Jag är gravid i v18 och har ultraljud om 2veckor och är livrädd inför de .. Jag kan inte njuta alls över att vara gravid för jag oroar mig varje dag att något ska vara fel. När någon frågor hur de är osv så kan jag inte ens säga att jag är glad för jag går med denna ständiga oroa hela tiden .. Varför känner jag såhär ? Någon med liknade "besvär"??
Har samma här, ultraljud nästa fredag och kommer då vara i vecka 20 (19+0) och är både orolig och nervös. Mycket tankar i huvudet
- är det ens en bebis där?
- är det fler än en?
- är det friskt?
Framförallt den sista gör mig orolig. Hade velat se bebisen redan i vecka 12-13 men har ingen privat klinik i den staden jag bor i och landstinget erbjuder ju bara ett ultraljud.
Ni är långt från ensamma. Det verkar ganska vanligt med oro. Själv har jag varit orolig hela vägen under graviditeten.
Det är ytterst få som får tråkiga besked på RUL, och i de flesta av fallen där det är tråkiga besked handlar det om mindre missbildningar som inte är av någon större betydelse för barnet. Det är långt mer troligt att det går bra för er båda två :) Min psykolog på MVC pratade om fenomenet på forum, att här samlas fler som varit med om ovanliga tråkigheter än vad som är representativt i verkligheten. Här kan det se vanligt ut, men i verkligheten är det ytterst få som drabbas.
Jag tror att det är naturligt att vara så orolig. Det är trots allt mycket på spel. Man har redan hunnit börja bygga upp ett band till den lilla som växer i magen och man har hunnit planera framtiden kring barnet. För mig handlade oron om att jag trott att jag aldrig skulle få ett barn så det tog väldigt lång tid innan det började kännas verkligt, även efter RUL och att jag ville vara förberedd för att det finaste i världen skulle ryckas ifrån mig när som helst.
Vet du var oron kommer ifrån? Har det hänt något tidigare? Eller är det bara en oförklarlig känsla du har?
Än så länge märks ju inte graviditeten. Om bara några få veckor sparkar bebisen dagligen och man kan börja känna små kroppsdelar utifrån genom magen. För mig släppte en stor del av oron då, men det är något man själv får jobba aktivt med för att få bukt med. I början är det viktigt att man försöker ta tillvara på varenda minut man inte oroar sig och lägger märke till att det finns stunder man är utan den. Sen blir stunderna allt längre och kommer allt oftare, då kan det börja kännas som att det är på väg åt rätt håll.
Jag var på ett andra rul igår (första gången gick bebisen inte att mäta för att han vägrade att flytta sig) och frågade vilket fel som var vanligast att de upptäckte på RUL.
Hon svarade att 99.9 av alla bebisar de undersökte på RUL (enda sjukhuset i mellanstor stad) var helt friska om inget annat uppdagats tidigare under graviditeten. På de få som det var fel på var navelbråck det vanligaste (och det kunde rätta till sig av sig själv under graviditeten) och ryggmärgsbråck kom som nummer två. Allvarliga fel som bebisen inte skulle överleva var otroligt ovanligt sa hon, det hade bara inträffat en gång när hon jobbat och hon hade hållt på i 10 år. Allvarliga fel rensar kroppen själv genom missfall eller att barnet dör i magen tidigt (ma).
Jag kände mig dum då för att jag nojat så mycket och kommer nog vara lugnare nästa graviditet om det blir någon :)
Och min bebis var helt perfekt på ul, allt fanns och fungerade som det skulle och han var lagom stor för sin vecka och ville mer än gärna visa sitt kön;) <3
Ni är långt från ensamma. Det verkar ganska vanligt med oro. Själv har jag varit orolig hela vägen under graviditeten.
Det är ytterst få som får tråkiga besked på RUL, och i de flesta av fallen där det är tråkiga besked handlar det om mindre missbildningar som inte är av någon större betydelse för barnet. Det är långt mer troligt att det går bra för er båda två :) Min psykolog på MVC pratade om fenomenet på forum, att här samlas fler som varit med om ovanliga tråkigheter än vad som är representativt i verkligheten. Här kan det se vanligt ut, men i verkligheten är det ytterst få som drabbas.
Jag tror att det är naturligt att vara så orolig. Det är trots allt mycket på spel. Man har redan hunnit börja bygga upp ett band till den lilla som växer i magen och man har hunnit planera framtiden kring barnet. För mig handlade oron om att jag trott att jag aldrig skulle få ett barn så det tog väldigt lång tid innan det började kännas verkligt, även efter RUL och att jag ville vara förberedd för att det finaste i världen skulle ryckas ifrån mig när som helst.
Vet du var oron kommer ifrån? Har det hänt något tidigare? Eller är det bara en oförklarlig känsla du har?
Än så länge märks ju inte graviditeten. Om bara några få veckor sparkar bebisen dagligen och man kan börja känna små kroppsdelar utifrån genom magen. För mig släppte en stor del av oron då, men det är något man själv får jobba aktivt med för att få bukt med. I början är det viktigt att man försöker ta tillvara på varenda minut man inte oroar sig och lägger märke till att det finns stunder man är utan den. Sen blir stunderna allt längre och kommer allt oftare, då kan det börja kännas som att det är på väg åt rätt håll.
