Hur ska vi bära oss åt?

Vad då "följa med deras pappa"?
Varför får den äldsta massa saker jämt?
Varför är den äldste ledsen?
Din sambo kan så klart inte behandla sitt biobarn på ett annat sätt än sitt bonusbarn om ni bor ihop som en familj på heltid.

Jaha, det är alltid bra att skriva ut ålder på barnen. Blir lättare att ge råd då eftersom agerandet bör vara åldersanpassat.

Jag funderar på varför ni inte berättat för er yngsta om faderskapet. Vad händer när hon upptäcker det? Kanske har ni goda skäl och då dömer jag ingen. Men det låter lite som att du tror att det spelar in här (varför skulle du annars nämna det?).

Varför är er äldsta ledsen?

Oj, glömde skriva att barnen är 4 och 8 år. Varför den äldsta är ledsen vet vi faktiskt inte riktigt då hon säger olika varje gång till både sin mamma, pappa och mej. Anledningen till att jag inte berättat för den yngsta än beror på att jag anser henne vara för liten för att riktigt förstå men tanken är att jag ska berätta det för henne ganska snart. Och varför den äldsta får saker är för att min sambo tror att hon blir gladare om vi köper massa saker till henne här.

Ok. Kan du fråga din sambo om han kan minnas vad som gjorde honom lycklig som barn (och så får vi hoppas på att svaret blir typ uppmärksamhet, kärlek och omtanke..).

Vad gäller faderskapet tror jag det är bäst att berätta mycket tidigt. Adoptivföräldrar får idag rådet att berätta mycket tidigt, så att det blir en naturlig del av livet.

Hoppas att ni kan få klarhet i stora barnets ledsenhet. Har tyvärr inga klokare råd än de här att ge, men önskar varmt lycka till med allt.

För det första lever ju det yngsta barnet i en lögn. Hon tror att de har samma pappa och ska bli behandlade lika, vilket inte är fallet. Jag förstår att pappan tillbringar mer tid med sitt biologiska barn och är mer generös mot henne. Det andra barnet är ju rent juridiskt ditt ansvar och du som väljer vad du tycker är rätt.

Antingen får ni hitta en gemensam nivå där båda barnen behandlas lika eller också får väl du får kompensera upp henne prylmässigt eller påtala att livet är orättvist. Varför hon inte vet något om att det inte är hennes "pappa" förstår jag inte. Det borde ju vara en självskriven uppgift att ta tag i redan imorgon. Min dotter (5 år) säger att hon ska åka till N (sin pappa) och kallar min sambo för pappa, då han är pappa till vardags. Innan vid 4 körde hon med pappa N och pappa A. Så det är ju elakt gentemot barnet, åtminstone att barnet vet att hon har/hade en annan pappa också som inte är/vill/kan vara närvarande; om hon så kommit till via donation, en man som inte ville vara far, våldtäkt eller liknande.

Något om omständigheterna måste hon ju vara gammal nog att veta, åtminstone att hon är älskad av dig och att du har en man som är som en pappa för henne.

Det gör inte jag.

Det är lika illa som om båda barnen var hans och han favoriserade det ena.
Eftersom de bor ihop 100% av tiden som en familj och bonusbarnet ser honom som sin pappa. Det måste ju han inse vidden av.

Rent spontant känner jag att det yngre barnet måste få veta hur det ligger till med släktbanden egentligen. 

Jag bor ihop med en man med ett barn sedan tidigare och vår gemensamma 4-åring har inga som helst problem med att förstå att storasyster har en annan mamma än han själv och lillasyster. I och med att han förstår det så förstår han också att storasyster ibland har lite annorlunda spelregler än han själv. 

Din dotter är absolut inte för liten för att veta hur det ligger till! Berätta för henne att hon har en annan biologisk pappa.

Min dotter var knappt 2 år när jag träffade min man, som också har ett barn sedan tidigare. Hon hade inte sin pappa i sitt liv i ett par år. Hon kallade min man för pappa några ggr men varje gång förklarade jag för henne att det inte är hennes pappa. Inga problem för henne att förstå det!

Sen tycker jag inte att det är okej av din man att endast ta med sin egen dotter på saker eller köpa grejer bara till henne. Där förstår jag att ditt barn blir ledsen men det skulle hon ju såklart bli även om hon visste att det inte är hennes biologiska pappa!

