge denna person rätt hjälp. En kunskap som BUP och hab har efter att en professionell utredning gjorts. Det är ju viktigt inte bara att barnet får stöd - utan också att barnet får rätt stöd.

Dels är det ju i te bara i skolan man kan behöva stöd. Man kan behöva få hjälp av experter med att träna på olika saker, få mer kännedom om varför man fungerar som mang gör, ta del av andras erfarenheter för att hitta rätt verktyg att hantera vardagen. En utredningen visar ju dessutom även barnets styrkor och man kan få stöd med hur man kan nyttja sina styrkor för att hantera det som är svårare. Även föräldrarna kan behöva ökad kunskap och tips och erfarenhetsutbyte.

Men jag håller med om att man bör vända sig till BUP för att få hjälp inte för att "kräva" en viss diagnos. Men jag tror ändå att just det är hyfsat ovanligt.

Det hade varit bättre om nån hade hade uppmärksammat att jag hade en diagnos och hur dåligt jag mådde som tonåring. Men inte ens min mamma uppmärksammade min diagnos och hon märkte inte hur dåligt jag mådde. 

Jag har redan känt mig satt i fack för att jag är udda, har alltid haft problem med det sociala, är blyg och tystlåten. Jag har varit och är orolig för att folk ska tro att jag är utvecklingsstörd fast jag är normalbegåvad. Både i skolan och som vuxen har det hänt att jag blivit bemött som en utvecklingsstörd för att jag är som jag är.

Har bestämt mig för att skriva en bok om min skolgång/ uppväxt som odiagnostiserad och hur det har varit att inte få min diagnos förrän som vuxen. Drömmer om att bli författare. 

Förhoppningsvis frågar föräldrar eftersom många förstår hur viktigt det är med rätt stöd från början. För 20-30 år sedan var mångas attityd att man skulle avvakta. Idag förstår man att så absolut INTE är fallet. Diagnos eller inte så behöver majoriteten av de barn som utvecklas långsammare/annorlunda stöd i sin utveckling för att få så bra förutsättningar som möjligt. 

Gällande samhällets stöd så ska skolan enligt skollagen ge det stöd som behövs. Det avsett diagnos. Dock underlättar diagnosen eftersom det är en tydlig problembeskrivning, gjord av ett kompetent team i de flesta fall. En pedagog har inte de kunskaper som krävs för att göra en korrekt bedömning vilket kan ge att stödet barnet får inte alls blir lika bra. 

Gällande diagnossättning har jag bara kommit i kontakt med duktiga bedömare, där man ställer diagnos i team. Alltså inget lättvindligt slängande med diagnoser hit och dit. 

Nu har jag läst många trådar där föräldrar undrar om deras barn har en diagnos...

Det är så sjukt!! Föräldrar är så rädda att barnet inte är som alla andra att dom inte tänker.. Allt ska vara så jävla perfekt.. Att dom glömmer att alla är olika, utvecklas olika och det är ok. Sen har vi skolan som trycker på... Jag blir mörkrädd Absolut finns det barn som behöver hjälp. Men för många är det stödet och lugnet som behövs... Inte diagnoser och medicin.

"Verksamhetschef slår larm efter ADHD-explosion

Antalet ADHD-diagnoser på barn har ökat med 700 procent de senaste tio åren i Västmanlands län och trenden kan ses över hela landet. Men det är inte säkert att alla som får en diagnos faktiskt har ADHD.

? Diagnosen ställs efter en symtombeskrivning, som handlar om att barnet har svårt att koncentrera sig, är överaktivt och impulsivt och det kan man vara av olika skäl, säger Philip Eskridge, verksamhetschef på barn- och ungdomspsykiatrin i landstinget Västmanland.

En sådant skäl är den dåliga arbetsmiljön i dagens skolor, enligt verksamhetschefen.

?Tar oss för pannan?

? När vi gör skolbesök tar vi oss ibland för pannan efteråt och säger att det är fullt förståeligt att barnen får koncentrationssvårigheter, det skulle vuxna också få i en sådan miljö och om man inte ser det på det sättet kan man välja att rubricera det här som en neuropsykiatrisk störning istället för en arbetsmiljöstörning, som det faktiskt kan vara.

SVT har tidigare rapporterat om att köerna för att få en ADHD-utredning har växt och BUP upplever att många föräldrar i det närmaste kräver en diagnos.

? De kan komma hit med rena beställningar och bli fruktansvärt besvikna om de inte får en diagnos på sitt barn, det kan bli riktigt hätskt härinne, säger Philip Eskridge.

Inga extra resurser

En anledning till föräldrarnas angelägenhet kan vara att skolor vägrar att sätta in extra resurser om det inte finns en diagnos.

