Familjen emot. Längtar ensam

Ingen?

Hur raderar jag tråden. Ensamt och utlämnad utan svar känns nästan värre.

Du behöver inte känna dig utlämnad, fina du.

Här är jag, 24 och snart fyllda 25 med en sambo som nyligen blivit 28 år. Vi är denna gång inne på försök 19 med pågående utredning för ofrivillig barnlöshet.

De enda som vet att vi försöker är en av mina närmsta vänner, men som har svårt att förstå och prata om min längtan då de själva lyckades på första försöket, under tiden vi själva höll på med vår bebisverkstad. Även min ena syster vet, som jag kan prata om allt med och det är en stor avlastning av alla känslor. Min mamma har oxå fått ett hum om våra försök, men börjar fråga "är du gravid?" varje gång jag har något liknande gravidsymtom såsom trötthet, illamående eller acne. Vilket börjar nästan kännas som ett hån (hon hånar mig absolut inte, hon är bara nyfiken. Men jag själv känner att det är som ett hån mot min kropp som inte kan fatta nån gång).

Mina två andra systrar samt en av mina andra närmsta vänner vet ingenting, de är inget fan av min sambo och har väldigt förutfattade meningar och gillar honom inte alls.

FL är ett jättehärligt place att få ventilera tankar och känslor, om man hittar rätt trådar :) Kram till dig.

Åh önskar er verkligen all lycka i försöken och hoppas på resultat snart!!! :)

Skulle min familj få veta att vi skrivit har börjat försöka hade det blivit ett stort liv kan jag lova. Men känner att jag kan inte leva i skuggan av min sjuka släkting längre, jag längtar efter familjelivet! Igen. Med småbarn och allt vad de innebär! Vill njuta denna gången.

Har svårt att se hur anonym jag faktiskt är här och känner mig elak som ens känner såhär. Skuldkänslor och ilska och längtan hoppar om varannat

Du är helt Anonym, inget vet vad du heter och ingen kan hitta dig via din mailadress här heller :) Så ingen fara.

Tack för lyckönskningarna!

Jag förstår att du sitter i en hemsk sits. Skulle terapi hjälpa dig, tror du?

Aktivt* skulle de stå, inte skrivit. Meningen blir lite bättre då :)

Tror inte det, har folk som säger till mig hela tiden att jag måste välja mitt liv först men har svårt att ta in det helt. Och släktingarna med.

Men fortsätter mitt liv trots skuldkänslorna och fortsätter försöka få till ett plus. Har bara ett stort behov att vara glad med andra

Men nu fick jag en spotting så denna månad är körd.

Du behöver vara lycklig i dig själv innan du sätter ett barn till världen. Så jag tycker absolut du ska ta hjälp i form av terapi, för att som du själv säger inte kan ta åt dig av vad andra råder dig till. Därför kan en terapeut hjälpa dig att se dig och dina behov, utifrån dina förutsättningar. :)

Jag är lycklig i mig själv, missförstå mig rätt. Min släkting fick cancer diagnos och jag tog på mig rollen som 24/7 vårdare för hen och hens barn så de blev mindre tid på sjukhus runt strålning operationer gav cytostatika hemma osv... Jag och läkare försöker ge hen rätt stöd i vardagen (avlastning för mig) men kommun och landsting anser hemtjänst tillgodoser hens behov vilket gör att hen sitter mycket ensam hemma och rehabiliteringen går saktare än den borde.

Att ha dåligt samvete är enligt mig inte alls konstigt men jag får inget stöd från familjen som är för nära för att se att det inte är rätt. Jag vet själv att jag har rätt att leva mitt liv och med min familj och försöker verkligen att inte känna skuld över att mitt liv fortsätter medan hens stannat till.

Du är inte ensam med att förvänta dig en negativ reaktion på ett graviditetsbesked. =/

Min mamma pratade om barn med mig när jag var ca 24-25; "Förstör inte ditt liv! Jag ångrar mig!".

Således känns det inte särskilt aktuellt att berätta för familjen att vi har börjat försöka bli med barn.

Vår situation är långt ifrån optimal och jag är övertygad om att även hans familj kommer ha "åsikter" angående att vi försöker få barn. Själva har vi pratat igenom allt och kommit fram till att vi kan och vill ha barn och att det inte är så hopplöst som jag antar att det ser ut för utomstående.