Men nu är inte båda barnen hans, och självklart vill han kunna spendera tid med sin egen dotter när hon är på umgänge.
Jag tycker det är jäkligt korkat av ts att intala dottern att sambon är hennes pappa. Det hade varit bättre att lära henne kalla honom vid namn, sen OM deras relation utvecklas till en pappa och dotter relation så är det fritt fram att säga pappa.

Min fd man fick i 20-årsåldern reda på att den man han vuxit upp med och trodde var hans pappa inte var det. Hans mamma hade i alla år skjutit upp tillfället att berätta det. Han var för liten, han var för känslig, det var jobbigt nog med puberteteten etc etc, tills lögnen blev för stor att berätta.

När min fd fick reda på det här rämnade hans värld. Han hade alltid känt att "pappan" tyckte mer om hans lillasyster än om honom, vilket alltid hade förnekats när han pratat med sina föräldrar om det, eftersom det fick honom att må dåligt. Han hade i hela sin uppväxt vänt ut och in på sig för att vara pappan till lags och trodde att han kunde få honom att älska honom lika mycket som han älskade hans lillasyster om han bara ansträngde sig lite mer.

Han bröt med sin mamma och styvpappa. Han fick kontakt med sin riktiga pappa (som tog emot honom med öppna armar) och har idag en bra relation med honom och sina halvsyskon på den sidan av familjen. 

Förstår du TS vilket trauma en sån här lögn kan skapa hos ett barn, som sen bärs med in i vuxenlivet, som inte förstår varför, men känner skillnaden?

Det är ni som skapar det här problemet genom att ni låter din dotter leva en lögn. Berätta för henne. Förklara för henne. Så slipper hon bli lika trasig i hjärtat av att känna sig mindre värd än vad min fd man blev.

Sant, glömde att bonusen inte bor hos dem jämt.

Om ett barn trots månader av försök inte ger en trolig anledning till nedstämdhet skulle jag allvarligt fundera på möjligheten att det är ett sätt att få uppmärksamhet.

Märker man att när man är ledsen överröses man med saker man annars inte får, ja då krävs det inte ett geni att förstå att det barnet kommer bli ledsen oftare.

Undrar inte fyraåringen varför barnet åker iväg ibland? Vad säger ni då? Du måste självklart berätta för barnet så fort som möjligt (annars lär väl 8 åringen göra det?) och även acceptera att din sambo har olika relationer med sitt biologiska barn och med ditt barn.

Men vilken jävla skitstövel!!!

Jag erkänner att jag varit orolig att berätta för yngsta dottern om att hon har en annan biologisk far. Och att jag inte kunde neka henne att kalla min sambo för pappa beror på att hon bara var 8 månader när vi träffades och härmade därmed sin nuvarande storasyster eftersom hon märkte att min sambo reagerade när hon sa "pappa". Jag kan heller inte överrösa min biologiska dotter med saker då jag anser det fel att tävla om barnens kärlek och detta antagligen bara skulle göra situationen med min bonusdottern värre. Jag tackar ändå för alla svar, både beröm och kritik. Jag ska tänka över allt ni skrivit och försöka lösa situationen hemma :)

TS, jag tolkar det som att din dotter bor hos er på heltid. När så är fallet, och hon var så liten när ni träffades, är det svårt att inte få en föräldraroll. Detta måste din sambo inse. Om han sedan vill göra skillnad på barnen, då måste det göras på rätt sätt.

MEN, i så fall MÅSTE din dotter få veta sanningen så snart som möjligt! (Egentligen oavsett). Det handlar inte bara om att hon har rätt att få veta att hon har en annan biologisk pappa. Det handlar också om att hon ju annars går och tror att hon och din mans dotter är halvsystrar, när de i själva verket "bara" är styvsystrar. Nu är blod inte alltid tjockare än vatten, kommer de att fortsätta känna sig som systrar så kommer de också att betrakta varandra som systrar, liksom att din sambo har en papparoll för båda.

Men som sagt, alla kort måste upp på bordet. Annars kan det bli som det beskrivs i #11. En livslögn och ett oerhört svek som följer med in i vuxen ålder.