För dig som funderar på att göra slut!

Jag minns så väl hur jag själv googlade och sökte svar om jag skulle göra slut med mitt ex eller inte.

Det jag insett så har ingen annan svaret än jag själv men det var ändå skönt att få läsa om andras situationer, att man inte var ensam.

Därför vill jag berätta om min historia, för kanske hjälper det någon.

Jag och mitt ex var tillsammans i 4 år. Vi var 21 när vi träffades. Han såg väldigt bra ut, älskade djur och skogen, fiska, tillbaka dragen, var allmänt lugn. O Väldigt mammig. Jag själv var och är fortfarande som en virvelvind. Social, glad och sprallig, en aning naiv, lätt att sätta sig på.

Jag flyttade in i min första etta i stan i samma veva som vi träffades. Det dröjde inte många månader innan han oxå flyttade in då jag vägrade flytta till den lilla by han kom ifrån. Som han sa själv, jag drar väl det längsta stråt och flyttar då. Egentligen ganska motvilligt då han ofta använde det emot mig.

Han behövde en häftigare tv, en dator, en katt, blu-ray filmer, för han minsann skulle trivas i stan. Och sitta hos hans mamma varje helg för att det skulle vara lugn på veckorna. För sura kunde han.

Även om jag gjorde allt i min makt för att han skulle må bra, köpa grejer, pyssla hemma,( läs gjorde alla vardags sysslor) följa med till denna tråkiga by varje helg så var han ändå inte nöjd. Han ville ha träninggrejer och lägenheten för liten.

Jag ringde och fixade en större lägenhet i huset bredvid.

Detta dög inte särskilt länge heller, utan han ville inte bo i stan. Och mitt emellan stan och byn skulle vara bättre för oss båda..?

Jag samlade ny kraft någonstans i mitt sargade jag. Jag var inte längre sprallig och glad. Klump i magen och tryck i bröstet.

La ut en annons på blocket och fick ändå svar ganska fort av en dam som hade ett litet gavelhus att hyra ut. O ja det var verkligen litet men det var på landet. Nu måste han väl ändå vara nöjd.

Och det blev lite bättre till en början efter vi flyttat till huset. Men han var fortfarande inte helt nöjd. Han spelade ännu mer datorspel och jag blev ännu mer isolerad.

Jag var deprimerad, gick på tomgång. Var olycklig. Vi gjorde bara det han ville. Vilket egentligen bara innebar glo på tv eller sitta hos hans mamma. Och sexet var på hans villkor, och han gillade inte förspel så man fick snällt ställa upp ändå för lugnets skull. min kropp låste sig till slut. O det gjorde alltid fysiskt ont.

av en slump efter ett besök hos barnmorska på ungdomsmottagningen så kom jag i kontakt med en fantastisk kurator. Hon fick mig att förstå hur osund min relation var.

Och hur jag stötte bort mig själv och mina behov och önskningar. Jag ville resa, träffa folk, utvecklas. Känna mig älskad och uppskattad av den jag levde med.

En dag stod jag inte ut längre, hela jag värkte. Och jag kunde inte sluta gråta. Och han fann mig hulkandes i köket och jag sa att jag inte orkade längre. Att han får flytta till sin by. Och jag flyttade hem till mina föräldrar.

Ändå så var jag inte redo att släppa taget. Så vi levde som särbos. Dock var det bara jag som pendlade till honom då jag bodde på en madrass i ett litet rum hos föräldrarna.

Han blev lugnare när han fick bo i sin by, nära sin mamma. Men han hade fortfarande ett måste ha begär, (bara jag har det så mår jag bättre begär) dock i detta läget köpte inte jag något åt honom. Då hade vi varsin ekonomi.

och han visade ännu tydligare nu att det var alla andras fel än hans eget att vissa saker inte var bra. Regeringens, skatt, bilbilister, invandrarna. Mitt.

Han var duktig på att gnälla men inte försöka göra någonting själv åt saken.

