hyperemesis gravidarum

Du är inte ensam!! Gå med i facebookgruppen Hyperemedis Gravidarum Sverige, ett av de varmaste och mest stöttande forum jag sett.

Tackar vänligast för tipset! Det ska jag titta på ?

Du är absolut inte ensam, här är en till som har samma diagnos.

Mitt illamående började redan i vecka 4, blev sjukskriven i vecka 5. För varje vecka eskalerade illamåendet som satt i dygnet runt, fick aldrig någon paus. I vecka 6 åkte jag in akut för att jag inte stod ut med illamående, yrsel ock kräkningar, fick utskrivet primperan som hjälpte ca en vecka. I vecka 8 åkte jag in igen för att jag mådde ännu sämre och fick då utskrivet zofran som jag tog tre gånger om dagen. I vecka 12 hade jag gått ner 11 kg och kunde tillskut inte få i mig någon mat så jag åkte in igen, hade 3 i ketoner och blev inlagd med dropp i 6 dagar innan jag fick komma hem.

Imorgon går jag in i vecka 19 (18+0) och har då också varit sjukskriven på heltid i 3 månader. Jag slutade kräkas för en vecka sedan, men det finns ingen garanti för att det inte kommer tillbaka. Jag har därför dragit ner på zofranen och tar en per dag. Jag mår fortfarande extremt illa, brukar eskalera lite senare på eftermiddagen för att sitta i tills jag somnar. Yrseln har blivit bättre, känner endast av det när jag reser mig.

Har du också känt av yrsel? Hur mycket har du gått ner? Äter du någon annan medicin än kortison? Har läst om den behandlingen, den pågår under två veckor eller?

Dock har jag stött på lite andra bekymmer, min sköldkörtel fungerar inte som den ska, jag har ett lågt tsh-värde. Sedan har jag även alldeles för höga järndepåer, tror att jag hade dubbelt så höga nu senast. På det extra ultraljudet för två veckor sedan upptäckte de ett 5 cm stort myom. Vad jag har fått besked på så tror de att allt det här hänger ihop, men det tröstar inte, oron för allt detta är väldigt stor, men det känns inte som att de riktigt förstår det.

Har du någon av dessa problem också?

Jag förstår precis hur du känner, ingen som inte har gått igenom detta förstår vilket helvete det är. Jag har också fått och läst om alla råd, det fungerar bara om du har vanligt illamående, men inte om du har HG. Läkaren jag hade när jag var inlagd sa till mig att ät det du känner att du kan och bry dig inte om vad det är, det viktigaste är att få i sig något och lite. Det rådet är det enda jag har följt och som jag kan dela med mig av.

Hur man ska klara av att ta sig igenom detta vet jag inte ens själv, så många gånger jag har övervägt abort när det har varit som värst. Det som har stoppat mig är att detta är vårt första barn och att jag vet om att jag aldrig kommer att göra om detta igen. Sedan har jag precis som säkert du trott att det skulle gå över, i vecka 12, 14, 16 och 18. Hade jag i förväg vetat att det inte skulle gå över tills nu hade jag nog gjort abort. Mitt sista hopp är vecka 20, men sen kommer jag sluta tro att det går över för då lär det nog inte göra det.

Det värsta med dessa månader tycker jag har varit förändringen av ens liv, att inte gå till jobbet, inte kunna umgås eller ha kontakt med familj och vänner, inte kunna röra sig utanför dörren, inte göra något som kräver koncentration. Att inte kunna gå på toaletten eller duscha själv. Att gå från att vara en självständig kvinna till att vara helt beroende av sin andra hälft. Denna omställning har jag gjort mig sjukt deprimerad och jag gråter flera gånger om dagen, inte heller likt mig.

Nu blev detta en hel uppsats, men jag kände också att jag var tvungen att få ur mig allt jag har burit på. Jag håller gärna kontakten om du känner för det.