Funderingar till er män som lever i en relation med en kvinna...

Hoho, där har du faktiskt en poäng... Ska sluta tjata på honom och se hur lång tid det kommer ta innan han inser att vi bor i en svinstia. skämt åsido, han börjar faktiskt bli bättre!

Precis så jag tänker, dock är det ju inte ett särskilt hållbart alternativ i längden.

Nä, det är en förändring som kommer så småningom med eller utan sambo. Tycker däremot att du ska göra allt för att försöka bli en "mamma" åt honom. 

men det gäller väl alla! Man går in i en parrelation. Klart man får kompromissa och bestämma hur saker ska fungra. och ja, nån måste städa, handla, laga mat osv. Han skulle ju ftt göra allt ensam om han inte bodde med dig

men att det skulle vara nåt som "drabbar" män håller jag inte med om

och varför ska nån hamna i skymundan? Man får ju kommunicera i relationen hur man ill ha livet. Är man så vek att man inte kan tala för sig så får man skylla sig själv 

Inte när ansvaret ligger på en annan person.

Hej TS
Jag har bra svar på dina frågor.

1) Förlorar män lite av sin frihet när de går in i en relation: Svaret är ja, och det borde ju egentligen gälla båda könen. Har man valt att dela sitt liv med någon så kan man inte bara gå sin egen väg. Då måste man kompromissa om saker. Därav mister man såklart en del frihet men förhoppningsvis får man tillbaka också i form av bekräftelse, man slipper vara ensam, o.s.v.

2) Hamnar män lite i skymundan? Är det är mest kvinnan som styr?: Ja jag tror de flesta män känner igen sig i det här. Det beror troligen på att ni kvinnor har lite mer bestämda uppfattningar om hur saker och ting ska vara medan det kanske är lite "strunt samma" för oss killar i vissa fall. För en man kanske det räcker med att städa en gång i veckan medan kvinnan kanske tycker att två gånger är minimum. Sen när det gäller kläder, färger på väggarna, etc så tror jag att det kanske är sådant som intresserar tjejer "något mer" och så länge det är lite strunt samma för killen så kan ni ju lika gärna få er vilja igenom.

Vem kan inte sakna ett kravlöst liv?

Även jag som kvinna kan sakna livet innan man och barn. Att kunna ligga på soffan en hel dag, ta hur lång sovmorgon jag vill, äta vad jag vill etc. Leva mitt liv helt utan kompromisser. MEN jag hade inte offrat man och barn för att få detta. Jag är glad att jag har dem. Men det är klart att jag också kan sakna att bo själv i en etta utan någon som ställer krav på mig. Det gör väl alla ibland? För det kan man ju uppskatta det man har?

Att ansvar läggs på en person kan väl innebära "frihet" för en annan? Sen innebär oftast även minskat ansvar minskade friheter/rättigheter. TS kille har åtnjutit friheter från visst ansvar och praktiska göromål - men nu har han ju chansen att åtnjuta de friheter som följer med att ha ett eget hem. Om situationen blir så att TS bara tar över den bestämmanderätt som killens släktingar hade när han bodde på deras soffa kan han säkerligen uppleva att han fått minskad "frihet" eftersom han fortfarande inte riktigt bestämmer över sitt hem samtidigt som han pålagts ansvar och göromål. 

När man flyttar ihop så är det nog lätt att det uppstår en situation där den ena parten inte känner att han/hon bestämmer lika mycket över vad som ska ske i hemmet. Hur ofta ska det städas? Vad ska handlas? Hur ska det möbleras? När ska man gå och lägga sig? Är det ok att sova till mitt på dagen? Vilka aktiviteter hittar man på tillsammans? Att få balans i detta är inte alltid helt enkelt. Det gäller att båda personerna får känna att det ansvar de har över hemmet även meför bestämmanderätt. 

