Min man är inte med vår son

Vi har tvillingar och jag var hemma i 16 månader. Periodvis under denna tid var min man också hemma en dag i veckan tillsammans med mig. Han skötte under dessa 16 månader all matlagning och mathandling. Vi hade städhjälp. Jag fokuserad på barnen.

Märkliga män ni har som inte är intresserade av sina egna barn, och inte klarar att ta hand om dom. Det är inte direkt på kärnfysiknivå att ta hand om barn, och förutom amning finns det ju inget en man inte kan klara av, förutsatt att han är någorlunda normalbegåvad.

När han kommer hem från jobbet lämnar du barnet till honom. Du lagar middag, duschar, städar eller vad som behöver göras men du låter honom ta allt med barnet (utom amning såklart). Då kommer han lära sig att läsa av barnets signaler.

Med vårt första gemensamma (hade var sitt innan) slumpade det sig att han var sjukskriven för en kronisk magsjukdom, så vi var hemma ett halvår tillsammans innan han opererades och återgick till jobbet. Under den tiden var jag i princip alltid först uppe, å andra sidan fick han ta tösen vid 23/24 om hon inte kom till ro, för då var jag totalt slut. Jag har ammat och han har skött en hel del blöjbyten och de flesta baden.

Nu med andra gemensamma ammar jag och vi samsover, samt att han somnar hos mig efter maten. Sambon är nattuggla och tycker han har rätt att få sovmorgon, så oftast kommer jag med sonen efter amning på morgonen/förmiddagen, så jag och barnen kan äta frukost samt att jag får tid att duscha och plocka i hemmet. Baden har han fått ta, då jag tycker det är läskigt att lyckas hålla dem innan de kan sitta. De flesta blöjorna byter jag och sedan får han ta sonen mer på söndagar när jag tvättar i tvättstugan. På vardagarna försöker jag lämna över sonen när han är nöjd till pappan, då han ändå bara tittar på tv, så jag får en paus och de får bonda. Jag är föräldraledig, då han har svårare att komma loss då han är ende anställde i företaget med full kompetens, sedan jobbar två killar som delvis läser sfi, som han får handleda i allt.

Min första sambo hade svårare att ta dottern, så där var han hemma två sommarmånader medan jag jobbade, men det var oroligt då han inte hade tålamod att hantera henne när hon skrek och psykiskt instabil i måendet i perioder, så det var tryggast att jag tog henne. Jag fick även komma och avlösa då han inte redde ut situationen några gånger och då är det inte att jag var hönsig som mamma utan för dotterns säkerhet, då han fick panikångest med självskadebeteende och var nära att skaka henne en gång när hon var 5 månader.

I ert fall ts kan jag förstå din oro, men mycket hinner hända med barnet på 5 månader. Sedan skulle jag råda dig att "tvinga" honom att ta bad och blöjbyten, så han får vänja sig, då måste han ju inte ta långa stunder heller. Är han inte van vid småbarn sedan innan kan det ju ta tid att bli trygg i rollen som pappa. Sedan äter ju barnet mat och gröt vid 9 månader och då blir ju livet enklare för pappan, då han kan tysta ett hungrigt barn. Så förhoppningsvis löser det sig. Vad säger pappan själv om hur det känts att få barn?

Du är hans viktigaste stöd i att hitta sin roll som pappa. Precis som att han borde vara ditt viktigaste stöd i att lära dig vara mamma. Vad kan du göra för att hjälpa honom att knyta an till sitt barn?

Behöver de mer tid tillsammans? Kanske går det bättre om han har en uppgift, något som blir hans grej? Som att bada sonen, eller hjälpa honom igenom den där kinkiga perioden innan läggdags, eller att träna nacken, eller ligga hud mot hud och slappa. Behöver han handgripliga knep och input och pepp eller mer ensamtid för att själv hitta rätt? Behöver han en positiv manlig förebild (det funkar ju med dagisbarn)? 

Låt honom inte fastna framför tvn hela tiden: Vill du laga mat eller gosa med sonen? Kan du bära sonen medan jag springer ut med soporna?  Vill du dammsuga eller trösta sonen? Att sitta med en skrikande bebis utan att göra en felsökning är liksom inte ok, eller?

Strunta i alla andra och i millimeterrättvisa och om det är pk och allt det där och se till din situation. Se också till att du får det stöd och den hjälp som du behöver även om du inte kan få det från barnets pappa. Du ska kunna få en chans att njuta av spädbarnstiden med!

Under perioden då jag ammade våra barn hade min man jättesvårt att trösta dem. Det var liksom bara bröstet som gällde om det blev kinkigt. Vet inte om du ammar TS? I alla fall blev det mycket lättare för pappan i vårt fall då barnen blev äldre och åt annan mat samt blev lättare att tyda och trösta. Sen är det ju jätteviktigt att du stålsätter dig och låter pappan vara ensam med barnet stundtals så han får chansen att knyta an och att han måste ta ansvaret. Det är klart det är en lätt lösning för honom att räcka över barnet till dig om det blir gråt. Backa absolut inte från att han ska ha halva föräldraledigheten. Om ni gör det så blir pappan ännu mer avskärmad från barnet. Det är hans chans att verkligen lära känna barnet.

Förstår inte hur man inte vill spendera tid med sina barn. Jag har lika stort ansvar som pappa till min son som hans mamma har. Varför skulle det vara annorlunda? Tack vare det är vår son lika trygg med mig som med sin mamma, vilket var väldigt bra när hans mamma låg på sjukhus en månad. Så det kan nog vara en bra ide att få honom lite mer intresserad av sitt barn..

Däremot tycker jag inte att fördelningen av föräldradagar har något med det att göra. Kan ta lika mycket ansvar utan att dela dom 50/50!

Tack för alla svar o massor av bra tips. Samma dag som jag startade tråden så var pappan som genom ety mirakel mkt bättre på att vara med vårt barn :)

Jag har pratat med honom massor av gånger förut utan nån direkt skillnad efteråt men denna gång verkade det som att det hjälpte.

Jag tror som några av er skriver att det kommer bli bättre när dom är hemma tillsammans hela dagarna. Det är bra för dom att vara själva tillsammans, jag ska försöka gå hemifrån oftare så han blir tvingad till att lösa situationen själv. Då slipper han dessutom känna sig övervakad av mig, jag kan omedvetet vara rätt bossig ibland. Dessutom kommer han märka att det är bättre att ge ett lite gnälligt barn uppmärksamhet innan allt eskalerar :)