Vem ska jag välja? Någon eller ingen?
Jag vet inte alls hur jag ska börja.
Jag har varit ihop med samma kille i tre år. Vi har haft ett relativt bra förhållande men han har varit väldigt egocentrerade. I två års tid har vi levt tillsammans och jag har skött allt praktiskt här hemma, medan han suttit vid sin dator och "ordnat upp sitt liv". Han har inte velat göra något tillsammans med mig, inte velat umgås med våra vänner, inte velat gå med på kalas/fest och till slut ville han inte ens ha sex med mig. Vårt samliv var = 0. Jag är kvinna jag har behov och för att känna mig uppskattad/ sexig /snygg så behöver jag få känna det av min partner. Mitt självförtroende blev sämre och sämre och jag kände mig tillslut otillräcklig. Som inget jag gjorde dög för honom. Jag blev ganska bitter, började gnälla mycket, skälla, och varje gång jag gjorde det blev det bråk, han kastade i ansiktet att jag var psykisktsjuk och att han va rädd för att jag va så labil. Han sa att han inte vill ha sex för att han va rädd att jag skulle bli med barn, jag har alltid velat ha barn och det har varit viktigt för mig, vi är 28 receptive 30 år gamla så vi är inte speciellt unga längre, jag började känna mig lite stressad och uttryckte väl detta, men skulle aldrig göra något mot hans vilja. Dock visste han att om jag skulle "råka" bli gravid skulle jag inte göra abort. Tyckte ändå detta var en löjlig förklaring, han sa även en gång att han inte ville ha sex med mig för att jag va bossig och de va osexigt (vilket jag inte var utan jag sa bara till en gång för att de gjorde ont).... Jag slutade med p-piller och det berättade jag för honom, sa att jag inte ville ha massa hormoner i kroppen längre och eftersom vi ändå aldrig hade sex så varför skulle jag utsätta mig för det. Förhållandet blev mer och mer sårat, vi störde oss på varandra och var allmänt irriterade. Jag försökte hålla modet uppe och tänkte "detta är en fas han behöver bara komma igenom detta och må bättre", jag ställde upp, lyssnade på honom, lagade mat, städade, tvättade, tog hand om allt... Medan han va hemma hela dagarna, uppe hela nätterna och "sökte sig själv", jobbade jag heltid och tog hand om vårt hem och försökte hålla förhållandet flytande.
Efter att ha fått så många NEJ som jag hade fått fick jag nog. Det sa bara PANG, jag började må dåligt och kände att jag tappade bort mig själv. Jag kände mig på något sett lurad. Han sa att det inte skulle ta så lång tid att uppfylla sin dröm, men efter tre år utan framsteg fick jag NOG!!!!
Jag gjorde slut och sa att han måste flytta ut. Jag hade hoppats på en reaktion men den var lika med noll.... Han sa bara att han höll med. Sagt som gjorde... vi bodde ihop ytterligare 4 månader men utan att vara tillsammans. Under hela sommaren var jag förkrossad, jag ångrade mitt beslut varje dag!! Men jag stål satte mig då han helt plötsligt var glad, positiv, och verkade lycklig... jag förstod ingenting, ville han ha mig nu när jag inte längre va hans? Jag grät och vad ledsen men aldrig tröstade han mig utan han sa bara, "gråt inte du förstör för oss båda"... Så jag beslutade mig att flytta ut till mamma och pappa ett tag, få lite distans och känns mig självständig.
Då hände något helt oförutsägbart, jag stängde av alla min känslor och kände att jag måste gå vidare. En kille på jobbet som själv precis hade separerat började höra av sig till mig, han ville ta en lunch. Sagt som gjort så gick jag med på detta... vi började träffas lite, han va omtänksam, gav mig presenter, visade mig uppskattning och jag kände mig verkligen glad i hand sällskap.... Han har barn och är mogen och ville ha en framtid som jag ville...
