• Kenya

    Hjälp, våran son har inget "liv"

    Hej, jag vet inte vad jag ska göra så jag ber om tips eller råd av någon som kanske förstår. Våran son har i princip inget liv. Inga kompisar, han har bara sina kusiner som har egna liv och kompisar och kan inte vara med han hela tiden. Dessutom bor de inte i samma stadsdel. Vi har försökt att uppmuntra honom att vara med andra pojkar kring hans ålder. Vi funderade ett tag på om han inte var mobbad i skolan men han lekte alltid med andra killar när vi hämtade han från skolan och stod och pratade med killar och de kom även fram till han å frågade om han ville spela fotboll etc. Ibland så ser han så dämpad eller deprimerad ut också. Han verkar också glömma saker snabbt, ljuger om små saker som att han inte fick lika mkt pommes som oss andra när han hade fått ta mest osv. Han verkar även ha ett behov av att ha rätt hela tiden. Hans mamma har även sätt att han inte berättar när han blir ledsen utan håller det inombords sem händer det någon liten skit sak så exploderar det och han gråter i 1 timme ibland mer. Hans syster har alltid kompisar och hittar även alltid nya på gården. Men aldrig pojken. Båda barnen har precis börjat i en ny skola så där har han chansen att få en ny start med kompisar men här om dagen så kom en kille från hans klass när pojken stod och skulle låsa upp sin cykel. Och han börjar pratat med våran grabb om cykeln då säger vår; "men ska inte du hem nu?" Då säger den här killen jo men jag ville bara titta på din cykel för du sa att jag skulle få se vilken du hade". Vi tog upp det här med honom men han börjar bara hitta på massa ursäkter. Vi har försökt att ta upp det här med grabben men han byter bara samtalsämne. Vi vill inte att han ska vara så här ensam sen så avslutar han aldrig saker, han börjar med en sport men sen så vill han inte mer. Han fick ex. En efterlängtad BMX cykel som han tjatat efter och när han väl fick den så använder han den 1 gång och nu står den bara som ett museum föremål på rummet. Vi frågade om varför han inte använder den då säger han att han har ångrat sig. Och så går visan med allt annat också. Innebandy, vill inte, är tråkigt, fotboll samma sak, osv. Det enda han vill är att sitta och spela tvspel på datorn. Men det får han inte göra hela dagarna, absolut inte. Han får 30 minuter om dagen och inget mer. Vi vill att han ska träffa folk och vara ute. Vad ska vi göra? Ingen av oss vill stå och se på när ens egna son inte har ett socialt liv och bara är med oss. Tack på förhand

  • Svar på tråden Hjälp, våran son har inget "liv"
  • äldreochklokare

    låter som min son som har asperger. Behöver inte alls vara så men han beter sig väldigt likt

  • boundforglory

    Hur gammal är han?
    Jag tycker du målar upp det lite värre än vad det är.
    Om man bryter ner allt så ser jag att du pekar ut 6 (vad jag kan se) individuella problem.

    1." Han verkar också glömma saker snabbt."
    2. "ljuger om små saker som att han inte fick lika mkt pommes som oss andra när han hade fått ta mest osv"
    3. "Han verkar även ha ett behov av att ha rätt hela tiden"
    4. "han inte berättar när han blir ledsen utan håller det inombords sem händer det någon liten skit sak så exploderar det och han gråter i 1 timme ibland mer. "
    5.Han har inte så många vänner och är inte så social.
    6. Han tröttnar på saker snabbt

    1 och 2 är väldigt vanliga bland barn, extremt vanliga t om skulle jag säga. 3 är också väldigt bland människor överlag, inget jag skulle se som ett problem. 4 är också extremt vanlig, vissa är helt enkelt inte så att de visar sina känslor öppet.

    5. Du säger att han inte har något liv, det känns väldigt dömande. Som att du har bestämt hur ett liv måste se ut när man är i hans ålder, alla är inte lika helt enkelt. Alla är inte lika sociala av sig. Han verkar ju kunna prata och umgås med folk i skolan, och han umgås med sina kusiner. Det kanske räcker för honom? Förstår inte riktigt problemet med vad han sa åt den där killen som ville se hans cykel? Hur menar du att han gjorde fel där?

    6. Låter som ett rätt vanligt barn, men allt du räknar upp att han har testat är någon form av sport. Han kanske inte riktigt gillar såna saker? Det kanske vore bättre om han fick testa saker som att måla eller spela instrument eller hålla på något tekniskt pyssel?

