Tjockisbullen2012 skrev 2015-11-03 23:07:39 följande:
Jag var med om liknande med min dotter. I vecka 27+0 hade jag 8 mm kvar av tappen och man kunde se en påverkan vid belastning. Blev inlagd direkt med strikt sängläge och kortisonsprutor. Två dagar senare gjordes en ny undersökning och då var det endast 2 mm kvar av tappen.
Blev skickad till ett nytt sjukhus då risken var väldigt stor att hon skulle komma när som helst.
Efter 11 dagar på sjukhus så gjordes en ny undersökning och då hade tappen växt till sig lite och jag fick åka hem med fortsatt sängläge.
I vecka 34+0 slutade jag med den muskelavslappnande medicinen jag hade ätit och jag fick börja röra mig lite mer då de inte längre tänkte stoppa förlossningen om den skulle sätta igång. En vecka senare i vecka 35+0 gick vattnet och hon föddes. Hon mådde väldigt bra och kunde andas utan problem så hon slapp ligga på neo. Antagligen tack vare kortisonsprutorna jag fick i vecka 27+0.
Skulle säga att min historia är en solskenshistoria. Från att försöka förbereda mig på att få ett barn på knappt 1 kg till att i slutändan få en väldigt välmående bebis på 2 kg. I mitt fall gjorde viloläget stor skillnad och att jag lyssnade på magkänslan om att något kändes fel. Hade jag avvaktat någon dag extra så är risken väldigt stor att hon hade kommit utan förvarning. :)
Mitt tips är att vila, vila och vila och var tacksam för varje liten dag som passerar. Mer än så kan du inte göra. Jag förstår att du måste googla men försök göra något tidsfördrivande också! Börja se en serie som har många säsonger så du bara kan ligga och kötta hela dagarna. De är lättsamt och tiden går otroligt fort. :)
Ja, 34+0 har de sagt till mig också. Jag hoppas dock att vi tar oss till januari, tror det blir 35+ nånting. Vi har nämligen en son som är född i januari i år och jag vill helst att de får fylla år varsitt år
Men absolut, det är en solskenshistoria! De flesta gångerna man googlar så kommer man till kvinnor som fått barn dagen efter de upptäckt att tappen är kort, eller på tok för tidigt (som min första son).
Jag vilar hela tiden. Men börjar bli SÅ uttråkad. Och jag får ont i kroppen av att hela tiden ligga ner. Dessutom är det svårt att inte få hjälpa till med något hemma. Min läkare sa att min man får sköta allt. Och det är verkligen ALLT: Städa, diska, tvätta, handla, laga mat, ta hand om vår son. Jag får en ens lyfta vår son. Känner mig helt handikappad.
Och ja, tack gode Gud för Netflix