Två veckor senare åker jag hem till mitt ex han pratar med mig i ca 4 timmar om att han förändrats och om att han är redo. Jag fattade ingenting och så som han pratade lät de bara som han vill ha kakan och äta den med. Så jag kände bara NEJ sluta du försöker bara manipulera mig.... Ex killen flyttade ut och jag bad honom ge mig andrum... Så han slutade hör av sig, jag blev lite förkrossad att det var så lätt för honom att ute sluta sin bästa vän... för han var ju min bästa vän och den jag ville prata med...
Den nya killen och jag vi fortsatte träffas och jag blev nog lite små kär och förälskad. Jag fick träffa han dotter och jag sov över där några gånger. Han sa att han älskade mig. Men samtidigt grät han vissa dagar och sakande sin "familj", då kände jag mig bara som en ersättare och ifrågasatte om han verkligen var redo för ett ny tjej, om han verkligen hade gått vidare? Ska kanske påpeka att han hann va singel en vecka innan han började höra av sig till mig....
I alla fall i helgen så la jag upp en bild på FB där jag och den "nya" killen är på fest. Då ringer ex:et nästa dag och är helt förstörd. Han är jätte upprör och sårad. Han gråter och visar känslor som jag aldrig sett förr. Vi pratar en stund och han försöker dra ur all möjlig information från mig, jag försöker vara lite reserverad eftersom allt känns väldigt dumt. Jag blir självklart ledsen och känner mig dum inför honom. Dagen efter kommer han hem till mig och vi sätter oss ner för att prata, han ber mig om att få komma hit och prata med mig..... Han bönar och ber om en sista chans, han säger att han kan bortse från allt som hänt och bara blicka framåt. Att han nu är redo för de där livet som jag varit redo för så länge, att han vill ha barn, hus, gemensam ekonomi, ett sparande, åka på resor, umgås med våra familjer, umgås mer våra vänner... att han är villig att göra vad som helst och att han dör för mig... Han kan inte tänka sig ett liv utan mig och lovar att han är och vill bli en bättre människa.. att han nu mår bra efter att ha kommit på fötter, med ett jobb han gillar, med nya kollegor som han kan umgås med mm mm.... Jag gråter självklart så att tårarna sprutar, så länge som jag älskat och kämpat för den här killen, och så kommer han nu..... NU när jag inte längre vet om jag kan ge han en chans till..... Han säger att han inser hur dum han varit och hur egocentrisk han varit, att han fått mig att må skit och att han vill gått göra det jag gjort för honom, för alltid!!
Nu vet jag ingenting längre... Jag bara gråter och känner mig ledsen. Känner att allt mitt hopp om ett lyckligt slut har slocknat. Vad ska jag göra? Jag är så förvirrad....jag önska att jag kunde dra tillbaka klocka och att jag aldrig träffade min kollega så jag slipper såra honom, jag önskar att inget av detta någonsin hade hänt. Jag berättade för min kollega att min ex hade varit här och ungefär vad som hade sagts, självklart sa jag aldrig hur jag kände eftersom jag själv inte vet hur jag känner. Jag tycker om min kollega väldigt mycket och jag vet att han är en otroligt bra kille som jag antagligen kan lita på i vått och torrt, men är han klar med sitt ex? är han redo för något nytt?
Den jag vill ringa när jag är ledsen och känner mig såhär förvirrad är såklart mitt ex, för han känner mig och jag känner honom... men betyder det att jag borde ge han en chans? Och vad ska jag i så fall göra med han på jobbet... kommer vi kunna jobba ihop eller är allt kört...
Borde jag ta avstånd från båda ett tag framöver och se vad framtiden säger när allt landat lite? Men hur ska jag säga detta... till mitt ex vet jag att jag kan säga det... men är rädd för att såra den nya... när han fortfarande är så ledsen över sin utbrutna familj....
Förlåt för ett låååång brev men vet inte vad jag ska göra.. vill bara kunna diskutera med någon som ser de utifrån...