  • Jappjapo

    Håller med tidigare kommentar låter som asperger. Har en i släkten med det visserligen är han en gammal gubbe men påminner mycket om er son. Han blir sur för små saker, ältar om det gamla, saker ska vara på hans sätt, svårt att hantera känslor och speciellt förstå hur andra känner och tänker. Han ser världen utifrån sig själv och antar att det är så den är.

  • Fjäril kär
    boundforglory skrev 2015-08-23 13:59:20 följande:

    Hur gammal är han?
    Jag tycker du målar upp det lite värre än vad det är.
    Om man bryter ner allt så ser jag att du pekar ut 6 (vad jag kan se) individuella problem.

    1." Han verkar också glömma saker snabbt."
    2. "ljuger om små saker som att han inte fick lika mkt pommes som oss andra när han hade fått ta mest osv"
    3. "Han verkar även ha ett behov av att ha rätt hela tiden"
    4. "han inte berättar när han blir ledsen utan håller det inombords sem händer det någon liten skit sak så exploderar det och han gråter i 1 timme ibland mer. "
    5.Han har inte så många vänner och är inte så social.
    6. Han tröttnar på saker snabbt

    1 och 2 är väldigt vanliga bland barn, extremt vanliga t om skulle jag säga. 3 är också väldigt bland människor överlag, inget jag skulle se som ett problem. 4 är också extremt vanlig, vissa är helt enkelt inte så att de visar sina känslor öppet.

    5. Du säger att han inte har något liv, det känns väldigt dömande. Som att du har bestämt hur ett liv måste se ut när man är i hans ålder, alla är inte lika helt enkelt. Alla är inte lika sociala av sig. Han verkar ju kunna prata och umgås med folk i skolan, och han umgås med sina kusiner. Det kanske räcker för honom? Förstår inte riktigt problemet med vad han sa åt den där killen som ville se hans cykel? Hur menar du att han gjorde fel där?

    6. Låter som ett rätt vanligt barn, men allt du räknar upp att han har testat är någon form av sport. Han kanske inte riktigt gillar såna saker? Det kanske vore bättre om han fick testa saker som att måla eller spela instrument eller hålla på något tekniskt pyssel?


    exemplet med cykeln tolkar jag som att en kille kom fram och tog kontakt och kanske ville ha en vän, men av ts son blev han helt enkelt bortschasad med kommentaren "ska inte du gå hem nu".   Vilket jag själv tycker är ganska oförskämt.  
  • boundforglory
    Fjäril kär skrev 2015-08-23 15:58:47 följande:
    exemplet med cykeln tolkar jag som att en kille kom fram och tog kontakt och kanske ville ha en vän, men av ts son blev han helt enkelt bortschasad med kommentaren "ska inte du gå hem nu".   Vilket jag själv tycker är ganska oförskämt.  
    Han kanske helt enkelt inte gillar killen?
    Jag tycker inte det verkar vara något fel alls, snarare så verkar ts ha en tydlig bild över hur en pojke ska vara som hans son inte riktigt uppfyller.
  • Tow2Mater
    Kenya skrev 2015-08-23 13:44:46 följande:

    et enda han vill är att sitta och spela tvspel på datorn. Men det får han inte göra hela dagarna, absolut inte. Han får 30 minuter om dagen och inget mer.


    Inte konstigt han blir deprimerad. Om det är det han allra helst vill gora, varfor inte låta honom gora det under en rimligt tid? 30 min hinner man ju knappt nåt alls på.
  • Kenya
    Fjäril kär skrev 2015-08-23 13:47:13 följande:

    Hur gammal är sonen?


    Han är 11 snart 12 år gammal
  • Kenya
    Fjäril kär skrev 2015-08-23 13:47:13 följande:

    Hur gammal är sonen?


    Han är 11 snart 12 år gammal
  • Kenya


    Fjäril kär skrev 2015-08-23 13:47:13 följande:

    Hur gammal är sonen?


    Han är 11 snart 12 år gammal
  • Lottis77

    Min son son är 10 år har lite samma beteende. Vi har funderat på en utredning för autism (där aspberger numer räknas in), eftersom mycket stämmer in på honom, men han har så vaga drag att vi har avvaktat på inrådan av specialpedagogen.