? Jag vet att vissa skolor ställer krav på en diagnos för att barn ska få extra hjälp och det sätter både föräldrar och oss i en väldigt besvärlig sits, dessutom är det inte förenligt med skollagen.

I dag beräknas mellan tre och fem procent av landets skolungdomar ha ADHD och enligt Socialstyrelsen är de flesta medicinerade. Detta trots att Läkemedelsverket rekommenderar medicin som en sista åtgärd.

? Ja, det kan vara så att vi medicinerar lite för tidigt och det handlar dels om våra egna bristande resurser, dels om påtryckningar från föräldrar, dels om att vi vet att de samhällsförändringar och åtgärder som krävs tar så lång tid att vi känner att vi måste göra något här och nu för det här barnet, säger Philip Eskridge.

Lugn räcker långt

Det som enligt riktlinjerna för arbetet med ADHD ska ta plats innan medicinering är bland annat föräldrautbildning och anpassning av skolan. Ett lugnare klassrum skulle enligt Philip Eskridge räcka långt.

? Jag tror att väldigt många skulle slippa att diagnostiseras med ADHD - det är inte BUPs arbete att medicinera mot en dålig skolmiljö."

Jag vill beskriva det ur en annan synvinkel...

Jag är född under tidigt 70-tal, på min tid fanns inte alla diagnoser som finns idag.

Trots detta fanns en väl utarbetad strategi för att arbeta med barn som hade det svårare. På lågstadiet hade vi förutom extra personalresurser som gick runt bland klasserna dessutom tre fasta lärare på två klasser, varav den  tredje oftast jobbade med de elever som hade det lite svårare. Även på mellanstadiet fanns extralärare som gick runt i klasserna och kunde plocka ur elever och ge särskilt stöd. På mellanstadiet och högstadiet fanns dessutom särskilda klasser med färre elever och högre personaltäthet för de som hade så uppenbara svårigheter att hänga med att extraresurserna på en vanlig klass inte räckte.

Slutligen fanns för de som inte bara hade svårt för sig utan även var väldigt bråkiga en särskola med små klasser på mellan- och högstadie.

Idag finns inte dessa resurser utan de vanliga klasserna och deras ordinarie lärare överbelastas med att hantera alla dessa problem. Att då få en diagnos på sitt barn när det har problem med skolan är ett sätt att få skolan tillsätta extra resurser. Det är också ett sätt för föräldrar att förstå och hantera problem med koncentrationssvårigheter, interativitet, överintensivt beteende, hantering av känslor, hantering av information mm.

Att fler diagnosticeras med ADHD idag än tidigare innebär inte att att diagnosen är fejkad, men många hade antagligen inte behövt den om miljön sett annorlunda ut.

Ja, stress ger jo koncentrationssvårigheter. Sluta överaktivera barnen, ta ut dem i naturen och skolan får se till att det finns studiero! Att som alternativ droga ner barnen med läkemedel ingen vet långtidseffekterna av att ge till växande barn är enl mig oacceptabelt!

Börja med att alla mobiler lämnas innanför klassrumsdörren varje dag så är vi långt på väg..

Och jag är så trött på de som talar nedsättande om andra utan att ha en aning om vad andra människor går igenom.

Personer som du som kallar andra föräldrar diagnoskåta, medan du själv så klart har full koll på allt. Det är väldigt vanligt att människor nuförtiden hårdkritiserar föräldrar för än det ena än det andra, utan att veta någonting om deras liv, utan att ställa frågor för att få veta mer utan bara bestämmer sig för att alla andra är kassa, medan man själv är jättebra.

Jag har inte ett barn med ngn diagnos. jag ingår inte i den gruppen som du nu kritiserar. Men det slår mig gång efter annan vilken brist på empati det finns hos en del föräldrar idag, vilket blir tydligt när de pratar om andra föräldrar.

Skulle man säga till sina barn att det var okej att prata om andra barn, tex klasskamrater på det här sättet? Eller skulle man försöka få dem att fundera kring orsakerna till att någon beter sig som de gör.

Nej, det skrämmer mig som sagt mer med personer som anser det vara okej att kalla andra föräldrar för diagnoskåta, andra föräldrar som troligen bara efterfrågar stöd och hjälp i en svår situation, det finns ju ngt skäl i barnets beteende som får föräldern att misstänka ngn diagnos, och de vill nog bara hjälpa sina barn. Sedan kan orsaken kanske vara ngt annat, men att prata om människor som söker stöd på det sättet som du gör...ja det skrämmer mig mer än de som söker denna hjälp. Det är brist på empati, och det undrar jag om ni som skriver på det här sättet inser.