Något är fel, jag vet inte vad...

.. En längre berättelse, mest för att få skrivit av mig och få ut en massa tanker och känslor.

Jag har en son på 10 år. Jag är med han varannan helg och oftare under semester. Hans mamma och jag har inte bott ihop sedan han var 1. Vi bor relativt nära varandra men ändå i olika städer.
Han får mycket beröm för hans beteende när han är i skolan. Fick precis stipendium för att vara den elev som har utvecklats mest under året. Han har en del nära vänner och trivs någorlunda bra med andra i klassen. Inte en bråkig typ, närmare tvärtom; lite för snäll.
När han är med mamma fungerar han bra tillsammans med hon, dom är båda extroverter som älskar att prata och vara igång. Jag upplever det som att dom ständigt är igång och inte bara kan vara.. det här lugnet som andra upplever.

Och jag? Jag har själv ADHD och är mycket insatt i min sjukdom men där är för mycket annat som inte stämmer in, det kan inte vara adhd. Har tänkt stress men han ger inte så mycket negativt uttryck för det genom dålig sömn, ångest, dåligt mående etc utan han är bara extremt uppåt utan övre gräns liksom. Jag har funderat en hel del på om det kan vara min ADHD som påverkar han negativt men det känns inte som det. Det känns som något helt annat.

När han kommer till mig krockar vi jämt med varandra, jag ser att han inte mår bra, att han är uppvevad och stressad. Grundproblemet är att hans beteende stör min inre balans. Han är som ett yrväder och inte många jag känner har tålamod med han, förutom jag då.

Jag upplever att han:

har svårt att leka eller utöva fritidsaktiviteter som kräver stillasittande och tålamod -Till exempel har han lätt för att göra sådant som han tycker är roligt, men så fort han blir uttråkad skall den aktiviteten genast avbrytas och ersättas med en ny. Han har MYCKET svårt att bara vara lugn och stilla och slappna av. Det är aktiviteter dagen lång, konstant underhållning. Så fort vi är färdiga med en aktivitet, tex diska, mindre än 10 sekunder efter är frågan alltid ?Vad skall vi göra nu??. Det stressar mig att konstant vara underhållare, konstant vara den som hittar på, konstant vara till hands. (Fast senast bad jag han om att hitta på något själv, för att han var uttråkad, han hittade då yatzy som jag då fick vara engagerat i fast än jag inte orkade.) Under en tid jag tvang han att sitta och se en annars tråkig fotbollsmatch på tv var han i konstant rörelse. Pillade med fingrarna, körde omkring på stolen, pratade, gjorde konstiga ljud, tjatade. Samma sak varje gång han inte är i gång med en aktivitet.

Han har svårt att lyssna på direkt tilltal -

Jag har ofta svårt för att fånga hans fulla uppmärksamhet, hans ögon möter aldrig mina i någon längre tid utan dom kör alltid någon annanstans, han lyssnar dåligt, glömmer lätt det jag precis har sagt till honom. Hans tanker och fokus är aldrig enbart på mig, det är alltid fokus någon annanstans. Detta gör att jag har svårt att få igenom saker jag säger, svårt att få han att lyssna. Ännu en sådan sak som stressar. Det är här ett stort problem egentligen ligger; att jag ofta kan uttrycka mina känslor, mina önskan men dom glöms bort, tas inte emot, ignoreras. Det gör att jag blir mycket frustrerad att oavsett hur bra jag är på att uttrycka mig så hjälper det inget.

Han pratar ofta överdrivet mycket och byter snabbt fokus -

Han är aldrig tyst. Det är alltid något som måste ut. Han berättar långa historier om små saker, tex gick vi på vägen med cykeln och han slog benet på pedalen. Jag frågade om vad som hände. Ett snabbt bra svar kunde vara ?jag slog mig på cykeln?, i stället väljer han att börja förklara hur han hade benet och hur pedalen körde runt och hur den slog mot benet och att det gjorde lite ont. In i mellan det är det mycket upprepningar av ord som ?liksom, och så, och sen sen sen? Något som totalkrockar med mitt tålamod. Jag tycker inte om långa onödiga förklaringar på små saker jag inte bryr mig särskilt mycket om egentligen. Han förstår liksom inte konceptet bakom att hålla svar korta, alls. Alltid långa svåra förklaringar. Detta kan vara en härmning från vuxna (Mamman då alltså) men icke-desto mindre är det jobbigt för mig. Jag säger ofta ifrån kring detta men pga hans ofokus glömmer han det efter 5 min och då får jag upprepa och stressen går återigen i taket.

Om inte det är långa förklaringar så låter han konstant, kommenterar sitt tv-spel fast än jag är upptaget med annat, frågar frågor, letar efter min uppmärksamhet. I värsta fall hinner jag precis vakna innan han kastar sig över mig med information om allt han har gjort på morgonen, utan tanke på att det kanske inte är det första jag vill höra när jag precis har vaknat.

