Ventilerar gamla sår - sambo m nykter alkoholist

Lever tillsammans med en underbar kille sedan 5 år tillbaka. Våra första år tillsammans var ett stort kaos då han haft alkohol- och drogmissbruk (och all skit som följer med det) under hela sitt vuxna liv. Sen ett par år tillbaka är han nykter och skulle aldrig drömma om att falla tillbaka.

Jag har verkligen gått igenom ett helvete med honom (undrar ibland hur jag pallade all skit) men kunde ALDRIG drömma om att det skulle bli så här bra som det är nu. 

Jag har aldrig berättat för någon om allt han har gjort mot mig. Ingen. Vissa av mina vänner har fått höra en "förfinad" version lååångt efter att det hänt, men de flesta vet inget eller väldigt lite. Är rädd att alla skulle tycka jag är dum i huvudet som stannade, trots alla lögner, otroheter och alla annan skit. Allt var ett helvete, jag mådde jättedåligt av allt han gjorde men jag berättade aldrig för någon. Jag satte gränser och gick många gånger, men kom tillbaka när han sa att det aldrig mer skulle hända. 
Jag intalar mig själv att det är ok - att jag vet att han älskar mig och att han inte gjorde det mot mig när han var nykter, att det var sjukdomens fel, personen han blev av alkoholen eller drogerna. Att den tiden aldrig kommer komma tillbaka, för han kommer aldrig mer bli den personen. 
Jag vill bara få det sagt, har inget agg mot honom men vill erkänna att det gjorde ont i mig, skriva av mig här att jag tyckte att DET VAR HELT FÖR JÄVLIGT. Inte berätta för någon jag känner, bara till er, du som inte vet vem jag är.
Då har jag iallafall berättat för någon vad jag kände då, och det känns bättre på något sätt. 

Det finns två händelser som smärtar mer än det andra. Om någon vill läsa och sen kommentera, och har du varit med om något liknande, snälla skriv. Skulle vilja berätta på ett anhörigmöte men vågar inte. Det här är min delning.

Hans syrra hade fixat en utekväll för honom, trots att hon visste om att han hade problem med alkohol (och droger). Han hade börjat fatta att han hade problem och försökte dra ner på alkoholen men var istället ofta sur och hon ville då "pigga upp" honom, göra ngt som hon visste att han tyckte om och som hon trodde skulle hjälpa honom att slappna av. Givetvis förstod hon inte hur djupt hans problem gick, men jag tycker att hon borde fattat att en utekväll inte är ett bra förslag när det alltid blev kaos kring honom tillsammans med alkohol. Jag var skitsur men han vägrade svara på mina samtal, och när jag sent på kvällen ringde henne sa hon att han åkt hem till deras brorsa för att sova. Det riktiga slutet på denna kväll kom fram långt senare när min sambo börjat vända sitt liv, ville vara ärlig och berätta sanningen av egen vilja.
Kvällen slutade med att han skickar sms till en löst bekant kvinna och frågar om hon vill ligga. Denna kvinna svarar ja och han tar bilen (gravt påverkad) och kör hem till henne 5 på morgonen. Hans syrra visste förstås inte om detta men pga denna händelse är det en liten del av mig som hatar henne. Jag blev jätteledsen när jag fick veta vad som hänt men håller också systern ansvarig för det... Är jag dum som fortfarande känner lite agg mot henne pga detta? Hon har som sagt inte några problem utan borde ha kunnat tänka klart.....

Sista gången han drack är ett stort sår för mig. Jag har inte velat tänka på det. Har förträngt det i tre år, men min sambo vill att jag ska ta tag i det och möta det för att kunna släppa, inte tränga bort och låtsas som det inte hänt.

Vi var i upplösningstillstånd, som så många gånger tidigare. Bråk, skrik och någon drog. Och när vi bråkade blev alltid hans drickande enormt, ohanterliga mängder. Han blev extra destruktiv när vi bråkade. Vi sågs inte under helgen, han svarade inte på samtal. På söndag kväll när jag kom hem låg han helt utslagen på sängen. Jag tog hans telefon och låste in mig på toaletten. Visste att han aldrig skulle berätta om hans helg, så det här var enda sättet för mig att få veta. Hundratals meddelanden skickade från honom till 20 talet tjejer bara under 2 dagar. Ett par prostituerade transor/she males. Han har försökt få kontakt, flörtat, med allt och alla han kan, och lyckats. Inget sex på fre (pga att han somnade), låg med hor-transan på lördagen. Alltså kvällen innan jag sitter med hans telefon i handen och läser smsen om var och när dom ska träffas, och "tack det var bäst, vi måste ses igen" osv sms. 
Trodde jag skulle gå sönder när jag läste det. Det här var första ggn jag kom på honom med något som hänt som inte var "gammalt". Det var alltid hans ursäkt tidigare när jag konfronterat honom med otrohet: "men det där var länge sen, så är jag inte längre". Nu var det liksom kört, jag hade det svart på vitt.

Det tragiska är att det var det här som behövdes. För mig att lämna honom på riktigt, och för honom att inse att han det är på riktigt. Det här hade han gjort massor med gånger, hela hans vuxna liv och mot hans tidigare partner i flera år, men ingen hade någonsin vetat om det. Nu insåg han att någon vet, och han skämdes mer än någonsin. Det var det han behövde för att nå botten. Nästa dag ordnade han behandling och har inte druckit en droppe efter det. Snart tre år sen nu. .

Han bestämde sig för att bli den bästa killen för mig och började jobba med alla brister. Ett par månader efter den händelsen blev vi tillsammans igen. Han vill "betala tillbaka" till alla han sårat och har alltid försökt att bli bättre för varje dag som går, framförallt mot mig. Tiden efter var jättejobbig mentalt också men inte på samma sätt som innan. Hade ju alltid min nyktra partner brevid mig, även om det tog ett tag att se honom med kärlek i ögonen igen. 

Jag har uppmuntrat min sambo om öppenhet, våga visa sig svag och det försöker jag nu göra mot mig själv. Bara för min egen skull. Jätteläskigt att skriva detta men det känns ändå som att något har lättat. Tack...