Kan jag be om igångsättning
Finns här någon som kan detta med igångsättning? Hur resonerar bm och läkare? Jag vet riskerna med det och jag vet att jag låter som en oförskämd, bortskämd och otacksam liten skit som inte bara kan låta naturen ha sin gång men mitt psyke orkar inte mer och det kommer ifrån en mycket positiv människa med extremt mycket avlastning och kärlek i livet.
Det är min kropp, mitt psyke, mitt välmående som även avspeglar sig på hur våran bebis kommer må. Låt mig förklara!
Just nu har jag så ont så att varje dag är en plåga. Allt jag tänker på är hur snart jag kan få gå och lägga mig och sova för om jag somnar så slipper jag ha ont för stunden. Ja, OM jag somnar och när jag inte vaknar av att det känns som att mitt bäcken ska gå av i 14 delar.
I 3 månader så har jag mer eller mindre suttit inne, i soffan och i 80% av fallen varit ensam och man försöker att hålla modet uppe men så börjar man prata med katterna och inser hur knäpp man är. 5 gånger de senaste månaderna har jag varit utanför dörren. Att hämta och lämna min 7 åring i skolan fick jag sluta med i vecka 23. Jag är nu i vecka 37 (36+1).
Smärtan och sömnbristen har blivit så brutal nu så jag gråter för allt, känner mig deppigare och deppigare och kan knappt prata om det utan att bryta ihop i ångestattacker och allt jag tänker på är hur hemsk jag är som ens tänker de här tankarna för jag vill ju bara att bebis ska må bra men jag mår inte bra, jag är ett vrak och jag ska vara mamma till en till liten också.
Jag vet att risken att fortsätta vara deppig efter förlossningen blir större för varje dag som jag går och som jag mår såhär! Fast just nu vet jag inte hur jag ska orka föda på grund av att jag är så trött och har så ont redan nu. Jag längtar knappt utan har utvecklat en rädsla.
Jag räknar inte veckor längre, jag räknar dagar, timmar och minuter till den 17 februari och knappt vet hur jag ska orka härda ut och så slår det mig att jag kanske måste vänta ännu längre ifall jag går över tiden.
Bebis mår bra, hon rör sig som hon ska men jag då? Jag mår verkligen inte bra och någonstans så måste väl det betyda någonting?
Sen i Måndags när värkarna åter började bli starka så hoppades jag så och när de avtog så längtade jag tills imorgon då jag ska till barnmorskan. Jag ska berätta för henne hur jag mår. Att varje dag är längre än 4 och att varje natt är en plåga. Jag vill må bra nu och inte riskera att må dåligt när bebis föds.
Jag är inte otålig och ego - jag tänker på att bebis och lillan behöver en mamma som inte går ner sig i en depression. Jag är så nära och jag vill inte hamna över den gränsen!