    Det jag känner igen mest är att han håller inne saker, och sedan exploderar för vad som helst, samt att han snabbt tappar intresset för sporter/aktiviteter. Tv-spel och dator är det enda som håller i sig.

    Min son har också svårt att komma igång med sådant som inte är kul, samt svårigheter att avsluta (till exempel om han ska lägga kläder i tvättkorgen, glömmer han hälften av dem). Han tar sällan initiativ till lek, men om kompisar ringer vill han mer än gärna leka.

    Min son pratar gärna om sina intresseområden, men frågar aldrig efter någon annans intressen, utan maler på i timmar om det som är mest intressant för tillfället, utan att märka att samtalspartnern inte är intresserad längre.

    Sonen är dock glad och tillfreds, och så länge han verkar må bra, så jobbar vi och skolan tillsammans med att underlätta hans vardag. Han har precis bytt skola och det har gjort underverk med honom.

  • Kenya
    boundforglory skrev 2015-08-23 13:59:20 följande:

    Hur gammal är han?
    Jag tycker du målar upp det lite värre än vad det är.
    Om man bryter ner allt så ser jag att du pekar ut 6 (vad jag kan se) individuella problem.

    1." Han verkar också glömma saker snabbt."
    2. "ljuger om små saker som att han inte fick lika mkt pommes som oss andra när han hade fått ta mest osv"
    3. "Han verkar även ha ett behov av att ha rätt hela tiden"
    4. "han inte berättar när han blir ledsen utan håller det inombords sem händer det någon liten skit sak så exploderar det och han gråter i 1 timme ibland mer. "
    5.Han har inte så många vänner och är inte så social.
    6. Han tröttnar på saker snabbt

    1 och 2 är väldigt vanliga bland barn, extremt vanliga t om skulle jag säga. 3 är också väldigt bland människor överlag, inget jag skulle se som ett problem. 4 är också extremt vanlig, vissa är helt enkelt inte så att de visar sina känslor öppet.

    5. Du säger att han inte har något liv, det känns väldigt dömande. Som att du har bestämt hur ett liv måste se ut när man är i hans ålder, alla är inte lika helt enkelt. Alla är inte lika sociala av sig. Han verkar ju kunna prata och umgås med folk i skolan, och han umgås med sina kusiner. Det kanske räcker för honom? Förstår inte riktigt problemet med vad han sa åt den där killen som ville se hans cykel? Hur menar du att han gjorde fel där?

    6. Låter som ett rätt vanligt barn, men allt du räknar upp att han har testat är någon form av sport. Han kanske inte riktigt gillar såna saker? Det kanske vore bättre om han fick testa saker som att måla eller spela instrument eller hålla på något tekniskt pyssel?


    Hej, dessa saker som jag nämnde är inte hela bilden, hela bilden skulle ta för lång tid att skriva, dessa här saker var dem som hände under en kortare period, ingående, "glömma saker snabbt"= att man säger ngt till han, sedan säger han att ingen har sagt ngt och att vi ljuger och plötsligt så tar han upp saker som hände för 1 år sedan och den närmsta tiden och får utbrott och ligger och gråter och kan inte riktigt berätta varför han är ledsen. Ja visst kan detta tyckas vara normalt men när det händer många gånger under en kortare period så blir man ganska orolig som förälder, du kan inte höra hur hans gråt låter som, du hör inte paniken i hans röst och i hans gråt. Det låter riktigt hemskt och det är inte "vanliga gråt eller sk. protest gråt". Och när han gråter så och man frågar hur det är fatt och vad som gör han så ledsen och han inget säger och bara skriker som om ngn gör han illa och sedan i efter hand när han slutat gråta och man kan prata igen och man frågar varför han var så ledsen så kan han säga att det var för att hans lilla syster alltid får baka men inte han. 

    "ljuger om småsaker", hur ska man reagera som förälder när ens barn säger att han haft en jätte bra dag och umgåtts med en klasskompis och sen visat säg att så var inte fallet?

