2 åring skrattar när vi säger nej...tips tack!

Håll inte på och bråka med tvååringar, det är så onödigt. Risken är att ni får en sämre relation och att han får en sämre självbild när ni försöker "uppfostra" honomgenom att säga nej och ha maktkamper och låta arga. Dina vänner har fått barn som är mer fogliga, barn är olika. Lyssna inte på dem om de tycker att ni ska "uppfostra" honom.

Packa undan allt ömtåligt i lådor tills han har fyllt 4. Avled honom när han pysslar med sånt han inte får eller lyft bara bort honom och erbjud en annan aktivitet. Har ni redan plockat fram granen? Det hade jag väntat med tills dagen innan julafton om jag hade haft en så liten. Gör det enkelt för er i vardagen. Skoja mycket med barnet, brottas, jaga, lek tittut, gå ut och lek, bada badkar. Aktiva barn kräver aktiva vuxna. Ni är lika bra föräldrar som era vänner är, det är bara att ni har fått olika sorters barn.

Så du är för fri uppfostran??? Ta bort saker till de är fyra?!?!?

Alltså förlåt men detta va ett av det dummaste svar jag läst på länge!!

Msn bråkar inte m 2 åringar för att msn sätter gränser. Gränser gör barn trygga. De vet vad som förväntas av dem.

Man måste börja i tid

Ts. Detta känns som en fas. Fortsätt att sätta gränser eller uppmana till andra saker. Det blir mycket lättare när barnet kan prata mer å förklara hur det känner. Tycker absolut att ni ät på rätt spår

Nej Gud! Plocka inte bort en pryl ! Ungarna ska lära sej att låta saker vara framme !
Håller med... Dumt svar :/

Gränser & regler gör barnen trygga !

Om du är rädd om porslinssakerna, så flytta undan dem ett tag. Julkulorna förutsätter jag är i plast om du har en busig kille och då är det ju inte hela världen om han plockar ner några, alternativt häng dem högre upp. Ugnsluckan och andra mer farliga saker är ju viktigare att markera. Förklara varför eller avled direkt beroende av farans grad. Här har vi ännu inte plockat fram prydnadssakerna på soffbordet. Det skulle kanske fungera, men snart reser sig lillebror (om ett halvår), så det är bättre att vänta.

Här har vi mest problem med "Jag vill inte" sedan i somras, tösen är 2,5 år, så det är mycket "jag förstår att du inte vill, men det gör mamma" typ.

Jag kan tänka mig att det är väldigt spännande att testa de gränserna, en otroligt spännande aktivitet, skrattar av spänning för hur ni ska reagera liksom!!:) Men jag skrattar bara med, blir inte arg på det men ett nej är SÅ ett nej! Så jag ler och står för vad jag säger, tar bort honom från "scenen" och markerar att nix, glöm det min fina son, inget snack om saken - mamma säger nej!:) Har märkt att vi här hemma kommer långt med att avdramatisera saker medan att bli arg och sånt skapar mer trotsiga beteenden och maktkamper!:)

Jag upplever att jag har känt som du mindre för varje barn. Nu när trean snart blir 2,5 så har jag egentligen inte tänkt på det alls. Barn är givetvis olika men jag tror även att vårt förhållningssätt är annorlunda än när vi var förstagångsföräldrar. Framför allt så läggs inte lika stort fokus på det hela helt enkelt och då är det inte längre lika intressant med det "förbjudna". Tips från mitt håll är att lyfta bort ditt barn när du behöver sätta gräns och verbalt säga vad du vill att han ska göra istället för vad han inte får. Om kulorna i granen är väldigt spännande så pyssla lite med dem. Sätt er i sängen och känn och titta på några. Berätta att de lätt går sönder och att de är vackra i granen och ska vara i granen. Låt honom hänga på och ta av annat tåligt julgranspynt. Och ja, det går över.

Lägg tid på att titta på sakerna tillsammans så blir de inte så laddade. För får man inte röra inte ens om mamma och pappa är med blir det tabu och det blir spännande att röra ändå. Så ta dig tid när barnet kommer med saker att verkligen visa och säg att du tycker om den, det är en julgranskula, den är röd och ska hänga i granen för att granen ska vara fin att titta på

Introducera STOPP med både ord och handgest.

Med vår son kommer vi väldigt långt genom att i förebyggande syfte förbereda och i efterhand avleda.

När julpyntet satt uppe i morse så for han ut i vardagsrummet och nästan kastade sig över grejerna. Vi var beredda och fångade helt enkelt in honom och sedan gick vi runt och tittade och pratade om allt. Precis som någon annan här skrev, så var vi noga med att visa och bekräfta allt det som han tyckte var fint. "Ja, visst är det en fin ljusstake och den ska stå där i fönstret. Vet du, om du drar där i sladden så ramlar ljusstaken ner och går sönder."

Ungen älskar allt som är klotformat och blänker, så några julgranskulor som jag hade hängt upp visste vi att han skulle vilja ha direkt. Där var vi helt enkelt beredda och gav honom en egen julgranskula och så var den saken ur världen. Så kan man ju förstås inte göra alltid och då är det bara att avleda, avleda och återigen avleda.

Vår son vill gärna snurra på vreden till spisen. Den är inte barnsäkrad så vi har fått hjärtat i halsgropen några gånger, men det löser sig oftast genom att vara förberedd. Så fort han går fram till spisen så säger vi nej och tar bort honom, tar ut honom ur köket och ser till att han har något annat att leka med. Om det inte är möjligt så får man plocka fram något annat som han kan sysselsätta sig med under tiden man lagar mat, vattnar blommorna eller vad man nu gör i köket. En smörkniv och en champinjon kommer man ganska långt med medan man lagar mat, t.ex.

Jag har upptäckt att de tillfällen då min son rör saker omkring sig upprepade gånger utan att lyssna när man säger nej, så gör han det egentligen bara av tre anledningar: att han är nyfiken på något nytt och vi inte har haft tid att visa och berätta, att han är uttråkad, eller för att han härmar oss föräldrar. Om man tänker så, så är det också lättare att hitta en lösning i varje enskild situation.

Självklart är det en fas. Och TS kan välja att göra den här perioden till en daglig kamp, helt i onödan, eller att ha ett lugnt liv tillsammans med sin tvååring. Barn är inte hundar. Du vinner inget på att plåga dem i onödan. Och ja, det är i onödan. En daglig källa till konflikter är inget att behålla i sitt liv, du vinner inget på det. Barnet kommer att vara rädd om sakerna när det är gammalt nog att förstå. 

Man måste börja i tid med att bygga nära relationer med sitt barn. Målet är att barnet ska bli en lycklig vuxen. Målet är inte att träna en tvååring till att låta bli att undersöka sin omgivning så som en tvååring naturligt gör, genom att hela tiden vara på barnet och hacka. Det gör du på bekostnad av barnets självkänsla och er egen relation när barnet är två år gammalt. 

Jag har arbetat med barn i hela mitt liv. I cirka 15 år med 1-2-åringar. Jag tror inte på "fri uppfostran", Jag tror på att möta barnet i den ålder som barnet är i. Och jag vet att barn är olika. 

Tummen upp

Håller med. Plocka om möjligt bort d3 största källorna till konflikt. Här hemma är det värmeljus, pussel och gitarrer. Har hellre en harmonisk tillvaro med mitt barn än bråkar om de grejerna hela tiden.