Om er bonusson svarar surt o högt "tror du jag bryr mig!!!"

Åh hade sagt nähäpp då blir det ingen frukost då... Att inte vilja ha just då är en sak att vara uppkäftig är en annan och det accepterar jag inte....

Vid nio kan han väl fixa frukost själv lite senare om det är en ledig dag. Det var störigt svarat av honom men bäst hade nog varit att senare lugnt säga att om han vill äta frukost senare så är det bra om han säger till så att du inte gör i ordning något i onödan. Jag skulle aldrig straffa med att inte få mat. Ska man stå och vakta kylen då och slåss om man har ett barn som kan fixa egna mackor? Ingen blir trevligare hungrig.

Vill även tillägga att jag funnits i bonussonens liv sen han var fem, bott ihop sen han var drygt sex. Så vi känner ju varandra. Knepigare om man inte känt varandra så länge och "husregler" inte riktigt satt sig än.

Hade han kommit ner direkt efteråt och bett om ursäkt hade jag gett han mat, om han förstått att det var otrevligt sagt. Men nu när han kom ner en timme senare så tycker jag definitivt att ni gjorde rätt, passar det inte när maten serveras så kan barnet lika väl slippa. Då får han vänta till lunch. Barn ska lära sig att respektera vuxna och förstå att när mat serveras så är det då man äter, kommer man inte då så blir man utan. Håll det konsekvent så lär han sig nog snart.

Jag blir bara nyfiken, hur högt upp i ålder tycker ni att man måste äta mat på den tid som serveras eller bli utan? Tonåringar med träningar och aktiviteter skulle ju bli utan middag hur ofta som helst. Och jag själv skulle inte fått någon frukost i morse för jag sov jättelänge. ..

Jag förstår du tappar lusten, jag tycker du gör rätt som slutar serva honom, och visst tänker man på hur det blir i vuxen ålder men framförallt, han ska inte behandla DIG så. Du är inte hans morsa och er relation är skörare så han får passa på vad han säger.

En nioåring är i mitt tycke inte heller mogen att sköta sin tid för tv-spelande själv så din man ska ta ett snack med sonen om att göra som du säger.

När han hade börjat leka dramaqueen så hade jag bara svarat, tror du jag bryr mig!
Jag har aldrig brytt mig tillräckligt om hans barn för att det skulle va lönt att agera på det viset mot mig. Antingen tog pappan hand om dem, eller så fick de klara sig själva. Bad de om hjälp så var det knappast läge för dem att va kaxiga, för då hade jag bara ryckt på axlarna och gått därifrån.

Jag tycker inte att det finns en speciell ålder, utan när de kan klara av att fixa mat till sig själva så kan dom äta när det passar dem. Aktiviteter vet ju dessutom föräldrarna om.
Jag hänger upp mig mer på sättet att svara. Man kan bara säga att man inte är hungrig just då och be dem spara undan en portion, eller säga att man fixar själv senare.

Låter det så från ungarna så tar jag dem i nackskinnet och så får de följa med ner och sitta och sura vid frukostbordet. Se om jag bryr mig att de tjurar. Så får de sitta där och se på när vi andra äter i en kvart. Ofta äter de och ofta handlar tjurigheten på lågt blodsocker. När de väl fått i sig något så piggnar de till och slutar tjura.

Säger de däremot att "jag är inte hungrig" så lyssnar jag på tonfallet. Ibland är de genuint inte hungriga, och då får de äta en macka sen när de blir det. Ibland händer det att det är kroppen som spökar, särskilt på ett par av dem, då låter de mer nere och trötta. Då är det bättre ett serva dem med en macka och ett glas mjölk eller juice på rummet. 

Den första kommentaren hade jag inte lagt så stor vikt vid - det kan ha varit mogronhumör eller lågt blodsocker, inte lönt att börja tjafsa om det där och då, den diskussionen kan man ta vid ett lämpligare tillfälle.

Den andra kommentaren hade jag bemött med ett neutralt: "Du vet var maten finns." En nioåring bör kunna ta fram sin egen frukost (förutsatt att vissa saker inte står i en kenpig höjd).

Att tvinga barnet till matbordet eller neka barnet frukost låter inte rätt för mig.

Exakt så.

Vi är fyra barn i familjen o vi brukar äta tillsammans för annars blir den en enda röra. Det är ju en sak om de ska iväg/eller kommer hem senare m.m. Men annars brukar vi ta fram mat o sen kalla på alla.

Det finns ingen ålder på det, om de säger det snällt. Men just uppförandet triggar igång mig. I mitt hem vill jag att alla respekterar varann. Nu fick han ju mat, men han ville inte be om ursäkt o han vill inte prata om det. Han satt bara o gnällde o skrek att vi skulle svälta honom.. Suck.. :)
Men får hoppas det inte händer igen. Det kommer dock rätt många kommentarer från honom som an göra mig på dåligt humör. Han ska ständigt krtisera min 8 åring till exempel.

Du är en vuxen. Du gör precis som du vill. Du äter när du vill och inte vill. För barn gäller andra regler.

"Du behöver inte äta, men passa attityden".