Nyköpt hund morrar och nafsar dottern

Ts lämna  tillbaka hunden innan det går illa och dottern blir illa biten. 

Varför skulle man vänta? Man kan absolut skaffa hund när man har en ettåring. 
_______________________________________

TS!

Att en ny hund morrar för att inte blir störd är ganska ok (inte helt, hunden bör få en åthutning, men det är ingen fara). Att en hund nafsar mot en unge i princip oprovocerad är INTE ok. En 4-årig barnkär hund nafsar inte mot småbarn. EVER. Inte ens om ungen skulle börja klättra på hunden. Om det inte är lek som gäller, förstås, men såna lekar är inte till för ettåringar. 

Det går att få bukt med detta, men det tar kunskap, tid och ork och punktmarkering 24/7 ett tag. Det kan inte jag bestämma om ni har, utan du måste själv känna efter som det går. Alternativet är naturligtvis att lämna tillbaka hunden.

Hunden ni köpt är osäker och nafsar mot småbarn. Det kanske går att träna bort beteendet, men här gäller det en 1-åring som utsätts för potentiell fara, så jag skulle aldrig behålla en sån hund eller låta den vara i närheten av barnet ens under uppsyn (kanske i så fall med munkorg på, men de är inte helt säkra heller, kan åka av osv). Även om det är under uppsyn hinner ni inte reagera om hunden känner sig plötsligt trängd och biter till på riktigt.

Hunden känner ju sig uppenbart obekväm och osäker med ert barn och även om det kanske går att träna bort på sikt tror jag den här hunden har det bättre hos någon som inte har barn alt större barn. Att ha fullständig kontroll på barn och hund dygnet runt är ett oerhört ansvar och nästa omöjligt om ni inte ska stänga in hunden vilket inte är något liv för en hund som precis flyttat och behöver bonda mer er och bygga upp sin trygghet och tillit. Ibland får man bara inse att hunden och ni inte är rätt för varann.

Hunden behöver lite tid på sig att anpassa sig till sitt nya hem.

Ni får helt enkelt se till så att er ettåring respekterar det.

Nu har jag aldrig träffat din ettåring därför väljer jag att ge lite allmän info vad det troligtvis beror på samt hur komma till rätta med detta:

Små barn har i regel ett annat kroppsspråk än vuxna.

Dom vill gärna sträcka sig fram/göra häftiga rörelser för att kolla på det/dom finner är intressant istället för att hålla sig lite på avstånd och kolla.

Detta kan göra er hund stressad.

Särskilt när den inte känner er samt inte vet än sin rangordning.

Mitt råd är att ni låter hunden få så mycket lugn och ro som möjligt,visar tydligt för er hund att det är ni som är högre upp i rangordningen än er hund samt ser till att er ettåring närmar sig er hund varsamt och försiktigt.

Att du vågar ta hem en okänd hund med okänd bakgrund till ett litet barn? Jag är hundmänniska och haft hund hela mitt liv och barnens liv. Men har helt klart hoppat över omplaceringar där jag inte känner hundens historia. Jag personligen hade ju inte behållit hunden alls och aldrig låtit dem integrera ihop utan tillsyn, om än alls när hunden visar på morr och nafs. En olycka händer sjukt fort och ett barn kan omöjligt förstå en hunds signaler. Det är inte värt ett försök, enligt mig, till priset av att barnet får skador och att hunden får betala med avlivning.

Det jag undrade var: varför skaffar man en omplaceringshund när man har små barn?

Förmodligen för att många tror att det är mindre jobb med en vuxen omplacering än en valp vilket inte alls stämmer. Man måste ju börja om med ensamhetsträning, vara hemma väldigt länge, hantera "gammalt bagage" hos den vuxna hunden osv.

Rangordning? Hallå, 1999 ringde och ville ha tillbaka sitt synsätt. 

Hur reagerar hunden förutom nafsar? Reser den ragg? Försöker den göra sig stor? Vad händer efter att hunden gjort utfall mot barnet? Vad gör ni när det sker?

Eftersom hunden är helt ny hos er och tycks vara osäker vid barn så reagerar den. Den inte har någon relation till varken er eller barnet så är det helt rimligt att den "löser" situation själv - alltså motar bort barnet. 
Precis som någon tidigare skrev så beter sig mindre barn helt annorlunda jämfört med större barn, med otydligt kroppspråk. Om det då inte finns någon som kan hjälpa hunden genom osäkerheten så kommer det självfallet bli en konflikt.

Om ni vill behålla hunden så måste ni arbeta med er relation till hunden, hunden måste kunna lita på er. Det gäller även barnet och hundens relation, så att hunden förstår hen bättre. Det första och viktigaste med en hund, oavsett omplacering eller valp, är att bygga en relation. Ni ska bli en familj alltså måste ni hjälpa hunden i rätt riktning, det här är ju ett livslångt uppdrag så alltså kan man inte förvänta sig att det ska bli varken enkelt att gå fort. 
Om ni inte kan tänka er att börja bygga vidare, så skulle jag återlämna hunden. Det är bara en otjänst att inte göra det. 