    Håller med dig helt, fel ordval "inget liv" han har ett liv, ett bra sådant om man ser utifrån det familjära men när vi vet att han alltid haft kompisar innan, och nu plötsligt inga och tar inte kontakt med andra så blir man lite ledsen som förälder, när hans syster alltid är ute och leker, och han sitter vid fönstret och tittar på de. När han syster frågar om han vill följa med ut och leka så säger han nej och går bara runt och runt och runt i hemmet. Kompisen med cykeln, det handlade inte om fel, utan att det händer att barn i hans ålder söker kontakt och han avfärdar de. "inte tycker om dem"  han pratar om dem hemma, att de brukar vara med varandra på rasten men samtidigt så vill han aldrig ringa de, fråga om de kan vara med varandra, det gör en orolig när han ena stunden pratar om de som om de vore bra vänner och sedan när man frågar om han inte vill sova över hos denne personen eller spela lazerdoom, eller annat kul så kommer han med bortförklaringar. För ett tag sen sa frågade han om jag visste ett bra sätt att få tag på en klasskompis mobil nummer då vår sons mamma hade försökt uppmuntra han att vara med denne klasskompis efter skolan ngn dag. När jag sa att vi hade "A-s" mammas mobil nummer och att han kunde ringa hans mamma och fråga om A-s mobil nummer så sa han att det inte går att ringa henne, när vi frågade varför inte, då sa han att hon är ute och reser med bilen, då sa vi men hon har säkert mobilen med säg, då var han tyst, sen sa han nej men hon pratar aldrig i telefon, då frågade vi hur han tänkte, då tvekade han sen sa han, nä men ehh,, de har mobilfria dagar.. Det är så det går till oftast.. Att man ser på han att han försöker komma på bortförklaringar, och det är okej, han behöver inte leka med denne A osv men man blir orolig när han ena stunden verkar tycka om denne A och säger att de umgås men sen gör allt (genom dessa bortförklaringar) för att inte behöva ta kontakt och leka efter skolan. Det får ju en att fundera på om han kanske är retad i skolan och hittar på att han umgås med folk för att han inte vill att vi ska få veta sanningen om hur det ligger till osv.Man blir ganska fundersam när han går från att prata om en klasskompis mkt och berättar allt de brukar göra men när man sedan frågar han om han inte ska hänga på denne klasskompis hem ngn dag så kommer alla dessa bortförklaringar. Från början sa vi att han kunde ta hem kompisen men då var det samma sak, bortförklaringar som lät jätte konstiga, så vi tänkte att han kanske skämdes för någon av oss, båda eller för något annat så vi sa att han kunde följa med kompisen hem istället men där var det samma sak.

    Sport= Men så här är det, han gick på fotboll, han var helt uppspelt och satt och pratade om fotboll och var så glad att det äntligen skulle börja i sommar igen (utomhus), han ville titta på nya fotbolls skor och kläder, han såg stolt ut på plan och hemma när han berättade om alla saker han kan göra i fotbollen, sen plötsligt vill han inte längre. Samma sak med innebandy. Samma sak med saker som han önskar och vill ha, han längtar, pratar om dem sakerna, ritar de, berättar att han drömt att han fick det och det. Tittar på datorn, berättar för vänner, sedan får han det han önskat så mkt efter, det går 1 vecka sedan är det "slut", det står bara där helt nytt och nästan oanvänt, samma med kläder och andra saker av den materiella naturen.

    Jag menar inte att sitta här och peka ut saker. "fel" vad jag menar med att skriva här är att kanske få tips om hur man kan göra. Det finns andra saker också men det behöver jag inte dela med mig här. Jag ber om tips det är allt.
  • Kenya
    Lottis77 skrev 2015-09-02 13:45:11 följande:

    Min son son är 10 år har lite samma beteende. Vi har funderat på en utredning för autism (där aspberger numer räknas in), eftersom mycket stämmer in på honom, men han har så vaga drag att vi har avvaktat på inrådan av specialpedagogen.

    Det jag känner igen mest är att han håller inne saker, och sedan exploderar för vad som helst, samt att han snabbt tappar intresset för sporter/aktiviteter. Tv-spel och dator är det enda som håller i sig.

    Min son har också svårt att komma igång med sådant som inte är kul, samt svårigheter att avsluta (till exempel om han ska lägga kläder i tvättkorgen, glömmer han hälften av dem). Han tar sällan initiativ till lek, men om kompisar ringer vill han mer än gärna leka.

    Min son pratar gärna om sina intresseområden, men frågar aldrig efter någon annans intressen, utan maler på i timmar om det som är mest intressant för tillfället, utan att märka att samtalspartnern inte är intresserad längre.

    Sonen är dock glad och tillfreds, och så länge han verkar må bra, så jobbar vi och skolan tillsammans med att underlätta hans vardag. Han har precis bytt skola och det har gjort underverk med honom.


