smulan90 skrev 2016-01-28 21:45:21 följande:
Tack för alla svar ibland är det skönt med lite input utifrån, med tanke på hur situationen ser ut har vi inte berättat för våra föräldrar än, dock tänker jag göra det när vi är mer säkra i vårt beslut.
Jag kommer nog ha någon resttenta kvar efter förlossningen. Så kommer inte hinna jobba upp någon SGI. Det han framförallt säger som anledningen är att han vill att vi försöker och lyckas tillsammans och att vi båda ska vilja det lika mycket.
Som det ser ut just nu är det bara jag som vill behålla och det tycker han är ett dåligt sätt att bygga inför framtiden. Medans jag ser det som att visst det var inte planerat men nu hände det och jag vill inte genomgå en abort, varför ta bort ett livsdugligt foster bara för det råkar komma ett år för tidigt.
Vi har kontaktat kvinnokliniken för att få tid hos en kurator eller barnmorska och prata, min magkänsla säger att vi ska behålla, men jag vill inte köra över min sambo och ta beslutet för vår framtid åt oss båda, samtidigt som jag inte kan tänka mig en abort.
Jag tycker inte heller att det hade varit något problem med att vara mamma och student, men min sambo tycker inte vi bygger den framtid som han drömmer om, om vi får barn i september.
Lite grundar sig väl allt i att jag alltid har sagt att jag aldrig ska göra en abort, men jag älskar min sambo och vill leva med honom för alltid och då kan jag inte köra över honom i beslut.
Jag är bara så rädd att om jag skulle göra en abort skulle jag ångra detta och inte kunna förlåta mig själv imed att det har varit en så stark princip hos mig under en längre tid.
Vad tror ni??
Visst att det är viktigt att båda vill ha barn just nu och att det kanske på förhand känns viktigt för honom (och kanske för dig också) att båda är med på att börja försöka och att ni gemensamt gör den resan, från beslut till graviditet, tillsammans. Jag håller dock med dig i att det känns som en lite otillräcklig orsak (ursäkta ordvalet) till att avsluta en graviditet när det är den enda anledningen och att ni båda vill ha barn inom en snar framtid. Speciellt som att det inte verkar innebär ett större problem än att du har en resttenta och att du inte hinner jobba så mycket innan. Skulle ha förstått hans argument mera om det även handlat om att han anser att ekonomin blev för dålig eller ville hinna flytta till ett annat boende innan eller något sådant, kanske i sig inte skäl nog men dock starkare än de han anger nu.
Jag tycker att det låter bra att kontakta kvinnokliniken för att få en mer oberoende diskussion än ni kanske kan föra själva. Jag tycker att det låter lite som att han är chockad och rädd för hur det kommer att bli och hur ni kommer att klara det när det inte blev som "planerat", och att ett sådant samtal kanske kommer att få honom att inse att det är svårt att planera när man vill bli gravid och att inse att han förmodligen kommer att gå och fundera på hur det kunde ha blivit.
Hur tror du att din sambo kommer att ställa sig/agera om du väljer att behålla barnet? Jag menar är det mer värt att köra över din egen vilja i det här, när du så starkt är emot att för egen del abortera ett foster? Eller är det mer värt att må bra själv och hoppas på att sambon hakar på tåget om han älskar dig tillräckligt mycket? För i slutändan är det ju dessa frågor du måste ställa dig inom sinom tid om ni inte lyckas komma överens innan dess. Med tanke på att du inte ser några större problem med att få barn redan nu och dessutom länge har haft en stark vilja att inte abortera så tror jag att risken är står att du kommer att ångra dig och ständigt fundera på vad du kunde ha haft om du väljer att gå emot vad du själv vill.
Visst sambon kanske får gå emot vad sin vilja om ni/du väljer att behålla men i detta fallet så tror jag att det är betydligt större steg för dig att köra över dig själv och göra en abort som du mer eller mindre är emot, gentemot honom som får ett barn som han inte önskar exakt just nu men som han hade velat ha om det kommit ett år senare. Hade varit skillnad om han aldrig velat ha barn liksom.
Inte samma sak men jag var med om ett missfall för snart ett år sen och jag kan än idag fundera på och sakna det som kunde ha varit, Det jag vill säga med det är att jag tror att du kan känna lite samma sak vid en abort som du innerst inne inte verkar vilja göra utan endast möjligtvis kan tänka dig göra för att din sambo önskar. Så frågan är om det är värt att riskera att må dåligt länge för att tillfredsställa någon annans önskan?