Vårdnad och hemflytt?
För tre år sedan bestämde jag mig för att flytta till Belgien för att kunna vara tillsammans med min pojkvän. Redan ett halvår senare blev jag oplanerat gravid, och då jag har en bakgrund av depression ville jag inte gå igenom en abort utan vi bestämde oss för att behålla det.
Nu har saker dock börjat gå utför för oss. I och med att jag blev gravid innan jag ens hunnit etablera mig i landet, skaffa jobb, lär mig språk osv, så känner jag mig nu extremt isolerad. För det mesta är det bara jag och min dotter. Min pojkvän jobbar, och jag har inga vänner eller familj här. Min pojkvän med tidigare drogproblem, har nu börjat visa tecken på alkoholproblem istället. Inte på så vis att han är full varje dag, men att han dricker i smyg, ljuger om hur mycket han druckit när han "tagit en öl" med kompisar. Han går även i sömnen för att uträtta sina behov på olämpliga ställen när han druckit för mycket. Vi har haft incidenter där han väckt vår dotter vars rum ligger vägg i vägg med toaletten, han har gått ut i trappuppgången, kissat på vardagsrumsmatta, katternas klösbräda. Lyckligtvis är jag lättväckt så de flesta gångerna har jag kunnat säga till honom vart toaletten är, men att jag ska behöva göra det är ett problem i sig.
Jag har ingen attraktion till honom längre, eller mig själv då jag gått up i vikt pga inaktivitet och tröstätande.
Jag kämpar varje dag med mitt tålamod till en trotsande tvååring, utan någon att vända mig till förutom honom, och jag vill knappt ens prata med honom längre då vi mest bara bråkar om allting. Vi har det dåligt ekonomiskt eftersom jag inte kunnat jobba ännu pga att jag varit tvungen att vara hemma med dottern, och eftersom jag flyttade hit på eget beslut har jag ingen rätt till ekonomiskt stöd, så vi lever enbart på hans lön.
Vi har flera gånger diskuterat huruvuda vi borde flytta till Sverige eller inte, och enligt mig tror jag att vi skulle få det bättre ställt. Han har ett jobb inom metallförädling med flera års erfarenhet, och tror han ganska lätt skulle kunna få jobb inom den branschen i Sverige, och ha dubbelt så hög lön som här. Jag skulle enklare kunna hitta ett jobb, och dessutom kunna få ekonomiskt stöd tills dess att jag gjort det, och vår dotter skulle kunna var hos min mamma som är sjukskriven tills hon kan börja på dagis. Men varje gång vi pratar om detta, får jag elusiva ursäkter och "inte nu" svar.
Mellan bråken, och min olycklighet här, har jag starkt börjat fundera på att separera, då jag känner att jag snart nått min gräns och kommer sjunka djupt i min depression, men har ingen som helst aning om hur jag då skulle behöva gå till väga. Finns det ens möjlighet för mig att få vårdnad och kunna flytta med vår dotter till Sverige, för måste jag inte ha andra förälderns godkännande till det? Måste jag isåfall ändå bo kvar i ett land jag vantrivs enormt i? Varför kan inte han kompromissa, precis som jag behövt göra nu och det uppenbarligen inte fungerar för oss? Vet verkligen inte vad jag ska göra längre...
