Hur hanterar ni "Nej"-fasen?

Min lille tvååring är en riktig nej-sägare. Hans storasyster var inte lika envis i den här åldern...
Alla övergångar är problematiska. Från hemmet, in i bilen, från bilen, till postlådan, in i hemmet och i dylika situationer, blir det kaos. Jag hanterar det genom att vara lugn, prata och fråga i möjligaste mån. Oftast hjälper detta dock ingenting ;). Det brukar t ex sluta med att jag får bära en skrikande liten kille från bilen, in i huset och låsa dörren.

Jag hoppas att det går över och inte är bestående ;).

Min numera treåring var hemsk runt 1,5. Han pratade nästan inget då men nej kunde han. Och krävde respekt när han sa det, varje gång. Allt var nej och allt slutade i krig gråt och olycka. Typ.

Trots att fasen varade länge och var hemsk så lärde jag mig att vara konsekvent och han lärde sig att mammas ord är lag, typ ;)

Han är idag trevlig, går att resonera med och är "lydig", när det gäller :D trodde det var "kört" när han var strax innan 2 men nu är han underbar!

Dottern är 19 månader och i den fasen nu. Hon är skitsmart och talar i princip flytande. Hon berättar precis vad hon inte vill (allt), och varför. Sååå jobbig <3

Med henne funkar avledning bäst. Prata intensivt om eller visa nåt som är bra och coolt (mellis, ankabäbisar, hästar, galonvantar, mobiltelefoner etc) och göra det jobbiga snabbt som ögat "av bara farten" funkar rätt bra ;)

Just det där med kläder har ofta varit ett problem hos oss. I åldern runt 2 år så fungerade det ofta bäst att låta honom se tv eller youtube medans man tog på och av kläder. Nån enstaka gång fick jag och min man typ sitta på honom medans han gallskrek och tvinga på kläderna. Men sånt gör man ju helst inte mer än nödvändigt... 

På morgonen gjorde jag ibland så att om jag bara fick av pyjamasen så tog jag med resten av kläderna när vi skulle gå, och på väg ner i trapphuset började det ju bli kallt, och då var det plötsligt okej med kläder. Eller också passade jag på att vädra i lägenheten på morgonen, så det blev lite kyligt. 

Nu vid 3,5 års ålder är kläder fortfarande ett problem ibland (och det gäller både på- och avklädning, som du säger verkar det vara förändringen han inte gillar), men nu går det ofta att resonera eller leka fram lite samarbete. Ibland leker vi att fötterna är tåg som ska köra igenom tunneln (på byxorna), ibland tävlar vi om vem som kan klä på sig först (klädracet på barnkanalen är guld), och ibland funkar det också att säga åt honom som det är "nu blir jag irriterad, sluta tramsa nu och klä på dig". 

Kan-själv-fasen har kommit samtidigt så det brukar jag utnyttja om man får ett nej. Enkelt att bara fråga om hon kan själv. (2 år och 2 månader)

När det gäller kläder är det som funkat bäst hos ossvarit att låta dottern välja klädet själv på kvällen och lägga fram. Sedan har vi bytt blöja och klätt på henne snabbt som sjutton i sängen när hon precis vaknat innan hon varit vaken nog att protestera. Om vi låter henne äta frukost i pjamas och vakna till så blir det ett jäkla liv.

Annars är min strategi att antingen bara göra. Det gäller sådant som barnet bara måste såsom tandborstning och på med ytterkläder eller regnkläder. Där är jag stenhård, jag klär på henne/borstar tändetna oavsett hur mycket hon vrålar.

När det gäller andra saker så hittar jag lösningar för att slippa göra det som skapar konflikt. T ex vill hon inte sätta upp håret (det är långt och ramlar ner i maten/blir tovigt och hon är jättehåröm) och därför ska vi nu ta henne till frisören och klippa kort. Jag låter henne välja sina egna kläder oavsett hur missmatchande det blir. Hon äter också sina flingori ett glas med ett sugrör att dricka upp mjölken med. Strunt samma bara hon äter. Detsamma vid middagen. Jag lägger för och sedan får hon äta det hon vill. Jag bråkar inte och trugar. Något får hon alltid i sig. Däremot accepterar jag inte att hon sitter ich säger att det ena och det andra är äckligt. Då säger jag till på skarpen.

Vår jobbigaste konflikt just nu är när hon vägrar gå själv och vill bli buren. Dels för att en treåring är tung och dels för att jag oftast har med hennes lillasyster i vagnen när vi är ute. Vi har dock en ståbräda till den så min lösning är oftast att bara lyfta upp henne på brädan och köra hem, oavsett om hon gråter och skriker. Brädan funkade funt i flera månader så det handlar inte om att hon inte orkar, det handlar om trota och att hon ibland vill vara bebis som lillasyster.

Avundas inte dig som måste göra detta med två samtidigt.

Jag vet inte om jag snart får igen det men för tillfället har det lugnat sig lite här. Istället vill han ha mycket närhet och om han fick bestämma så skulle jag bära runt på honom hela dagarna. Men humöret är bättre och utbrotten kortare ;).

Hur går det för dig ts?

Tackar som frågar. Lilla herr Nej har blivit betydligt bättre, det är fortfarande mycket nej men inte lika mycket kris och katastrof när man inte får som man vill. Det är två väldigt bestämda herrar jag har så även brorsan har börjat med en massa nej men det är inte lika illa som tur är.

Nu har jag fått igen det ;). Lille herr Arg är tillbaka...

Ge alternativ, inte för stora grejer, men typ vill du ha den blå eller den gröna tröjan, då tror ju barnet att den får bestämma själv.
"Ska du eller mamma ta på skorna?" 
"Vill du borsta tänderna innan eller efter frukost?" etc etc. I stället för att man ska "Ge order" att ta på dig skorna så säg, "Vill du ta på jackan eller skorna först" etc..

Och när herrn i fråga är på det humöret så är svaret "nej" på allting ;) 

Idag blev resultatet att herrn åkte nästan hela vägen till förskolan i vagnen utan jacka eftersom han inte skulle ta på sig den när vi skulle gå.

Och ja, lille herr "Nej" har kommit tillbaks efter en tids frånvaro.

Herr "Nej" har gjort återbesök även här även om det inte är riktigt lika illa som förra gången (*peppar peppar*)

Jag tycker det fungerar ganska bra att skoja bort nej-andet..

Ex. Om tvååringen (fyller 2 på söndag) säger NEJ om att klä på sig byxorna så säger jag "jaha, då tar jag på dem på huvudet istället!" , och sätter på dem på mitt huvud.

Då bryter han ihop av skratt och säger "tokigt!" och sen är ofta den låsningen bruten.

Eller om han inte vill smaka gröten (som han nyss ropade efter) så säger jag att "då får dockan äta gröten, och nu vill bordet smaka!" osv. tills det blir tokigt igen och han kommer på att det är ju bäst att han själv äter upp den själv.

Men med t.ex. tandborstningen så fungerar det inte alls med skoj så då bara gör jag det, under gråt och protester...