Klart man är orolig. Jag är orolig varje dag och var det även när jag väntade min första. Men jag är lugn de dagar då bebis sparkar på mycket. Orolig och lättirriterad de dagar då det inte är så många sparkar.
Du kommer känna dig lugnare efter RUL och när du börjat känna bebis varje dag :)
Ni är långt från ensamma. Det verkar ganska vanligt med oro. Själv har jag varit orolig hela vägen under graviditeten.
Det är ytterst få som får tråkiga besked på RUL, och i de flesta av fallen där det är tråkiga besked handlar det om mindre missbildningar som inte är av någon större betydelse för barnet. Det är långt mer troligt att det går bra för er båda två :) Min psykolog på MVC pratade om fenomenet på forum, att här samlas fler som varit med om ovanliga tråkigheter än vad som är representativt i verkligheten. Här kan det se vanligt ut, men i verkligheten är det ytterst få som drabbas.
Jag tror att det är naturligt att vara så orolig. Det är trots allt mycket på spel. Man har redan hunnit börja bygga upp ett band till den lilla som växer i magen och man har hunnit planera framtiden kring barnet. För mig handlade oron om att jag trott att jag aldrig skulle få ett barn så det tog väldigt lång tid innan det började kännas verkligt, även efter RUL och att jag ville vara förberedd för att det finaste i världen skulle ryckas ifrån mig när som helst.
Vet du var oron kommer ifrån? Har det hänt något tidigare? Eller är det bara en oförklarlig känsla du har?
Än så länge märks ju inte graviditeten. Om bara några få veckor sparkar bebisen dagligen och man kan börja känna små kroppsdelar utifrån genom magen. För mig släppte en stor del av oron då, men det är något man själv får jobba aktivt med för att få bukt med. I början är det viktigt att man försöker ta tillvara på varenda minut man inte oroar sig och lägger märke till att det finns stunder man är utan den. Sen blir stunderna allt längre och kommer allt oftare, då kan det börja kännas som att det är på väg åt rätt håll.
Jag hade mitt RUL för två dagar sedan. Allt var fint men ångesten dit var extrem.
Jag tillhörde tyvärr statistiken under min förra graviditet. Man hittade grava missbildningar på min son och vi fick avbryta allt.
Nu har jag fått reda på att jag väntar en frisk liten tös och det känns överväldigande. Är så besviken idag att 20 veckor har fått passera och jag har intr kunnat vara glad en sekund. Jag har förlorat så mycket tid, slösat den på ångest. Ta inte ut något i förskott för sjutton!
Att vara orolig hör lite till graviditeten sa min barnmorska. Det är instinktivt men på ett ganska ohumant sätt då vi intr har möjlighet att skydda bebisen från fel som kan uppstå i magen.
Ca 1% av alla graviditeter medför ett barn med avvikelser. I denna procent räknas ALLA avvikelser, från Downs, ryggmärgsbråck till att den kanske saknar en tå eller har en sned fot. Enligt fosterdiagnostiska avdelningen så förekommer grava missbildningar som ryggmärgsbråck ungefär 1/10 000. 9 999 barn föds alltså utan något sådant. Tänk så.
Risken att de hittar något allvarligt är extremt liten. Du behöver inte oroa dig så. Det kommer gå så bra för dig.
Jag förstår er precis! Det här är en av anledningarna att vi gjorde KUB i v12 - att vi sen skulle kunna slappna av och njuta lite mer..
Men kvällen innan kuben kunde jag förstås inte sova utan grät bara hela kvällen.. Dock blev det en fantastisk upplevelse! Ungefär i v 15-16 fick jag även höra hjärtljud hos min bm för att övertygas att bebisen fortfarande mådde bra..
Det här gjorde att RUL kändes mycket roligare och något vi kunde se fram emot med glädje 
Tycker v 18-20 är alldeles för sent för att se bebisen första gången.. Troligtvis kommer ändra på detta framöver och ul i v 12 kommer bli obligatoriskt, dels pga att fostren är mer lika i storlek i v12 och det ger ett säkrare bf. Vi fick tex olika datum på kuben och RUL men de går efter kub-datumet
Jag är i vecka 12 och ska på KUB-test den 4 januari och jag är supernervös över det. Jag är 27 år och med min förra dotter (född 2010) gjordes inget KUB-test men sedan 3 år tillbaka erbjuder de alla blivande mammor KUB-test och inte bara de äldre blivande mammorna. Så jag tackade ja, men jag är jättenervös!!!
Överlag är jag mycket mer nojig denna graviditeten än min första.
Jag väntar mitt första barn och är i vecka 12. Fick sett ett hjärta slå i vecka nio, men det ger ju inga garantier :/ nu är det en vecka kvar tills vi ska på datering hos läkare och fyra dagar senare är det dags för kub. Gruvar mig så fruktansvärt mycket! Igår natt drömde jag bara mardrömmar om graviditeten, så jobbigt :( vill bara att det ska vara den åttonde nu så vi får det överstökat.