Han vill inte ha sex

Tror nog han behöver försöka få rätsida på det där med lite hjälp, dom där såren kan du nog knappast läka på egen hand. Du verkar göra det bra dock så kom ihåg att det är hans känslomässiga bagage som sabbar för er just nu, inte känslorna för dig innerst inne.

Såvida ni inte lyckas arbeta fram nåt sätt att kanske fokusera mindre på målgången och mer på att ha en himla skön resa och bara se vart det leder då, förstås.

Jo det tror jag absolut. Han var deprimerad och sjukskriven för det för 10 år sedan och då hade han en samtalskontakt, men han kände att det aldrig gav honom något. Jag har uppmuntrat honom att börja samtal och vi gjorde slut en bit in i förhållandet för att vi hade exakt de problemen vi har idag, men då kände jag inte till bakgrunden eller hans tankar, utan trodde bara att han hade tappat allt sexuellt intresse för mig.

När det tog slut så ryckte han upp sig, gick till vårdcentral och berättade om sina problem. Läkaren uppmuntrade honom till att gå till psykolog och prata ut ordentligt och börja reda i alla problem, men min sambo ville inte och lyckades istället tjata tills sig Cialis. Efter att jag sett honom göra en uppryckning och ta tag i saker och ting och dessutom förklara alla bakomliggande tankar och hur det inte alls handlade om mig utan att problemet låg hos honom var jag villig att satsa på oss igen. Det som kändes skönast var att han faktiskt sänkte skyddsmurarna och släppte in mig och berättade om sin uppväxt och tidigare sexuella upplevelser och det kändes skönt att kunna försöka vara där som stöd för honom. 

Men nu är vi tillbaka på samma punkt. Pillrena ligger kvar i byrålådan. Han tog dem ett tag men eftersom läkaren inte ville förnya hans recept utan ville att han skulle upprätta en psykologkontakt så bemöter han dem som små skatter som inte ska slösas. När han tog dem blev han hård, han sa att det var skönt att slippa ångesten över erektionen och bara fokusera på sexet, men samtidigt hittade han nya sätt att sätta press på sig själv så som "nu tycker väl du att jag måste komma, annars tröttnar väl du på mig?" etc. Att lugna honom hjälpte inte för han säger saker som "Det säger du bara" när jag försäkrar honom om att det inte är viktigt.

När han dessutom tog en överdos av pillrena och gick till jobbet och satte sig och runkade över en kompis tjejkompis avklädda video på arbetstid (jag "upptäckte" det genom att jag såg att han tryckt like på facebook på en tjejbekants avklädda video o frågade varför, o han berättade att han slängt i sig några piller och satt sig på jobbet och runkat) så dog väl hela pilleranvändandet ut lite. Jag blev sårad eftersom det ändå är en tjej som hör till bekantskapskretsen och jag upplevde det som otrohet, han sa att jag var den mest överkänsliga flickvän han någonsin haft. Detta var precis i flyttkaoset när vi var på väg att flytta ihop, ibland tänker jag att jag nog hade lämnat honom då eftersom han nekat mig sex innan jobbet och sedan gått dit för att runka, men med hemmet uppsagt och allt investerat i ett samboförhållande var det inte läge. Och nu har vi det bra på så många punkter. Men jag saknar det sexuella. Kanske borde vi satsa på att använda de piller som fortfarande finns kvar... Men jag håller helt med om att han behöver en samtalskontakt...

Trycka i sig resten av pillren enligt föreslagen dosering kan ju vara smart, men vad gör ni när dom är slut. Då återgår det ju bara, ni måste ha en plan som han är med på för att ni ska kunna fortsätta framåt.

Det tråkiga är ju att det är du och inte han som skriver om detta. Det verkar som om han bara vill sopa sina problem under mattan och det har ju funkat hittills- du flyttade ihop med honom, tycker fortfarande om honom och han slipper göra en massa jobbigt arbete med sig själv.
Vill han inte göra något åt sina problem kan du bara acceptera eller lämna (eller forsätta att lida av det i förhållandet, förstås).
(Det låter nästan som om han vill tvinga fram att du gör slut, att döma av vissa av hans kommentared du citerade.)

