Min alkoholistman och jag , medberoende .
Jag , min man och våra barn . Vill inte säga hur många barn eller ge alltför många detaljer från vårt liv då jag vill vara anonym . Vi har allt på G för oss , båda har jobb vi trivs med och har bra lön , ska köpa eget i nära framtid har mycket planer . Min man dricker . Har gjort några år och är alltså alkoholist . Tillochfrån skaffat hjälp och är medveten om sitt problem , bara för svag inför det , försöker inte tillräckligt enligt mig men jag är ju också fruktansvärt trött på hans offerkofta och gråtande , är så jävla medberoende själv så jag letar efter flaskor och burkar , alltid stressar och är bara spyfärdig på hela jävla dramat that is our life .drömmer om en man utan detta problem , helt vanlig kille utan någonslags problematik kring alkohol eller ngt annat alls , stabilt tillvaro kärlek trygghet passion .. Om han bara kan sluta med hjälpen han har så kan vi gå vidare med våra planer men om inte så vill jag inte längre , orkar inte .. Sopar allt under mattan och emellan dessa fasoner så är allt så bra och vanligt . Sen kommer det igen .. Och sen förlåter jag . För jag är så rädd . Rädd för livet utan honom . Orkar inte med dömande kommentarer , vill bara ventilera mig .. Hur min underbara kloka vackra man kan efter lite alkohol bli någon som är helt tvärtom . Gud vad svårt detta är . Finns det andra där som är i liknande situation? Behöver stöd . Tack .