Oplanerat gravid, han vill inte...

Skyddade ni er?

Jag kan tycka att det blir lite skillnad när man väl är gravid och jag antar att många ändrar sig då eftersom det blir så konkret.

Hur tänker du, gör du abort om han står fast vid den han säger eller lämnar du honom?

Om ni bråkar redan nu så är det ju ganska dödsdömt. Du tjatade dig till ett andra barn trots att han inte ville och nu är det ett tredje på väg.

Jag förstår att du vill ha fler, men försök förstå honom. Han ville bara ha ett och nu får han tre..

Vill du behålla barnet så får du ställa dig in på att bli ensamstående. Vill du vara ensamstående med tre barn? Eventuellt varannan vecka och styvmamma, styvsyskon osv?

Det funkar bra för många. Men det gäller att bara realistisk och kunna pussla.

Vill du behålla din man och försöka ge de befintliga barnen en trygg familj så får du nog göra abort.

Även om han inte lämnar dig nu så kommer stressen och hans olyckliga situation bara öka era gräl. Det lider era barn av.

Frågan är hur bra deras förhållande skulle vara efter en påtvingad abort om dom redan nu bråkar ofta.

Jo men dom har ett påtvingat barn som blev till pga ultimatum. (Kanske därför dom grälar så mkt)Kan ännu ett påtvingat barn vara bättre än en abort?

Nej men ett liv ensam kanske. Hellre det än att antingen skilja sig ändå och leva med att man gjorde abort mot sin vilja eller leva i ett halvdåligt förhållande.

Ja inte vet jag, det är en väldigt svår situation jag vet bara att jag personligen antagligen hade ångrat en abort resten av mitt liv.

Vilket är värst, ångra ett barn eller ångra en abort...

Han är ju dum i huvudet om han tror att avbrutet samlag är en säker preventivmetod. Vill en karl absolut inte ha barn borde han använda kondom allra minst. Som det är nu tycker iaf jag att han indirekt godkänt denna graviditet. Abort är ingen preventivmetod.

Ja alltså allt är inte svart och vitt! Vissa av er vill ju gärna "döma ut" direkt. ???? undrar om det beror mest på egna erfarenheter?

Trodde aldrig det skulle vara så svårt med en abort men nu känner jag mest ångest inför det och han skulle aldrig tvinga mig till det. Inte heller skulle han lämna mig det vet jag oxå. Den grund vi har är för stabil och trygg, att han trodde det (och att jag ens sa det!!) var bara ord för mig och en missuppfattning av honom.

Jag förstår att han är orolig för framtiden men jag tar på mig mer, ger honom mer fritid och vi kan skapa ett schema på det mesta så vi vet var tiden tar vägen.

För er som undrar ja jag skulle klara mig själv med 3 barn men det är ju inte aktuellt. Frågan är hur man kan ta hjälp och stöd av varandra, man är två i sex och händer det så händer det, nu måste vi lösa det här ihop. Låter inte det som ett vettigt beslut? ????

Alltså vill man verkligen inte ha barn så ska man skydda sig, han får med andra ord skylla sig själv.

Vi dömmer kanske ut pga dom saker du skriver. Själv har jag inga egna erfarenheter då jag är lyckligt gift med välplanerade barn som varit önskade av min make redan innan dom blev till. Men jag ser kvinnor som tvingar sig till barn efter barn. Deras relationer håller aldrig.

Du skriver att ni aldrig kommer separera för att er relation är stabil och trygg. Men det du skriver tyder på en relation som verkligen inte mår bra. Ni grälar ofta, du fick tvinga dig till ett barn med ultimatum, du har känt dig ensam i dina graviditeter, du känner dig stressad och ensamstående, han känner sig stressad och ni vill helt olika saker i livet.

Det är inte normalt eller tryggt alls. Kanske har du sänkt dina krav på en relation allt för mycket i din önskan att ha många barn?

Hur blir det om graviditeten blir komplicerad och han får ta hela ansvaret för barnet och dig? Orkar han det? Orkar du det? Tål er relation att han får sköta om dig, barnen och huset själv i ett år?

Jag blev dålig i min första graviditet. Kunde inte röra mig i sammanlagt ett år. Min kära make tog ledig från jobb och skötte om allt. Han såg graviditeten som vår och ansvaret som gemensamt. Jag hade aldrig orkat vara inlagd på sjukhus så länge så jag är så glad över att jag inte var ensam.

Dessutom, förtjänar era befintliga barn att uppleva fler gräl, mer stressade föräldrar och en ännu mer distanserad pappa?

Att han får skylla sig själv är lätt att säga... Det är ju inte bara han som blir lidande utan även barnen... Och TS. Men barnen kanske man inte behöver tänka på om pappa inte använder ett säkert preventivmedel? Mammor har väl inga skyldigheter om pappan är lågbegåvad?

Om man använder så osäker p-metod som avbrutet borde man gå ett steg till och diskutera "hur gör vi om..." INNAN det händer. Men både TS och hennes man tycks ägna sig åt önsketänkande, fast med helt olika utgångspunkter. 

Men relationen är inte bra, de grälar ofta och TS känner sig ensam under graviditeterna. Varför vill hon då ha ett barn till - med den mannen? Så man kan undra vem av dem som är "dum i huvudet", för att använda ditt språkbruk. Jag har svårt att tro att relationen blir bättre av ett barn till. Så min tolkning är att barnet är viktigare än relationen för TS.

Du utpressar honom på fler barn... Han gick med på förra, då är det väl du som ska gedigna denna gång?! Han VILL inte ha fler barn, hur du än ber honom planera sina dagar.

Skydda er för Guds skull.