Det här är en social konstruktion som vi skapar själva. Många unga kvinnor går in i ett samboliv/familjeliv med en tydlig föreställning om hur hon vill att det ska se ut och fungera. Det ska vara snyggt och rent, det ska vara snyggt inrett i enlighet med hennes stil, mannens tankar om inredning är irrelevanta eftersom både han och hon utgår från att det är hon som ska fixa detta. Hon har en tydlig vision av hur hon och hennes familj ska uppfattas utifrån. Människor som hälsar på eller på annat sätt tar del av hennes liv ska tänka att hon och hennes familj är lyckliga, vackra, har ett fint hem och är mysiga och spontana. Kvinnan styr familjen i den riktning som enligt henne uppfyller den vision hon har om hur livet ska se ut och fungera. Mannen hänger på och följer enkla instruktioner, befriad från tyngre beslut på hemmaplan. Han protesterar inte eftersom det är bekvämt att bli ledsagad och eftersom han är van vid att det är så samhället ser ut. Många kvinnor arrangerar situationer där det ser ut som om maken tar egna initiativ i linje med hennes egna värderingar och föreställningar, typ se vilken fin och duktig man jag har. Arrangerar situationer där det ser ut som om maken köper just den present hon önskat sig utan att hon sagt något när hon i själva verket kryssat för i katalogen, fört över rätt summa på kontot, lagt fram hans kläder och skickat iväg honom till affären samt själv gjort om paketinslagningen så att det ser rätt ut. Många mammor arrangerar situationer där man kan visa upp vilken fin och engagerad pappa hennes man är, klär barnen och pappan i matchande kläder och arrangerar en aktivitet som uppfyller hennes krav på hur kravlös pappa-barn samvaro i motljus ser ut, tänk en pappa som ligger på en solig gräsmatta och hystar en ettåring i luften, eller som har vattenkrig med sexåringen i strandkanten. Allt fotas och dokumenteras av mamman som också skickar bilderna på framkallning, ramar in dem i shabby chic ramar med texten carpe diem eller love. Kopior skickas till farföräldrarna och filtreras omsorgsfullt innan de skickas ut på instagram med hashtaggarna bliss, family och kärlek. Gärna i ett kollage med bilden av den goda kakan hon bakat undertiden för att riktigt lyfta fram hur mysigt och spontant deras familjeliv är.

I korthet: män, ni är ägda, och ni älskar det!

I många fall är det säkert så. Fast ibland så förlängs inte ägandekontraktet när det löper ut, eller så utnyttjar en av parterna out-klausulen med hänvisning till att ägandet inte var till belåtenhet. 

Jag måste protestera mot det här synsättet på män! Att din kille legat på soffan och inte behövt tvätta städa, diska, betala hyra osv har väl inget med män generellt att göra. Menar du att män inte tycker detta är något som behöver göras förrän en kvinna kräver det av honom. Skrämmande syn.

Varken manliga vänner, nuvarande eller tidigare partners eller släktingar, beter sig så, utan är ansvarstagande Du ger exempel på barnens fritidssysselsättningar. Är det kvinnans intresse? Är inte barnen lika mycket bådas?

Om det fungerar som du beskriver är det väl mer kvinnans behov som kommer i skymundan, om hon måste ta ansvar för att alla alla dessa trista vardagsuppgifter fungerar.

Håller inte med för fem öre. Både jag och min sambo träffar våra vänner och håller på med våra hobbys. Absolut inte lika ofta som tidigare men i allafall nån gång i veckan. När mm blir tillsammans med någon så blir ju den personen den man helst vill lägga sin tid tillsammans med så det är ju inte konstigt att man inte är ute och festar lika ofta osv. Tycker det är mer konstigt om inte livet hade förändrats då man flyttar ihop.

Min sambo och jag delar både matlagning? Städning, handling och stycka han om vårt barn och hem mellan oss. Han är min teammate och jag är inte hans mamma. Vi hjälps åt helt enkelt.

En anledning till att aldrig bli tillsammans med någon som aldrig bott själv.

Flyttar man ihop från två ensambohag så borde det ju tvärt om bli en viss lättnad. Man spar tex pengar vilket ger mer frihet ekonomiskt. Man delar på disk, tvätt, städ osv ist för att göra allt själv.

Kommer den ene direkt från ett förhållande där denne blev curlad eller från föräldrarna så blir det nog lätt som ts beskriver. Dessutom kan nog den personen lätt lägga skulden på partnern för sin "förlorade" frihet.

Den var kul.

Frågan är varför du ska dirigera massa uppgifter?

Skulle du själv lytt om någon dirigerat vad du ska göra?

Givetvis försvinner en del av friheten i och med ett förhållande, tidigare kunde man ligga med vem man ville (om det var ömsesidigt). Strunta i att komma hem om man kände för det utan att ringa, flytta till en annan stad utan att behöva förankra det med någon. Osv, det säger väl sig själv. Men det är ju inget jag saknar om jag ska vara ärlig.

Här håller inte mamman familjen samman utan vi gör det tillsammans.