Är det viktigt att vinna över barnen ibland?

Ja det tror jag absolut, sen behöver vissa barn träna mer på att förlora än andra! Förmågan att vara en god förlorare likväl som en god vinnare tränas ju av erfarenheter av detta. Vissa har inget problem med att förlora ibland eftersom de tycker att det roliga är att delta och kämpa så gott man förmår. Glädjen med att vinna borde ju också försvinna om man ALLTID vinner.

Visst går det att välja att förlora i "tur-spel". Jag fuskar ofta med tärningen, antal steg jag går osv för att 3-åringen skall få vinna. För henne är det viktigt, och just nu skulle hon inte vilja spela spel alls om hon inte vann. Jag tänker att man med tiden successivt smyger in att den vuxna vinner ibland. Man kan tex börja med att "köra om barnet lite grand" med bilen, för att låta barnet komma ikapp. Ibland kan man komma på delad förstaplats osv. Kanske köra med en belöning till den som förlorar? Man behöver enl mig inte av princip vinna över barnet, men man bör prata om att man inte alltid kan vinna när man leker med sina kompisar, för de vill också vinna.

Vid spel osv har man ju kunnat styra ibland. Alltså vinner dom så vinner dom, men ibland om man vunnit 3-4 i rad så låter man dom vinna ändå. 
Men jag tror inte, och mina barn har aldrig velat vara dom enda som vinner. Så vi har inte låtit dom vinna bara för att dom är barn. Men man får ju känna av deras humör ibland.. 

Jag är av den åsikten att barn lär sig sådana saker bäst från andra barn.

Som förälder kan man låtsas och välja om man vill vinna eller förlora, men det är inte äkta, så det är lika bra att köra antingen eller. Personligen tycker jag gott att man kan låta barnet vinna. De vet ändå att andra barn knappast kommer att visa dem samma hänsyn som mamma och pappa.

Det bästa är att involvera barnet i lek och spel med andra barn och ta diskussionen om dåliga förlorare när den uppstår naturligt. En del barn blir förkrossade när de förlorar och då får man ta det snacket då. 

Jag tror mer på den naturliga utvecklingen, alltså.

Jag håller med till 100%. Tycker det är onödiga fajter att markera som förälder - med en treåring har man ju konflikter ändå så det räcker och blir över

Nej det tycker jag absolut inte att man behöver göra. Barnet lär sig det ändå.

Eller hur!

En treåring är klart liten, men en del har ju kvar det där "jag-måste-vinna-beteendet" i högre ålder än så. Jag känner en snart 8-åring som blir rasande när hans fotbollslag inte vinner eller när han förlorar i sällskapsspel hemma. Kanske hade det hjälpt honom om han lärt sig från början att det inte funkar så?

Jaja, man kan älta fram och tillbaka och folk gör som de vill ändå, men låt de inte hålla på och vinna hur länge som helst bara då.

Vi förlorar inte med mening men anstränger oss inte heller att vinna. Vi ger även strategitips. Det funkar bra för oss.

Alltså, jag minns själv att jag ibland var jättedålig förlorare när jag var liten. Jag visste förstås att det var fel att bli arg när man inte vann, det hade ingenting med tankar att göra, snarare känslor. Med tiden avtog det. Jag tror faktiskt inte det hade hjälpt att mina föräldrar tvingat mig att förlora mer som liten. 

Ts, nej det hjälper nog ej alla kanske som du säger. "Tvinga nån att förlora" låter onödigt hårt, men att inte låta barnen vinna bara för att känns mer rimligt.
Som sagt, långt i från alla barn som har problem med det här så det är väl bara tt göra det man känner lämpar sig bäst.

För att svara på ts så tror jag inte att det är superviktigt. Beror förstås på barnet och på ålder. En treåring tränas redan rätt hårt i konsten att inte kunna/vinna bara genom att hantera sin vardag och det känns lite onödigt att lägga sten på bördan genom att som vuxen komma där och vinna. De är redan fullt medvetna om att de inte är lika starka och snabba och kunniga som vuxna och de behöver be om hjälp flera gånger om dagen. När de leker och spelar spel med sina föräldrar kan de gärna få ha lite superkrafter och få chansen att känna på att vinna.

Ett större barn kan man ju använda lite fingertoppskänsla med. Ska du lära någon något som är lite mer avancerat än ren tur, tex tennis eller schack, så tycker jag att det känns helt rimligt att spela på en lagom nivå för att hålla motivationen uppe. Om barnet ifrågasätter kan man bara fråga om de vill att men spelar sitt hårdaste istället och inte göra så stort väsen av det. 

Råkar man ha en "dålig" vinnare eller förlorare så kan man ju öva på det med. Lite vett och etikett runt lekar och spel sitter ju aldrig fel?

Hm, jag är däremot av åsikten att det ingår att få uppleva att förlora. En 3-åring är ju inte SÅ liten, vill man spela spel så är det liksom bara så att ibland vinner man och ibland förlorar man.
Jösses vilka utbrott och tårar det kan bli på förskolan när de spelar spel och inser att de plötsligt håller på att förlora - inte så konstigt att det blir en stor sak om man aldrig har behövt uppleva det tidigare. Låt barnen prova på att förlora hemma, i den trygga föräldrarelationen där man kan få spela ut känslorna lite hur man känner för det.

Vilket fint och klokt inlägg, tycker jag!

Låter som oss. Idag spelade vi Fia med knuff tex (även om ts inte menade sällskapsspel i trådstarten) och då berättade vi varför vi valde att flytta en pjäs och inte en annan. För att ge tips hur man kan tänka.