Vår dotter är i någon form av utvecklingsfas. Typ förpubertet vad jag har läst mig till. Det verkar inte vara ett helt ovanlogt fenomen alltså.
Ni som har eller har haft 9 åringar, när vänder det? Vi sliter snart våra hår och våra hjärtan brister.
Märkligt.
Dessa kriser eller trotsåldern alla barn verkar ha hur kommer det sig?
Har 3 barn själv och har inget märkt..
Jag har en snart tioåring och det har varit rätt tufft under hösten. Många och långa diskussioner och prat om livet i allmänhet, döden, kärlek och sånt. Samt att han har upptäckt sitt samvete och hur man kan må när man inser att man inte riktigt varit en schysst kompis....
Sen är det ofta man får ett automatiskt "nej" eller "nej det tänker jag inte" när man frågar något eller ber om något vilket är trist. Han har haft en ganska trist inställning om man säger. Men vi jobbar på, han är en härlig unge i grunden så ännu lite mer kärlek och stöd bara så löser vi säkert detta med!
Min dotter blir jätte arg på sig själv och bryter ihop totalt när något går emot henne eller om vi säger till henne. Hon reagerar bara så kring oss. Hennes självkänsla är botten. Det värker i kroppen när hon skriker ut sin smärta. Vi försöker hjälpa henne men det är som att resonera med katten. Att min dotter är en känslomänniska (precis som sin pappa) gör det inte lättare. Hon tar in allt och analyserar det. Det är såklart väldigt utmattande. Att ha en 5 årig retsticka till lillasyster gör det inte heller enklare precis.
Hon säger att hon är ensam i skolan ena stunden. Men nästa ringer kompisarna om varandra och det är liksom som det är en känsla som färgar allt där och då och hon överanalyserar varje litet ord som vännerna sagt till henne. Vi vill ta henne på allvar och stödja hennes upplevelse och analys men samtidigt vet vi att hon är sådan. Färgad av stunden sinnesstämning vilket ofta blir "en höna av en fjäder"
Vi känner oss rådvilligare och vet inte hur vi ska klara oss ur det här. När är det läge att be om hjälp och vart ska man i första hand vända sig?
Hur vet vi om det är hormoner eller något annat inte övergående, utvecklingsfas typ?
Jag tror hon behöver mycket tid med mamma och pappa, så mycket det bara går. Barn idag , många barn, behöver mer vuxenkontakt, de behöver villkorslös kärlek. Det kan bara vuxna ge, inte kompisar.
Min dotter blir jätte arg på sig själv och bryter ihop totalt när något går emot henne eller om vi säger till henne. Hon reagerar bara så kring oss. Hennes självkänsla är botten. Det värker i kroppen när hon skriker ut sin smärta. Vi försöker hjälpa henne men det är som att resonera med katten. Att min dotter är en känslomänniska (precis som sin pappa) gör det inte lättare. Hon tar in allt och analyserar det. Det är såklart väldigt utmattande. Att ha en 5 årig retsticka till lillasyster gör det inte heller enklare precis.
Hon säger att hon är ensam i skolan ena stunden. Men nästa ringer kompisarna om varandra och det är liksom som det är en känsla som färgar allt där och då och hon överanalyserar varje litet ord som vännerna sagt till henne. Vi vill ta henne på allvar och stödja hennes upplevelse och analys men samtidigt vet vi att hon är sådan. Färgad av stunden sinnesstämning vilket ofta blir "en höna av en fjäder"
Vi känner oss rådvilligare och vet inte hur vi ska klara oss ur det här. När är det läge att be om hjälp och vart ska man i första hand vända sig?
Hur vet vi om det är hormoner eller något annat inte övergående, utvecklingsfas typ?
Min dotter blir jätte arg på sig själv och bryter ihop totalt när något går emot henne eller om vi säger till henne. Hon reagerar bara så kring oss. Hennes självkänsla är botten. Det värker i kroppen när hon skriker ut sin smärta. Vi försöker hjälpa henne men det är som att resonera med katten. Att min dotter är en känslomänniska (precis som sin pappa) gör det inte lättare. Hon tar in allt och analyserar det. Det är såklart väldigt utmattande. Att ha en 5 årig retsticka till lillasyster gör det inte heller enklare precis.
Hon säger att hon är ensam i skolan ena stunden. Men nästa ringer kompisarna om varandra och det är liksom som det är en känsla som färgar allt där och då och hon överanalyserar varje litet ord som vännerna sagt till henne. Vi vill ta henne på allvar och stödja hennes upplevelse och analys men samtidigt vet vi att hon är sådan. Färgad av stunden sinnesstämning vilket ofta blir "en höna av en fjäder"
Vi känner oss rådvilligare och vet inte hur vi ska klara oss ur det här. När är det läge att be om hjälp och vart ska man i första hand vända sig?
Hur vet vi om det är hormoner eller något annat inte övergående, utvecklingsfas typ?