Jag letade fram min sista energi och tänkte iaf försöka hitta tillbaka eller någon ny flamma hos oss. Sista Sommaren följde jag med och fiska, hängde med hans mamma och bokade in Ölands djurpark eftersom han älskar djur så mycket. Vi skulle sova borta 2 eller 3 nätter. Det var iaf en natt kvar som vi skulle sova borta och han var på ett jävla humör trots att vi hade haft mysigt under dagen. Han skulle pront hem för här kunde han ju inte kolla på tv. Och där gick någonting sönder i mig.

Sista hösten och vintern gjorde jag lite mer för mig själv, åkte på de fester jag ville. Satt inte i hans lägenhet på helgerna utan åkte hem till föräldrarna istället. Slog mig loss. Mådde lite bättre. Han var lite mer på tå nu.

Dock Var en hel del hos läkare och sjukhus då min mage fullständigt ballat ur. Magkatarr och glutenallergi, ständigt på spänn. Jag var tvungen att ta hand om mig själv.

Vi började planera att flytta ihop igen, halva vägen var. Fick tag på en jätte häftig och fin 4. Skrev kontrakt. Och en dag när jag jobbar kväll ringer han. Han är orolig. Och han säger att jag måste sluta skifta, för han vill minsann inte sitta ensam och att han vill ju egentligen bara kunna gå över till sin mamma på 2min och det kan han ju inte om vi bor i den där 4an. Luften gick ur mig. Och för första gången inser jag att det blir inte bättre hur jag än agerar. Han vill inte förändras.

Inte långt efter detta samtal så kommer jag hem till honom och vi börjar diskutera, jag sa att det inte var läge att flytta ihop igen och han tyckte då att vi lika väl kunde göra slut. Sorgen var total men ändå en viss lättnads känsla spred sig.

Min mens var flera dagar försenad, men jag tänkte att de var mer all nervositet som gjort det. Har hänt innan. Dagen efter vårat samtal så tvingar min syster mig att ta ett gravtest bara för att utesluta möjligheten av en graviditet. Det var positivt och jag bröt ihop. Och jag ställdes inför det svåraste beslut jag någonsin fattat. Jag älskade honom men Han erbjöd inte det livet jag ville leva. Jag var inte lycklig med honom.

Jag tog bort barnet och berättade aldrig för honom. Men det är en annan historia om min abort.

Nu 2 år senare när jag fått perspektiv och kunnat se lite mer utifrån så var det bästa jag gjort va att lämna denna relationen. Ensamheten är bättre än en relation man inte trivs i eller vara sig själv i och är osund för en. Man ska inte förminska sig själv, vända ut och in på sig själv för en annan person.

Han hade ingen självkänsla eller någonsin rannsakat sig själv. Vilket inte är mitt fel eller ansvar. Och jag själv lät honom hålla på så här. Jag skulle satt ner foten eller gått för länge sen. Jag stod inte upp för mig själv. Vilket vAr det största misstaget.

Men jag ångrar inget, det har format mig till den jag är idag. jag vet ju nu vad jag vill och inte vill. Och jag önskar honom all lycka oxå.

Idag lever jag ihop med en helt fantastisk kille, han får mig att känna mig obegränsat älskad och uppskattad. Han pussar och pysslar om mig och vi skrattar otroligt mycket ihop. Vi pratar om allt och jag är inte rädd för att ta upp något när man varit arg eller frustrerad antingen på honom eller något annat omkring en själv.

Vi har rest och upplevt en del tillsammans. Vi har en fungerade vardag. ibland har vi tafatta och tråkiga perioder men vi klarar av att ha tråkigt tillsammans oxå.

En sund relation jag trivs i.

Så mitt första råd till dig som står inför ett valt, stanna eller gå.

GÅ. Om tanken redan finns där så är den svår att släppa. Och hur klyschigt det än låter så lever man bara en gång.

Tillslut är du redo, energin och viljan bara finns där en dag. Det är tufft och känslomässigt ett helvete men det går över. Och är det meningen så kommer man hitta tillbaka till varandra längre fram. Men förhoppningsvis med lite självinsikt och förståelse.

Mitt andra råd: Läs böcker om självkänsla. Mia Törnblom har fantastiska böcker.

Ta hand om dig själv i första hand och må bra, då drar du lättare till dig rätt typ av människor.

Tack för att du orkat läsa ända hit. Berätta gärna om din historia eller nuvarande situation. Puss och kram Alexandra