5-åring som oroar sig för att råka svälja olämpliga saker?

Barn är extra känsliga för att utveckla fobier under vissa perioder, och det ni ser verkar vara ett exempel. Det är vanligare med fobier hos flickor än pojkar och dessa har från början ett evolutionärt syfte i det att vi instinktivt "ska" bli rädda för vissa saker. Men ibland spårar den känsligheten ur, på samma sätt som kroppens immunförsvar ibland reagerar med allergi på helt ofarliga ämnen.

Är ni säkra på att er 5-åring faktiskt inte har svalt något olämpligt, och nu oroar sig över om det kan ta hål på magen? Eller har satt i halsen när ingen var i rummet och blev rejält skrämd? Jag antar att ni har talat om vad som händer om man sväljer saker, och att det mesta som man kan svälja ner faktiskt kommer ut igen av naturen.

Ni kanske kan visa henne en artikel om Guinness-rekordhållaren som bit för bit åt upp ett helt flygplan för att avdramatisera det hela?

Se även:

botapanikangest.com/fobier/svaljfobi-starkt-obehag-infor-att-svalja/

Jag har själv haft lättare sväljfobi som barn och när vår son visade lite sådana tendenser så fick han öva på riktigt små godisbitar, sen russin och så vidare tills det kändes naturligt att svälja "bitar" igen. Om ni inte kan komma vidare och oron för att svälja "konstiga" saker fortsätter så kanske några samtal med KBT-inriktning hade kunnat vara till hjälp.

Vi har liknande problem dock handlar det om kräkning.

Vårt barn är 6 år och har väldigt stark separationsångest vilket resulterade fysiska symtom som magont, illamående, kräkningar. Barnet vill bara vara hemma med oss och är ofta orolig bland folk och rädd att kräkas. Detta började i höstas kanske även redan under sommarlovet. Vi kontaktade en barnpsykolog rätt omgående då jag lider själv av ångest och vet att ju tidigare man får hjälp desto bättre.

Vårt barn är oxå väldigt social, framåt, har många vänner men är väldigt känslig.

Vi har fått bra råd att jobba med hemma samt så träffar vi psykologen varannan vecka. Det har blivit mycket bättre men det uppstår bakslag då och då. Vi utmanar och pratar mycket med vårt barn och ställer frågor.

Mycket kan orsaka att barn får ångest. I vårt fall är det genetik, nytt syskon på väg, flytt, ny skola och nya vänner. Just 5-6 årsåldern är väldigt känslig med många funderingar och tankar. Vissa blir mer drabbade av fobier/ångest vilket beror på hur barnet är som person samt anlag.

Ta kontaktade en barnpsykolog så ni får hjälp på hur ni kan stötta ert barn.

Hoppas ni får hjälp och att ert barn börjar må bättre.

Tack för svaren!
Bra det där med att ta hjälp snabbt om det inte blir bättre, vi kommer kontakta någon i januari om det inte blivit bättre då. Förhoppningsvis lägger det sig när bebisen kommit och vi allihop fått in lite rutin i den nya lilla familjen ;)

Det här låter kanske lite konstigt, men min första tanke här är om er 5-åring har förstått hur bebisen har hamnat i din mage? 5-åringar förstår ju mer än man tror, men ibland kan det bli lite fel. En flicka på förskolan där jag jobbade var faktiskt övertygad om att hennes mamma hade "svalt" lillasyster som låg i hennes mammas mage. Nu var hon faktiskt inte så orolig över det hela, men ändå övertygad om att det var så det hade gått till och hon trodde inte alls mig när jag förklarade att det inte är så bebisar hamnar i magen på sin mamma. Hon var fast övertygad om sin egen förklaring tills hennes mamma också berättade samma sak som jag hade gjort om hur det går till att skaffa barn...

Oj då! Nej vårt barn vet att det inte gått till så ;)

Idag sa hen-ni måste ställa undan flaskan med fiskleverolja när ni inte är här i rummet annars kanske jag råkar dricka upp hela på en gång fast jag inte gillar den.

Då tog vi lugnt fram flaskan och en mugg och sa-ok men om du känner att du vill det så kan du göra det nu istället, det enda som händer är att du kommer kissa ut allt. Hen hällde upp lite i en mugg och drack upp under grimaser och bläanden. Vi frågade om hen ville ha mer men det ville hen inte så då sa vi att-vad bra då vet du att det inte kommer att hända att du dricker upp flaskan för om kroppen inte vill ha det så KAN man inte....

Vi provar oss helt enkelt fram med olika metoder men hoppas verkligen att detta försvinner. Så hemskt att se sitt barn så oroligt över sina egna potentiella handlingar;(

Jättebra att ni utmanar ert barn för det är en viktig del i processen att må bättre. Kan vara något litet varje dag speciellt när barnet visar ångest och oro. Vi har en utmaning varje morgon dvs att få vårt barn att gå till skolan (vårt barn lider av kraftig separationsångest som jag berättade om i förra inlägget).

Den ångest hon får känns jobbigt för oss som föräldrar och framför allt för vårt barn. Så jag förstår vad ni går igenom.

Vi är glada att när hon väl är i skolan går det bra. Hon är glad, social och aktiv. Sen händer det att om det blir plötsliga förändringar som hon inte vet om tex hennes lärare blir sjuk, blir hon osäker och får sina ångestsymtom men det har blivit bättre även där.

Vi utmanar henne med något även helgerna, tex att vi ordnar en barnvakt (mor- eller farföräldrar som hon känner) i ca en-två timmar så vi åker och handlar eller går på promenad. Man tar små steg och dagen som den kommer.

Hur ofta tänker ert barn att hen ska få i sig något olämpligt?

Ja, det känns som att det går bättre just när vi utmanar henne ;)
Det känns inte bra att det finns fler som har liknande problem men det känns bra att ha någon mer att ventilera med.
Hoppas din lilla tjej mår bättre snart, det där med barnvakter är nog väldigt bra.

Vi har en femåring här hemma som nyss drabbades av att upptäcka hur farlig världen kan vara. Det kom allt på en gång - gifter, tornados, bränder, tjuvar, monster, bomber, krig, sjukdomar, döden you name it! Det välde över henne som en tsunami minst sagt. På dagis hanterade man inte all hennes oro och de tusen och åter tusen frågor hon hade så hon fick vara henne med oss för att få möjlighet att fråga och fråga och fråga. Min erfarenhet är: Ta oron på allvar - alltså själva sakoron, och svara så noga ni kan. Kolla på nätet etc när ni inte vet. Ljug inte men förminska ibland. 
I den åldern kommer detta - det behöver inte vara kopplat till kommande syskon men det kan så klart påverka. 

Vi gränsade också en del - då dottern frågade samma sak om och om så sa vi att "det har vi svarat på". Det hjälpte!

Tack för svaret!
Ja, upprepandet i det oändliga känner vi igen.

Hej!
Vill bara berätta att allt försvann bara någon dag efter att hen fått sin lillebror ;)
Nu är hen en glad och trygg person igen som busar och är glad med sitt lilla nya syskon ;)

Vad härligt!