Din partners relation till din släkt/föräldrar

Eftersom jag har en bra relation med min familj och släkt så vill jag att han också har det. Vi träffas ofta i familjen så det hade varit väldigt besvärligt att ha en sambo som inte gick ihop med dem. Som tur är har vi bra relationer båda två med varandras familjer.

Jag önskar att både jag och min partner hade en bra relation till båda våra familjer. Det går inte så bra, då jag själv inte har en så bra relation till min egna familj. I gengäld har han en toppenfamilj och -släkt, och jag är jättevälkommen där, så det känns skönt.

Jag tror inte att jag skulle kunna klara av någon som går in i en relation med inställningen som ditt numera ex hade. Det känns verkligen dömt att misslyckas.

Tack för att du håller med mig:). Men hur funkar det för dig då när högtider som jul/modsommar/påsk etc kommer då? Är ni sällan med din familj/släkt då?

Vi har börjat fira jul tillsammans med våra familjer för att våra barn ska ha sån bra jul som möjligt. De ses även vid födelsedagar m.m. Och båda vi har bra relation till våra svärföräldrar.

Jag åkte tex tidigare i år till Ullared med hans mamma och mormor medans han var hemma med barnen. :)

Jag vill tycka om killens föräldrar och släkt men jag kan inte. De är så svåra och jobbiga. 75 årig mor som ännu ältar relationen till sina föräldrar,alltså hur den såg ut när hon var tonåring, och börjar gråta öppet över det på middag hos dem. Pratar konstant och är gnällig och velig tills man tappar tålamodet och tar alla beslut åt henne. En far som är så mjäkig mot sin fru (han är väl egentligen gullig men det är något som jag inte kan sätta bra ord på).

Har inte haft svårigheter med någon tidigare killes föräldrar och tycker aldrig det är jobbigt/nervöst att träffa familjen utan bara kul!

Jag vill inte träffa dessa svärföräldrar över huvud taget då de suger energi!

Är det släkt så får man bita ihop och försöka, när det är högtider. Och be om ursäkt och kanske låta det gå ett par månader ibland....

Min man tycker lika mycket om min mamma som jag (kanske mer, för det var hans ide att hon skulle med oss på semestern förra året). Hon är en sån som nästan alla tycker om, för hon lyssnar på alla och sätter aldrig sig själv i centrum, säger aldrig något provocerande, driver aldrig med någon. Själv tycker jag att hon är så självutplånande så det blir fel, men det är ju jag.

Min mans familj är svåra som bara den, själv orkar han inte med dom ibland och jag får agera buffertzon eller be dom dra, beroende på vad som senast har hänt. Dock finns andra av hans släktingar runtomkring som förstår oss och hjälper till att tala vett i dom omöjliga ibland.

Hade jag fått välja så hade jag hellre behållit min förra svärmor ihop med min nuvarande man, men så funkar det ju inte.

Vi har prövat jättemånga gånger att träffa min familj på diverse högtider, men det har inte fungerat. Vi var på kräftskiva hos min bror häromveckan, där alla vi syskon med respektive, föräldrar och barn var med. Det slutade med att jag och min partner åkte ned till Stadsgårdskajen och hoppade på närmsta kryssningsbåt istället, för jag stod inte ut. Vi har meddelat dem att de får en chans till, på halloween, om det inte funkar så blir det inget mer och de är isf absolut inte välkomna på vårt bröllop i december. Tråkigt och kanske hårt, men jag orkar inte leva mitt liv på deras villkor.