Han har svårt att vara stilla med händer eller fötter eller att kroppen spritter på ett okontrollerat sätt -

Som sagt, när han är igång med saker som fångar hans uppmärksamhet, något som han själv tycker är intressant kan han sitta stilla i flera timmar, men så fort att det inte är roligt så brister det. Då bryter han ut och han kan inte sitta stilla om det så gäller hans liv.

Han undviker, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter som kräver mental uthållighet - Särskilt sådant som han aldrig har gjort förut, jag får pressa han hårt att försöka sig på nya saker och är han inte genast bra på det ger han hellre upp istället för att förtsätta öva. Om inte jag pressar han hårt dvs. Det var svårt att ens få han att köra en runda på sin nya cykel själv fast än det bara var ner för vägen och tillbaka igen. Han har ett stort behov av att veta att han alltid har 100% kontroll. Denna osjälvständighet gör att det är svårt att utmana honom utan att det genast blir en konflikt. Ännu en stressande faktor.

Han har ett stort behov av att vara säker, ha kontroll - Jag kan inte gå till ett annat rum utan att han antingen följer efter ELLER frågar vart jag skall. Han är som en liten hundvalp som ständigt måste vara med i allt. Detta ger intrycket av att han alltid måste vara i fokus, allt som händer skall hända genom honom. Detta gör det svårt att få 5 mins paus från allt och kunna andas ut och göra saker på egen hand.

Han kastar väldigt ofta ur sig svar på frågor eller avbryter innan motparten pratat färdigt - Jag kan inte föra ett samtal med någon annan, någon vi känner eller inte, utan att han måste avbryta och fråga om saker han inte förstår fastän det vi pratar om inte är ett dugg intressant eller har med honom att göra. Det är mycket frustrerande att ständigt behöva förklara allt möjligt. Jag uppskattar att ha ett nyfiket barn men jag önskar att kunna ha ett samtal med någon annan utan att bli avbruten eller behöva förklara saker efteråt. Tyvärr upplever jag att mamman stödjer honom i det att avbryta och fråga om saker som inte har med honom att göra, tex satt jag och hans mamma i bilen och pratade om något och han avbröt och frågade om något som inte var relevant för han. Jag sa ifrån och sa att han inte hade med det att göra, DÅ säger säger mamman till mig och undergräver det jag precis har sagt, inför honom och svarar på hans irriterande fråga. Att vara nyfiken är bra, att vara alltför intresserad av det som inte angår en själv är inte bra. Ännu ett spik i stress-kistan. Han bryter sig in i samtal som inte är hans. Det är kränkande och frustrerande för mig.

Allt detta ger en samlad bild av hur jag upplever mina dagar med Han. Hans beteende kränker mina personliga gränser och han trycker på samtliga knappar i min själ. Och jag är inte den enda som han gör detta inför, även inför min flickvän är han likadan. Vilket är lite märkligt. Vad gör oss speciella i detta??

Jag har pratat med honom om vad som händer i honom när han håller på så, ofta glömmer han vad vi har pratat om och upprepar frågor eller historier eller också berättar han att när han är här hos mig, som det enda stället, inte behöver vara igång, här kan han landa, här finns inget press på att göra något utan här ligger fokus på vad HAN vill göra utan att jag har 1000 saker som vi måste göra, och det är då detta kommer fram, säger han. Mitt hem är en ventil för all hans hopsparade stress på något sätt, som att allt negativt han sparar upp kommer ut här och jag står ensam med detta. 

Senast jag hade han här la jag mig ner på sängen med han och bara lyssnade på musik och pratade. det var mycket svårt för han att inte stressa igång igen. Vi pratade om vad vila är. För mig var det att vila, varva ner, för han var det att sova. Bara sova. Det är den enda tiden han kan vila tydligen. Vi pratade en del om att vi nog är mycket olika i våra energinivån och har olika personligheter, extro vs intro och att det kanske ofta krockar med varandra. Skall försöka sätta han till att göra pyssel själv nästa gång, vilket var hans eget förslag.

Jag försöker ge uttryck för att något är fel överför hans mamma men ständigt får jag skulden för det. Utan att säga det direkt så är han perfekt och eftersom hans beteende upplevs perfekt måste det då alltså vara mitt fel.
Jag har gått på cope och en mängd andra grupper för att försöka ändra men inget verkar hjälpa särskilt bra eller länge. Jag har försökt ringa BUP och få hjälp med att göra en bedömning, ett överblick över situationen men dom sa att dom inte vill hjälpa och, precis som mamman, skyller på mig och tycker jag skall gå mer föräldrautbildning.

Så som ni hör är jag väldigt ensam i allt detta kaos. Vad tycker ni jag skall göra? Vad kan vara felet i min lilla familj? Allt jag vill är att få vara med min son på halv tid men hans beteende gör det så svårt att stå ut. :'(

Mvh Leiya