Min 8-åring gör mig galen! Hur hantera detta??

Älska honom som mest när han förtjänar det som minst.... för det är då han behöver det som mest.

Neka ALDRIG en godnatt-kram! Snälla du... tänk vad det gör mot honom psykiskt....  

Tack för svaret - men jag skrev att det INTE är någon lösning att strypa ungen eller neka godnattkram. Alltså varken stryper jag honom eller låter bli att krama. 

Att jag ska älska honom mest när han förtjänar det som minst vet jag också, och försöker, men det är så SVÅRT. Jag önskar typ handfasta råd. "Gör så här". ...  :-?

Fråga honom hur han mår när han är arg. Fråga om du kan hjälpa honom. Lyssna på honom.

Det låter som att han kanske inte mår bra? Hur fungerAr det för honom med kompisar? Det är jätteviktigt när man är åtta. Min son var väldigt olycklig just vid åtta år när han hade problem med kompisar. Du vill ha handfasta råd, här är några: kolla upp detta med kompisar. Sen pratar ni med hans lärare och fritidspersonal och kollar om något hänt i skolan, är någon elak , har sonen vänner, fungerar han i skolan . Sen tycker jag att med tanke på er familjesituation med ,ånga barn varav ett funktionshindrat så är mitt råd att te honom lite extra EGEN tid med er föräldrar, gör något roligt med bara honom så att han får känna sig betydelsefull.

Han har kompisar och jag tror att det fungerar på alla sätt och vis, alltså, att han inte/sällan känner sig utanför, han har några närmare vänner, och sådär.

Jag tror han har det bra i skolan, jag tror att hans lärare skulle signalera om hon märkte något annorlunda, däremot är han lite "klassens clown", men återigen, det handlar ju om att han antagligen känner sig otillräcklig, tror/tycker att man behöver vara rolig för att vara värt något, eller så... 

Vi tror absolut att han behöver oss mer än han får oss just nu, och återigen, att kärlek kärlek och mera kärlek är lösningen. 

Men JAG behöver jobba på det, för det är så SVÅRT att ta hand om honom när han beter sig som en kaktus. JAG blir ledsen och arg och sårad och vill dra mig undan. 

Jag frågade till och med för några dagar sedan hur han ville att vi skulle göra när han beter sig illa och vi blir arga på honom - om vi ska skälla och vara arga, eller om vi ska krama honom. Och han svarade "krama mig"...

Så HAN fattar ju vad som behövs, och VI fattar ju vad som behövs... Så... jaa... 

Vad är lösningen? Krama ungen, fast man bara vill skrika och ruska om honom. Vara den vuxna i situationen......................... 

Tack hörni. 

Kom gärna med mer synpunkter eller tips, men på det stora hela.... Jo, han behöver nog bara oss mer och detta är hans (och så många andra barns sätt) att visa det. 

Varför är det så svårt fast det är så enkelt...? :-?

Jag har också en åttaåring och han är också sån. Han uppför sig som en riktig drama queen allt emellanåt. Jag tänker mig att det är åldern eftersom han är en välanpassad unge i övrigt. Han är vårt tredje barn (han har två äldre bröder som är fjorton och sexton) men jag kommer inte ihåg hur de äldre var i samma ålder, kriser kommer och kriser går...

Man får försöka komma ihåg att man är vuxen och att barnet är just ett barn, det är lätt att man reagerar med ryggmärgen och glömmer det. Jag tror också att det är viktigt att finnas där när barnet ångrar sig (för de gör de ju oftast!) utan att göra en stor affär av det hela.

Tack för svaret! Ja, det viktigaste här är nog att - förutom att krama honom ännu mer och ge honom egentid med oss - är att liksom kliva ur känslostövlarna och ta på sig föräldrastövlarna istället. Reagera "rätt" istället för att reagera helt genuint, liksom... 

Hitta på något kul och lär känna honom. Ni har förlorat kontakten med honom. Det glädjande för er är att ni kan skapa den kontakten igen. Fast det kräver viss ansträngnng.

Mycket klokt, tack! 

Det är jättejobbigt att vara 8 åt. Många känslor, tankar och mycket som tynger. Livet och döden och att inte älskas är de största tankarna. Rädslan att bli övergiven och att man inte är önskvärd kommer också i den åldern. Tjejer brukar vara lite tidigare, men killar runt 8-9 år. Det är min erfarenhet som lärare iallafall.

Prata inte om han inte vill. Krama inte om han inte vill, men sitt med honom och berätta lite om hur du haft det och hur du har känt dig under dagen. Det hjälper honom att sätta ord på sina känslor för sig själv för om du frågar hur han känner är det inte säkert att han vet vad det egentligen är. Bara att det är konstigt, och konstigt är skrämmande och gör att man inte mår bra.

Jag hoppas du förstår hur jag menar ???? Du kan också vända dig till skolans kurator och fråga hur du ska möta honom.

Men det är jobbigt att vara 7-8 år...

Åh, wow, du beskriver honom på pricken här...!!! Separationsångest, tror inte på att vi tycker om honom, samtidigt som han som sagt är helt sprallig och "störig". Så fort allt lugnar sig (kompisarna åker hem, kvällen kommer, bokläsning på kvällen) blir han en liten nallebjörn som bara vill vara nära. Vill ringa och säga godnatt när någon av oss föräldar är borta, har mycket funderingar om allt. 

Tack så jättemycket för ditt svar. Det känns verkligen, utifrån alla era svar, som att lösningen här är det gamla hederliga kramar, kramar och mera kramar... Och lite mer tid, till bara honom. Det blir bra det här...