Men det är verkligen jobbigt att känna att man saknar stöd från ens närstående. Syskonen har flera barn som alla har varit positiva besked och det känns riktigt bittert att tänka på hur annorlunda vi kommer att behandlas. =(

Vi vill inte prata med någon om våra planer förrän det är för sent att avbryta graviditeten. Det känns som du skriver väldigt ensamt och jag tjötar gärna med andra i en liknande situation.

Mvh

Åh vad jag förstår dig! Inte lätt med familjen alla gånger. Du får gärna Pma mig om du vill prata mer :)

Hej, när jag läser detta så kommer känslorna tillbaka. Har själv varit mer om liknande då jag tog en paus i mitt liv för att vårda och vara nära min pappa de sista åren i hans liv. Jag och min man rymde och gifte oss 15 dagar innan min pappa gick bort och jag fick ett tidigt missfall samma dag som han somnade in. Jag vågade inte berätta något för familjen och speciellt inte när jag vart med barn ingen månaden efter. Min mamma hade tidigare i mitt liv lagt kommentarer att om jag blev med barn ville hon inte ha med mig att göra och så vidare. Nu är min lilla snart ett år och mycket har hänt. Min mamma finns som en mormor men det finns även en annan kvinna i mitt liv som tagit på sig rollen som mormor till mitt barn på den känslomässiga biten. Genom graviditeten sa jag stundvis upp kontakten med min familj då det blev för mycket, speciellt så hade dom väldigt starka viljor och sin syn på rätt och fel. Jag och mannen har nyligen köpt hus och vi trivs i hop.. Men han vill ha fler barn. Min familj har uttryckt sig att de inte vill att vi skaffar fler barn, yepp its fuckt up. Jag känner mig kluven och känner att jag låter andra ha för stort inflytande i mitt liv samtidigt som jag inte kan finna modet att säga ifrån. Tror det bottnar i min del av medberoende i min mammas missbruk och så som min uppväxt varit. Sedan pappa dog som verkade som medlaren i familjen så har jag funderat på att klippa banden men samtidigt så behöver jag min mors ömhet (när det väl kommer) men tar åt mig alldeles för mycket när (som hon oftast är) elak och kritiskt mot mig. Jag vet inte hur man hittar en balans i relationen eller om det ens är möjlighet men om inget förändras så kommer det betyda att vissa människor inte kommer inkluderas som familje längre.

Min familj är dom som älskar mig och mina barn, inte för att dom måste utan för att dom vara gör det och min man kommer kanske aldrig att förstå allt men han stöttar mitt beslut och det gör mig trygg.

Det finns inga stora och eviga ord som kan göra en människa hel igen och man kan inte heller förända personer men det betyder inte att man härdar med allt kaos och negativt de för med sig. När det kommer till mina barn ska jag se till att de aldrig blir varse denna inre konflikt som jag bär och negativitet som finnes i deras omgivning. Barnen kommer först och jag tänker skydda dom om så att jag måste säga upp kontakten med vissa.

Jag sa upp kontakten med min alkoholist - farsa för en sju -åtta år sen..bästa jag gjort! Mådde så mycket bättre efter det. Man ska inte ha människor i sitt liv som får en att må dåligt..oavsett om de är familj eller vänner. Ville bara berätta hur jag ser på saken!

Hej

Jag svarar först och främst på vårddelen då jag jobbar med hemtjänst.

Kan din släkting tala för sig? I så fall ska hon ringa till biståndshandläggaren i sin kommun, och med stöd från dig, se till att få all hemtjänst som är möjlig. Vilket är 6 besök om dagen (morgon, förmiddag, lunch, eftermiddag, tidig kväll och sen kväll) + social tid, avlösning, inköp, städ, promenad, dusch, tillsyn (3 ggr/dag) och hjälp med medicin/omläggning (kan hon inte ha reda på medicin själv blir det med hjälp av hemsjukvården och/eller mobila teamet som delegerar hemtjänstpersonalen).

Har hon larmtjänst kan hon larma när som helst mellan besöken om hon behöver hjälp med något.

Dessutom kan nattpatrullen komma upp till 4 ggr/natt för tillsyn/toaletthjälp/medicin.

Med denna hjälp känner sig mina kunder med svåra sjukdomar som bor ensamma att det är helt okej.

Hoppas att det löser sig till det bästa för er alla!