Hur kommer det sig att någon väljer att bli tillsammans med någon med barn?

Jag träffade och blev kär i en kille för ett par år sedan som hade två barn vv. Vilken bisarr upplevelse, det blev många tårar. Ena veckan var han varm, kärleksfull, angelägen om att ses hela tiden. Jag fick gulliga sms, den dagen när hans barnvecka började blev han som förbytt. Han gick in i sin "barnbubbla " och verkade inte bry sig något vidare om mig. Inga gulliga sms mer utan långa sms om sina barn; hur mycket han älskade dom (han sa aldrig att han älskade mig) och så om strul med barnen och deras mamma. Man fick tjata sig till om man ville träffa honom (och barnen) något den veckan, han verkade så nöjd och tillfreds att vara med bara dom. Till saken hör att när vi väl sågs var jag alltid trevlig mot barnen. (såklart). Jag har blivit så bränd av den här erfarenheten att nu skyr jag vv pappor som pesten????

Jag tror det finns massa bonusföräldrar som har genuint varma känslor för sinabonusbarn. Men ärligt talat tror jag ni som hävdar att ni aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som inte tycker om era barn är väldigt naiva. Ni har troligtvis varit det, kanske är, utan attt veta om det. Det är så lätt att fejka omtanke och värme och det är faktiskt vad ALLA styvföräldrar jag genom åren lärt känna har gjort. Dom har ofta jättebra relationer till både partner och dennes barn, men "bakom ryggen" och i sällskap med andra i samma situation kommer en helt annan bild än den fram, och det är den att det inte finns någon situation där partnerns barn faktiskt gör deras liv BÄTTRE. Dom tycker inte illa om barnet, men några äkta varma känslor finns inte.

Då har du gjort ditt val. Väx upp och sluta gnäll då! :D

Tycker synd om dina vänner. Varför väljer de att leva sina liv på ett sätt de egentligen inte vill?

Mitt liv är alldeles för värdefullt för det. .

Varför måste man leva ett liv man inte vill bara för att det finns nått i ens liv som, om man får drömma, kunde varit bättre? Så har ju alla det, ingen säger åt dom att omskapa sina liv för det. En mamma som inte hinner utöva sin hobby i den utsträckning hon skulle vilja pga att barnen tar massa tid, ska hon också lämna bara för det, trots att det bara är en liten aspekt av ett större sammanhang som faktiskt gör henne lycklig? Hon fär väl drömma om tid för hobbyn utan att nån talar om för henne att hon kastar bort sitt liv. Man får ju väga för mot nackdelar i allt i livet. Men här på FL verkar det bara finnas två alternativ: antingen älskar man sina bonusbarn, då kan man ha ett bra liv även om det finns massor runt barnet som är jobbigt. Eller så älskar man dom inte och trots att det inte är jobbigt med barnet är man olycklig och lever i en lögn.

Mycket konstigt resonemang.

Varför måste man leva ett liv man inte vill bara för att det finns nått i ens liv som, om man får drömma, kunde varit bättre? Så har ju alla det, ingen säger åt dom att omskapa sina liv för det. En mamma som inte hinner utöva sin hobby i den utsträckning hon skulle vilja pga att barnen tar massa tid, ska hon också lämna bara för det, trots att det bara är en liten aspekt av ett större sammanhang som faktiskt gör henne lycklig? Hon fär väl drömma om tid för hobbyn utan att nån talar om för henne att hon kastar bort sitt liv. Man får ju väga för mot nackdelar i allt i livet. Men här på FL verkar det bara finnas två alternativ: antingen älskar man sina bonusbarn, då kan man ha ett bra liv även om det finns massor runt barnet som är jobbigt. Eller så älskar man dom inte och trots att det inte är jobbigt med barnet är man olycklig och lever i en lögn.

Mycket konstigt resonemang.

