Styvmodertrådar finns det gott om, men var är styvfäderna?

Har barnet en diagnos är barnet definitivt inte ouppfostrad utan har en funktionsnedsättning. Är det adhd barnet har kan du räkna bort 30% av barnet ålder så har du barnets förmåga i ålder. Så är barnet 6 år som du skriver - 30% är barnet egentligen lite över fyra år när det gäller förmågan att ta instruktioner, utföra instruktioner, förmågan att tänka, förmågan att komma ihåg. Däremot är intelligensen densamma som hos en normal sexåring. Jag rekommenderar dig att sätta dig ner med din sambo och prata om diagnosen. Är det tex adhd kan det vara bra för dig att veta vilka kriterier i respektive kategori barnet har. På så sätt blir det enklare att förstå sambandet med det du tror är brist på uppfostran. Det är tufft att leva med någon som har diagnos. Min äldsta son har diagnosen add, min man känner igen sig hos vår son och våra andra barn gör också det fast de är inte utredda. De behöver en instruktion i taget tex plocka in tallriken i diskmaskinen. När han gjort det kan jag säga gå och tvätta händerna och munnen. Jag kan inte säga gå och sätt in tallriken i diskmaskinen och sedan tvätta händerna och munnen föe då blir det för mycket information att hantera och det blir ett misslyckande och får de ett misslyckande och har adhd som innehar hyperaktivitet och/eller impulsivitet kan detta barn få utbrott när man tjatar. Men som sagt. Prata med din sambo, läs på om diagnosen och gå gärna med i nån Facebook grupp om diagnosen. För ju mer kunskap du får ang diagnosen desto lättare blir er vardag att hantera och man inser att det inte är brist på uppfostran utan en omognad i hjärnans frontallob och en funktionsnedsättning om det nu är adhd/ADD

Min sambo har varit bonuspappa tillkom äldsta som är10 Årby och har diagnos. Det har varit supertufft ibland. Både i relationen men även med barnet. Dock när det handlar om diagnoser är dessa inte bortskämda (få barn är så tjatade på och utskällda som just dem) utan de behöver ramar och struktur för att fungera på ett helt annat sätt än ett barn utan diagnos. Det har varit en lång väg och är en lång bit kvar och ibland har det som sagt varit jättejobbigt (kan tänka mig att det blir jobbigare när det inte är ens eget barn). Dock har sambon varit med på i princip varenda möte med skola, Bup, Hab,läkare osv vilket underlättat att även få prata som ett par. Nu har dessvärre sambon inget konto här, därav att jag skriver "åt" just nu honom så att säga.

Min man är väl inte "styvfar", men bor tillsammans med mig och mina barn varav den yngsta på 16 år har Asperger. Vissa dagar är det extremt tufft med dottern och jag som bioförälder kan bli galen på henne, men mannen är mer objektiv och brukar behålla sitt lugn. Självklart påverkar det hans liv med dotterns fixa idéer och totala oförmåga att planera sitt liv, men han rycker mest på axlarna och säger att hon inte gör det med flit.

Att leva med barn med diagnos är en utmaning och jag tror att det bästa man kan göra är att skaffa kunskap. Både jag och min man har gått utbildningar på habiliteringen.

Jag valde bort män som hade konstiga relationer till sina ex och (eller) barn med problem. Jag ville inte att mina barn skulle behöva växa upp i en sådan familjesituation. 

Tror överlag att denna situation är känsligare för kvinnor, främst/dels på de uttalade och outtalade krav som ställs på kvinnor mer än på män kring föräldraskap.

Sen verkar det som att du TS och din partner inte pratat igenom syn på familj och uppfostran innan ni flyttade ihop. Det delar ni isf med många av de 'bittra' styvmammorna som skriver i de trådar du nämner.
Jag och min fru flyttade ihop efter ca 6 mån men började vår relation med att prata väldigt mycket kring värderingar och mål gällande familj och barn...så vi hade redan 'klickat' på det planet innan vi ens blev tillsammans. Sen har vår 'nya familj' präglats av just familjekänsla och lika behandling pga det. Det har självklart inte alltid ändå..