VI har ett ganska bra liv tillsammans i övrigt, förutom just sexbiten. Han säger att han kan vara nöjd med bara kramar och gos men jag vet ju att han inte är asexuell. En period laddade han ner väldigt mycket porr och lät datorn stå på med nedladdningssidorna uppe för att jag skulle se detta. Det förklarade han i efterhand var hans sätt att visa att han fortfarande har ett intresse för sex, men att han bara inte ville ta initiativet till att ligga eftersom han var rädd för att "misslyckas" med att bli hård. Jag tolkade det tvärtom som att han hade en drift men valde bort mig framför någonting som han såg som mer tändande: porr. Porren i sig verkar inte göra mycket för hans självförtroende heller eftersom han pratar mycket om hur liten kuk han har i jämförelse med "alla" andra. Jag har försökt få fram att den är helt normal, vilket den är, men att han har referensramar som är helt verklighetsfrånvända. Det känns lite som att vad vi än gör eller försöker så blir det ett misslyckande för att han lyckas tolka in något negativt i det. Jag har föreslagit att vi ska kolla porr och smeka oss själva tillsammans men det tyckte han var "onaturligt".

Häromdagen var vi på en middag med våra vänner och då frågade en av tjejerna om vi inte ville ha barn snart och min sambo sken upp och sa att jo det vill han verkligen. Men hur ska vi uppnå det, satt jag och tänkte helt frustrerad. Jag är inte särskilt villig att ge upp det liv vi lever tillsammans för det är trots allt bra. Men jag är inte heller villig att ge upp ett sexliv. Och han verkar inte ta mycket initiativ till att förändra något. Nu säger han att han ska ta tag i att prata med en läkare när det har "blivit lite lugnare", för det har varit mycket födelsedagsfiranden och aktiviteter på lediga dagar nu. Men jag vet inte om denna lugnare period ens kommer komma. Och jag känner inte att jag vill skaffa barn med någon där jag redan idag känner att en viktig del av livet tillsammans saknas, för hur blir det sen med småbarnsåren och sömnbristen. Jag vill inte lägga ner ett sexliv helt.

Just nu funderar jag på att satsa mer på mig själv, ge honom utrymme att ta tag i sig men skaffa det där drömjobbet jag länge tittat på på annan ort (och som jag vet att jag kan få), jobba där i veckorna och bo ihop på helgerna, och ge honom utrymme att verkligen tänka över vad han vill. Kanske hjälper det också att få sakna varandra... Han har sagt att han inte vill att jag tar det då han vill ha så mycket tid med mig som han bara kan få, att han går sönder utan mig, men jag ser inget försök från hans sida till att möta mig och försöka förbättras. Jag vill ju inte att han ska göra det bara för min skull heller, utan för att han ska få reda ut alla de problem han har och faktiskt börja må bättre och njuta av en hälsosam inställning till sex.

MEN om nu allt annat är bra förutom sexbiten, kan ni inte bara skippa det då? Sexet alltså??

Har ni alltid varit tillsammans, aldrig en längre tid isär under alla år?

Hade nåt liknande med min sambo fast blev tvingade att vara isär en längre period nyligen. Det öppnade ögonen för hur mycket som fattades en, när den andre var borta. Är man alltid i varandras närhet får man aldrig chansen att sakna personen, det kan vara nyttigt ibland.

Jag har själv inga erfarenheter av det och har aldrig rekommenderat det förut... men tror du att det finns någon chans att han skulle gå med på ett öppet förhållande?

Tror faktiskt att hans problem är för djupt rotade och omfattande för att lösas. Så vill ni trots det fortsätta ert förhållande är det nog det enda alternativet.

Du vill inte gå igenom hela livet otillfredställd. Är han inte villig att ge dig det skulle jag överge skeppet.

