Förlorat min mamma

hejsan TS! hittade denna tråd av en slump å jag förstår precis hur du känner det! för snart fem månader sedan,17november 21.45 förlorade ja min älskade pappa i sviter efter sjukdom ,69år gammal! och jag trodde det skulle bli lättare, men rent ut sagt, jag hatar det! efter begravningen i december, verkar det som eller jag känner det så att alla verkar tycka att" nu får vi vara oss själva tjohoo!" jag vet att det inte e så, men det känns som ingen fattar att JAG! faktiskt mår skitdåligt, har ångest, rädd för att dö mm!  har min syrra o kusin o mamma kvar, men känner inte att ja kan prata med dom som ja vill, om du förstår. jag känner inte att dom känner som jag å vill inte störa, trots att dom sagt att"det e bara du ringer"! men som sagt, jag känner mej bara ensam med min sorg som känns som ett helvetesgap! KRAM

Hej

Jag förstår din sorg.

Det är nu 5,5 år sen jag förlorade min mamma och 1,5 år sen jag förlorade min pappa, båda dog av cancer.

Min mamma och jag stod varandra jättenära, hon var min bäste vän.

Det är svårt att inse att livet aldrig mer blir detsamma, men det fortsätter och den allra värsta sorgen lägger sig till slut, men saknaden försvinner aldrig.
Jag tänker på mina föräldrar varje dag och gråter ofta, men inte lika ofta som förr.

Nu är jag mest ledsen över allt vi gick miste om, de fick inte se min son växa upp och börja skolan osv.
Men samtidigt så är jag glad att jag fick ha dem hos mig så länge som jag fick, trots allt.

Kram på er!

hej! ja jag känner ofta att, tänk om si och så, undrar om paps ville det o det, mm, känner mej vilsen..

Hej,

Min dotter har för ett år sedan förlorat sin mamma för tidigt i livet. Hon är 12 år och kämpar varje dag med sorg och saknad. Hon har nog kommit fram till att hon instället för att träffa en kurator vilket hon gjort nu behöver träffa tjejer och killar i samma ålder i samma situation. Att du sträcker ut en hand en bra första början och jag vet vad du går igenom. Jag upplever samma sak varje dag, timme och minut. Saknaden är obeskrivlig. Vet inte om detta var till någon tröst men att träffa någon som orkar lyssna eller någon jämnårig som har gått igenom något liknande tror jag kan vara ett sätt att få tillbaka livet, även om livet aldrig blir sig likt igen. 

Ta hand om dig.

/En ensam pappa till 3 barn

Jobbigt kram