"Förbjudna" tankar om döden

Det här känns verkligen JÄTTELÄSKIGT att skriva om. Men jag känner ändå att jag vill ventilera dessa tankar och höra hur ni andra ser på dessa livsaspekter.

Ibland längtar jag efter döden. Ibland- INTE alltid. Ibland är livet underbart ju och då finns sådana hemska tankar inte närvarande

Men vissa stunder och dagar så gör det förbannat ont inombords. Jag kämpar med kärleksproblem och dessutom har jag ett arbete som jag vantrivs med eftersom arbetet systematiskt begränsar mitt privatliv/sociala liv

Det kanske låter banalt och i-landsproblem men för MIG är dessa problem i kombination med varandra stundtals otroligt svåra att handskas med psykiskt. Vissa stunder vill jag bara lägga mig bredvid en sten och gråta eller skrika av frustration...

Sådana stunder kan jag längta efter döden eftersom döden skulle befria mig från den jävla smärtan och tomheten.

Känner ni igen er i dessa tankar?

Är det "normalt" att längta efter döden när all känns tungt och pissigt?

Skriv gärna tankar, erfarenheter och reflektioner