Hej,

Nu var det ett tag sedan jag skrev, tack för att ni svarar. Vi har varit ifrån varandra periodvis, men då handlar det om en till tre veckor vid några tillfällen under vårt 1,5 år tillsammans, och när vi gjorde slut handlade det bara om ett par veckor innan han ryckte upp sig och ville visa att han kunde förändras. Dock så dröjde det ju inte alltför länge innan problemen kom tillbaka.När vi väl har varit ifrån varandra har han saknat mig väldigt mycket.

Nu har det blivit så vid flera tillfällen att när vi väl ska ha sex och han har sagt att han vill så blir jag så spänd för jag har fått höra att jag gör så mycket fel. När jag försökte med sexleksaker sa han att jag behandlade honom som en KK, när jag frågade om han ville testa telefonsex eller cybersex eller bara skicka lite avklädda bilder till varandra för att få leka på varsitt håll men ändå med varandra sa han att jag var besatt av sex, när jag klädde upp mig sexigt för honom sa han att jag satte press et.c. Nu är det ju som sagt på kvällen, innan vi ska sova, som han har godkänt som sextillfälle, efter att han har fått allting annat under dagen avklarat. Och jag försöker att vänta tålmodigt på dessa tillfällen men efter att ha hört hur vad jag än försöker är fel så blir jag så spänd att jag tillslut bara börjar gråta när det är dags att ha sex. Jag vill ju inte göra dethär för att behandla honom som en KK eller för att jag är "besatt av sex" utan för att jag vill lösa ett problem i ett annars relativt bra förhållande. När jag börjat gråta vid två olika tillfällen så sa jag att vi måste lösa att jag känner såhär: att vad jag än gör i en sexuell situation så blir allting fel och jag blir stressad. Han svarade då att det var mitt problem och nåt jag fick reda ut själv eftersom det inte hade med honom att göra utan det var jag som grät och krånglade.

Jag tog upp frågan om öppet förhållande för sex är viktigt för mig och det kommer det att fortsätta vara. Det är en del av det som får mig att känna mig levande och han har ju trots allt en sexdrift. Jag berättade för honom om hur mycket jag älskar att få utforska hans kropp, få lära mig mer om vad som verkligen tänder honom, få känna honom stöna och njuta av min beröring, att tanken på att få driva honom till klimax verkligen tänder mig (men absolut inte är något krav). Han sa att jag ställde krav igen och satte press på honom. Vi diskuterade ett öppet förhållande och han meddelade mig att om jag ens tänker i de banorna är det ett tecken på att jag inte älskar honom. Efter att ha försökt så länge med att rätta till det som inte funkar mellan oss och efter att ha gjort så oerhört mycket för honom under vårt förhållande för att han ska må lite bättre tog det ganska hårt. Självklart förstår jag hur känslig frågan är gällande ett öppet förhållande men att efter allt jobb och alla försök som slagits ner och hånats dessutom få höra att jag inte älskar honom så kändes det som nåt inom mig dog lite. Ja det är inte enkelt iaf, jag har tappat orken för att jobba för det hela lite och han verkar inte villig att göra något för så länge som jag håller tyst verkar han vara nöjd. Jag vet inte om ett öppet förhållande hade varit det optimala heller, men jag saknar att ha någon som tänder på mig, längtar efter att få röra vid mig, vill utforska varandras kroppar tillsammans med mig och vill ha ett sexliv med mig.

Du har försökt att hjälpa honom länge, men han vill inte ta tag i sina problem. Nu har du själv blivit så stressad av hur han projicerar alla sina egna fel på dig att du börjar gråta av försök till sex.

Varför han har problem och om han lider eller njuter av att plåga dig är inte längre intressant. Det du behöver inse är att så här ser ert sexliv ut. Han har inget som helst intresse av att ändra på det.

Det kommer inte att bli bättre utan mycket jobb från hans sida. Jobb som han klart och länge visat att han inte vill göra. Du får antingen acceptera att ett liv med honom är ett liv utan sex tillsammans (och rejält med skuldbeläggning), eller lämna honom och ha sex med personer som vill. (Eller så kan du ju stanna och träffa andra vid sidan av, men du verkar inte vara den sadistiska typen..)