    Hej, tack för ditt svar. Ja det där stämmer också in på vår, det där med att han kan mala på om sina egna intressen och filmer eller spel men aldrig frågar om vad man själv tycker om.

    Vi pratade också om att göra någon utredning på BUP men det känns på något sätt hemskt. som om man skulle utsätta han på något vis. Men å andra sidan så är man orolig att om man inte gör något nu när han fortfarande är så pass ung så kanske det blir värre sen när han är 13-14 år gammal. Det känns skönt att få höra att det finns andra som kan förstå en och inte tror att man sitter här och pekar på fel på ens egna barn som man älskar utan att man behöver få råd eller dela erfarenhet och annat.

    Skola- Det har han också bytt, det verkar vara bra en så länge men det är ju det där med att han berättar så mkt om klasskompisar men sen så är han alltid ensam ändå på något sätt. Jag vet att man inte ska jämföra med syskon eller andra barn men jag tänker bara på alla de gånger som de båda haft exakt samma förutsättningar, ex. utomhus, en lekplats, massa barn, killar & tjejer i deras ålder, dottern har plötsligt efter mindre en 1 timme flera lekkompisar och han kommer hem nästan direkt och sitter och tittar på dem genom ett fönster. Det krossar ju ens hjärta att se.

    Har er son ibland ett uttryck i ansiktet av att han är ledsen eller nere? Även om han oftast är glad så kommer det perioder där han ser ledsen ut och typ går runt med nedsänkt huvud och trampar runt som om han är rastlös eller liknande?
  • Kenya
    Fjäril kär skrev 2015-08-23 15:58:47 följande:
    exemplet med cykeln tolkar jag som att en kille kom fram och tog kontakt och kanske ville ha en vän, men av ts son blev han helt enkelt bortschasad med kommentaren "ska inte du gå hem nu".   Vilket jag själv tycker är ganska oförskämt.  
    Ja alltså om jag hade varit den pojken så hade jag tagit det som att vår son inte vill umgås med han. Men vi har pratat och tagit upp det här med han, då kom det små lögner fram igen,, Det är sådana situationer som gör att man blir orolig. Att han ändrar sig, uppfattning, han säger att folk sagt annat en de gjorde, han byter spår, byter samtalsämne osv. 
  • Kenya
    boundforglory skrev 2015-08-23 16:09:02 följande:
    Han kanske helt enkelt inte gillar killen?
    Jag tycker inte det verkar vara något fel alls, snarare så verkar ts ha en tydlig bild över hur en pojke ska vara som hans son inte riktigt uppfyller.
    Det stämmer absolut inte. Om han inte hade gillat denna kille varför pratar han om han om han hela tiden hemma då? "A och jag cyklade tillsammans idag", vet du att A,s mamma har en pool och där ska vi bada ngn gång", "jag och A tänkte cykla till den där parken imorgon" osv. Så att han inte skulle tycka om honom passar inte riktigt in.
    Och att vår son inte uppfyller ngn "ideal" bild stämmer inte för 5 öre. Det här handlar om oro, över saker som du inte har hela bilden för att kunna förstå. det känns mer som om du reagerar starkt på det här genom att du själv har drabbats av ngt liknande men så är inte fallet med vår son. Han är i våra ögon världens underbaraste. Men när man ser att ens barn inte verkar må bra och är så pass ledsen och har ett beteende som han inte haft förr så har man rätt att oroa sig och behöver få råd från andra som förstår ens situation.
  • Lottis77
    Kenya skrev 2015-09-02 14:07:14 följande:
    Har er son ibland ett uttryck i ansiktet av att han är ledsen eller nere? Även om han oftast är glad så kommer det perioder där han ser ledsen ut och typ går runt med nedsänkt huvud och trampar runt som om han är rastlös eller liknande?
    Nja,det tycker jag nog inte att han har. Inte annat än när han verkligen är ledsen över något. Däremot har han lätt att bli uttråkad.

    Känner som du, att det känns onödigt att dra iväg honom för en utredning som kanke inte leder någonstans, då problemen hela tiden minskar ju äldre han blir, samtidigt som det gnager någonstans att man kanske ändå borde om det kommer tillbaka och blir mer svårhanterligt om ett par år. Vi har sagt att vi avvaktar under höstterminen, finns någon tendens kvar och/eller problemen kommer tillbaka - då drar vi igång utredning bums.
Svar på tråden Hjälp, våran son har inget "liv"