Svärföräldrar som vill uppfostra ens barn - var drar ni gränsen?

Hej!

Har en svärmor som är ganska gammaldags och tillbringar en hel del tid hos oss. Det skapar problem.

En gång föreslog hon att jag skulle ge min 2-åring smisk när han ställde sig upp på soffan (vi bor i ett land där aga är tillåtet). Hon förstod snabbt att det inte är tal om sånt i vårt hem. Men andra saker är jobbiga och svårare att utesluta.

I badet råkade min son få ansiktet under vattnet och blev rädd och började gråta. Då sa hon: "sluta gråta". Vi talade om detta och att jag vill att vi ska erkänna barnets känslor och säga: "du blev rädd", osv. men tydligen gick det inte in för under en nylig familjeträff där min 6-månaders blev rädd för ett okänt ansikte som kom för nära så fick hon höra att "fina flickor gråter inte".

Min 2-årings måltider ser min svärmor som en militärövning. Hon ger order: "ät!". Och när han äter låter det: "bravo, så ska det de ut". Om han inte vill äta säger hon att det inte är bra. Detta trots att jag förklarat att i vårt hem är det varken "bra" eller "dåligt" att äta.

För några dagar sedan hörde jag från köket: "man måste äta, det är inte rätt att göra som du". Min son hade bett att hon öppnat och tagit ut kärnorna ur några druvor men sen ville han inte äta upp alla. Då fick jag nog och ett gräl bröt ut. Jag sa saker som att "det är jag och min man som bestämmer över vårt barns uppfostran och inte du". Hon svarade med att kritisera det faktum att jag pratar mycket och förklarar saker för mina barn. Hon hade pratat om detta med sin dotter (alltså barnens faster) som hade sagt att hon ångrar att hon förklarat saker för sina barn istället för att bara ge order. För "barnen lärde sig senare att argumentera och protestera".

Hur har ni hanterat såna här problem? Man kan ju inte helt ändra på någon och barnen måste ju få ha en egen relation till deras farmor men jag kan inte stå ut med att hon ska uppfostra våra barn på ett sätt som står i motsats till hur vi vill göra.