Egen vårdnad? Mår skit

Jag har en son på 3 och ett halvt år och han har sedan födsel bott med mig nästan heltid, pappan och jag separerade när sonen var 1 år och efter separationen flyttade pappan hem till sina föräldrar. Jag har sonen heltid förutom när sonen åker till farmor, farfar och "pappa" varannan helg.

Han har ett nytt förhållande sedan 1 år tillbaka och han har inget större intresse av sin son. Han vill inte ens prata med mig utan enda "kontakten" som finns är att jag måste prata med hans mamma. Vi är vuxna på 23 snart 24 år och jag börjar bli ganska less på detta.

För det första jag är student och går igenom en sjukt jobbig tid med depressioner och utbrändhet men kämpar på som vanligt för sonens skull. Pappan i andra hand bor hemma, jobbar inte, glider mest runt med sin tjej om nätterna och dagarna.

När sonen är hos "pappa" så kan jag allt som ofta under nätter jag själv passar på att vara ute stöta på pappan, då är sonen hemma med farmor och farfar.

Jag kan be pappan (genom farmor) om avlastning en dag om jag har en tentaskrivning som kanske tar hela dagen/kvällen. Då brukar pappa tyvärr inte ha "tid". Men han har ju det.

Nu börjar jag bli less på detta, vad skall jag göra? Kan inte tvinga honom men känns så tråkigt för min lilla pojkes skull.

Han älskar farmor men pratar sällan om pappa.

Pågrund av att vi har delad vårdnad kan jag inte välja att bosätta mig på något annat ställe. Jag ser ingen anledning till att ha delad vördnad som det är nu.

Vad tror ni om mina grunder? Kan jag söka ensam vårdnad? Då kan pappan ha sitt lilla liv med sin nya tjej och så kan jag flytta och bygga upp en stark framtid för mig och min son. Så kan pappa hälsa på sitt barn när han har "tid"?