Hunden är rädd och vilse. Den är tagen till ett ställe den inte hittar hem ifrån. Någon har tvingat bort den- kidnappat den- från sin trygga flock, vilket är den värsta mardrömmen för en hund. Den känner ingen och längtar hem, har inte glömt sina kompisar. ALLT är ovant och hunden vet inte sin plats i nya flocken. Det den märker är att ingen verkar beskydda den från den där kortbente, stirrande, dregglande, närgångne, flåsande, utmanande angriparen som glor vart den än. Den fattar att det är en människovalp, som tyvärr verkar sakna lite enl. hunden folkvett. Hunden blir ÄVEN pressad av att veta att man inte får vara dum mot människovalpar. "Men nu är jag rädd och längtar hem, låt mig vara, låt mig vara, hur tydlig måste jag bli?!" ...och då fick den en arg tillsägelse av nye husse... vilket inte gjorde den tryggare.
 Det kommer ta tid innan den blir trygg i ert hem. Innan dess är det bäst att hålla ungen borta- på lagom avstånd. En barngrind är ett mycket bra hjälpmedel i dörrhål! Ska barnet klappa så ska det få det när du har kontroll över situationen- inte när barnet själv väljer. Barn stirrar- det är en utmanande och läskig signal för hundar. Slickar sig hunden om nosen, lägger öronen bakåt och undviker ögonkontakt så är det INTE läge att låta någon tvinga sig på den. = "låt mig va!" För hundens skull IGNORERA den tills den söker kontakt med er självmant.

Nu är det viktigt att inte försöka trösta hunden när den visar sådan osäkerhet- det uppfattar den som att du berömmer det beteendet. Den får alltså uppmuntran då på ett beteende som du inte vill ha. Morrar den- knuffa bort den från möblerna! En suris får faktiskt inte vara i soffan ALLS. (Hunden får inte heller börja tro att den FÅR vakta soffan- då är den för ranghög. Hundar får bara vara i soffan om de flyttar på sig när man ber dem.) Visa den sen vart den ska vara. "Här är din plats." Ge den en plats där den skall ligga och får ligga ifred från stirrane angripare. En egen bädd någonstans där den kan ligga och känna in läget tills den är redo själv att gosa med er. Att den samtidigt lär sig att det är ok att ligga ensam i ett annat rum, är bra. Ta tillbaka den dit såfort den går där ifrån. Den ska inte söka trygghet hos er, den ska finna sig egen trygghet. det är lättast nu i början! Ge inte upp. Mycket viktigt att den lär sig att ligga i annat rum- då kan den snabbt acceptera att vara ensam någon timme hemma de gånger det behövs. Man behöver faktiskt inte ha närkontakt hela tiden, så slappna av själv lite. Samexistera på varsitt håll. och bjud för guds skull inte hem en massa folk som oxå ska glo och tjata på hunden!!!!!! Be dem vänta tills hunden landat.

När du vill göra något med hunden och barnet samtidigt: bär barnet, visa att du har kontroll över situationen så slipper hunden lösa problemet själv. Sitt på golvet lek med barnet, igorera hunden. Låt barnet kasta en boll för att avleda uppmärksamheten lite. Blir hunden intresserad av bollen så får den vara med och leka. Barnet kommer tycka det är roligt att kasta boll och det kommer antagligen hunden med. Men räkna inte med att den vill leka de första 3 veckorna. Försök, men pressa dem inte

Så för både barnets och hundens skull, ge hunden tid! Barnet får bara klappa när DU ser att hunden är avslappnad och glad. Hjälp barnet att klappa. Visa hur man "klappar fint" först innan du hjälper barnet att klappa fint. Vänta tills hunden ser glad ut och vänder rumpan till, ha en liten gos stund på golvet, så den vill ha mer gos, fortsätt gosa, ropa på barnet. Håll barnet så att du snabbt kan blockera och säga nej om någon av dem beter sig på ett vis du inte vill.

Det sämsta du kan göra är att tjata på ungen: "titta vovven, titta vovven" Du ska inte lära ungen att stirra på hunden, du ska lära ungen att samexistera med hunden. typ: "Det är inget konstigt med att det sitter en hund här, fortsätt knapra med ditt kex du istället" 

Bär barnet, och skramla med godisburken. När hunden blir nyfiken, släpp godis på golvet. Sedan låter du barnet slänga godis på golvet. Sedan kan du stå och mata "ta fint" utan att barnet når hunden. När hunden fattat leken, kan du sätta dig på huk- håll fortfarande barnet. Be hunden "ta fint" från din hand några gånger,( OM DEN KAN TA GODIS UTAN ATT IVRIGT HUGGA FÖRSTÅS! annars övar ni in det INNAN barnet är med.) Sedan prova med barnet. Hjälp barnet att hålla godiset. 

BÅDE barnet och hunden måste DU visa hur du vill ha det i din flock. INGEN av dem ska ta egna beslut. Inte så lätt med en ettåring, men det är upp till dig att lösa med fantasi och lek. Lycka till.

Hunden kan känna sig trängd och därför reagerar så som den gör. Däremot skulle jag INTE behålla den bland barnen om den reagerar så. Lämna tillbaka hunden är mitt råd men försök även analysera vad som kunde gått fel. Hundar signalerar massor innan något sker.