14-månaders som gärna vill bli buren. Gå till mötes eller lära att inte alltid få bli buren?

Du ska givetvis INTE lyfta så ofta! Tänk på ryggen! Barnet blir lite tjurig, men det är inte farligt på nåt sätt.

Ok! Kanske dags för lite fostran. Dags att lära sig att man inte alltid kan få som man vill.

Sätt dig på golvet en stund och låt honom sitta i knät. Då får han närhet en stund men det roliga i att bli runtburet försvinner och barnet brukar oftast återgå till lek rätt snart :) Så har vi gjort på de förskolor jag jobbat på och så har jag gjort med mina barn. Funkar utmärkt :)

Det går inte att lära barn att inte vilja ha närhet, eller det kanske går, men det är inte så smart. Du får sätta dig ner på golvet. Bär-fasen går över snabbare om du inte avvisar honom. Ofta är det ju när man går runt som de vill bli burna, de blir ju extra oroliga/nyfikna på vad som är på gång då.

Det finns bärselar där man kan bära barnet på ryggen med.

Det är den här linjen jag varit inne på, att det är bäst att tillmötesgå barnet vilket ger ett tryggt barn. Men så blir jag osäker då jag har en hel del människor i min omgivning som menar att han bör lära sig. Och själv vet jag inte när tiden är inne att "uppfostra". Du vet inte om det finns någon forskning eller litteratur där man kan hitta info om detta?

Barn kan inte få för mycket närhet, och du skämmer inte bort honom. Skaffa en ergonomisk bärsele som passar äldre barn, t ex Tula Toddler, Manduca eller Wompat. INTE Babybjörn.

Jag tycker inte du "bör fostra honom" till att inte vilja bli buren redan nu. Kanske annorlunda om det vore en 5-åring. När min dotter var 14 månader hade hon en extremt klängig period där jag inte kunde ta ett steg utan att hon ville bli buren. Jag bar henne som hon behövde just då, och fasen gick över någon månad senare. Som sagt, skaffa en bra sele som inte sliter på ryggen kan vara ett tips. Eller som andra nämnt - har du möjlighet så sätter du dig nere på golvet hos honom, men det kan man ju inte göra hela tiden. Han kommer bli självständig när han känner att han får så mycket närhet han önskar från sina föräldrar.

Jag har en sele som är välanvänd . Och jag tillbringar större delen av min vakna tid på golvet.

Bra synpunkter! Kommer nog fortsätta att bära ett tag till

Jag tycker att du verkar ha koll på läget :)

Det mesta går över av sig självt. Med första barnet var jag lite mer osäker, men med andra barnet vet man att det mesta som är jobbigt bara håller i sig en kort period. Oftast går det över snabbast om barnet får behoven tillgodosedda.

Som till exempel: när min äldsta son var ca 3,5 år, började han gråta jättelätt. Jag såg ju att han inte slagit sig speciellt allvarligt - jag sa typ: Men det förvar väl inte så farligt!

Han fortsatte att vara superdramatisk hela tiden. Jättejobbigt! Men så fick jag tips om att ta hans ledsenhet på största allvar och trösta honom. Det räckte att jag gjorde det tre gånger så slutade han.

Det beror på i vilken situation säger. Jag. Om ni är ute och går - ja då är det rimligt att bära (eller åka vagn mär man inte orkar bära mer). Om barnet som min dotter ville bli buren när jag lagade mat så nej, då är det inte läge att bära. Då får barnet sitta/stå på en stol och titta på. Helt enkelt om jag har annat för händer - då får barnet vänta. Annars gjorde jag som någon skrev ovan, satt mig på golvet eller på en stol och satt barnet i knät.

Ok, att tillmötesgå verkar vara en återkommande erfarenhet som leder till att vissa beteenden går över snabbare. Låter rimligt.

Vill bara berätta att jag lärt mig att om jag sätter mig på golvet mitt bland leksakerna blir han nöjd. Och där har vi det rätt bra. Jag har placerat en TV en bit bort (som han inte ser) samt laddar med kaffe och godsaker. Så livet är riktigt bra för oss båda

Det låter ju toppen!