Du har alldeles rätt i att man kan drömma, längta och klaga. Jag uppfattade bara ditt inlägg som om vännerna verkligen inte trivdes med sitt liv. Läste om det igen nu dock och jag kan mkt väl ha uppfattat det fel.

Men personligen hade jag inte kunnat leva med ngn jag inte tyckte om. Jag behöver inte gilla hela situationen och allt det drar med sig, men själva personen hade jag iallafall behövt hitta ngt positivt med. Ngt som jag gillar. Annars hade jag inte klarat av att leva med den personen.

Lustigt att du uppfattar mitt uttryck för att jag tycker det är synd att leva sitt liv och vara missnöjd med att man "måste lämna". Det är väl upp till var och en?

Men du sa det själv - detta är FL och tydligen så ser folk bara svart och vitt..

Ja då uppfattade du fel. Jag kunde säkert varit tydligare. Tycker bara det är konstigt att inte tycker om är det samma som ogillar här.

Jag drog kanske förhastade slutsatser när jag refererar till att lämna, men du säger ju själv att du inte skulle klara av att leva med någon du inte tycker om. Känslor låter sig sällan tvingas fram. Så om det var dig det gällde, hur skulle du göra?

Som sagt hade jag inte kunnat leva med ngn jag inte gillar. Jag hade inte velat leva i en familj med barn som jag inte ansåg tillhöra min familj eller som jag tog samma ansvar för som föräldern.

Men det är MITT val. Ngt jag brukar försöka bara väldigt tydlig med men tydligen missat här :)

Att detta sätt att leva passar mig och min man betyder ju inte att det passar alla andra bonusfamiljer. Jag tycker att man egentligen kan ha vilken roll som helst och engagera sig på det sätt man själv vill.

Man behöver inte älska barnen eller gilla dem speciellt mkt. Däremot tycker jag det är fel att ngn skall behöva bo med ngn som avskyr eller hatar en. Det lyser förmodligen igenom och även om man inte tycker speciellt mkt om varandra kan man samexistera och vara trevliga mot varandra.

Så som svar på din fråga - JAG hade förmodligen inte valt att stanna kvar. Men sedan kommer vi till frågan om msn hunnit skaffa gemensamma barn ihop. Då skall även deras bästa tas med i beräkningen och det är knappast att ryckas upp för att man själv inte trivs med bonusbarnet.

Lika lite som det finns ett fix och klart svar om vad en bonusmamma bör ha för roll, vad hon bör känna och ansvara för osv lika lite finns det ett fix o färdigt svar för hur man skall göra när man inte är nöjd. Att JAG hade valt att göra en sak gäller ju mig. Inte ngn annan.

Däremot måste jag ju på ngt sätt utgå från mina egna tankar o känslor när jag skriver här ;)

Då tycker jag att jag tolkade dig ganska rätt när jag drog slutsatsen att du menade lämna relationen. Speciellt som du avslutar med att du trots allt utgår ifrån dina egna tankar och känslor och det är vad du själv säger att du skulle göra.:0) Sen säger du att du tycker alla har rätt att välja sin roll i den nya familjen, samtidigt som du onekligen ifrågasätter de som väljer något annat. Det har man förstås rätt att göra, men när du gör det med ett "stackars dom" visar du ju samtidigt att du ändå tycker det finna ett mer rätt sätt att göra det på. Jag tycker det är lite provocerande. Det finns lixom ingen anledning att utge dig för att vara objektiv om man ändå ger uttryck för subjektivitet.:0)

Nu rör sig ju inte vår diskussion om människor som lever med barn de avskyr eller hatar. Jag tror personligen att det oftast rör sig om ett slentrianmässigt användande av uttrycken när människor påstår sig hata. Men om det inte gör det, och man verkligen på fullaste allvar hatar barnet, då håller jag med dig om att det måste vara en skadlig miljö, för alla inblandade och självklar drabbas då barnet troligtvis värst på grund av sin beroendeställning.:0(