Min abort gick fel- måste få skriva av mig...

Hej.

För ca 1,5 månad sen gjorde jag abort. Det var ett väldigt tufft beslut att ta för mig och min sambo för vi ville behållt barnet båda två, men av starka anledningar jag inte tänker gå in på just nu kände vi att vi var tvungna att ta det beslutet.

Jag var på sjukhuset på söndagen och fick första tabletten, för att sedan komma tillbaka på tisdagen och fortsätta. Jag sa till läkaren att när jag gjorde abort en gång som ung så blödde jag väldigt mycket, så det vore nog bra om jag genomförde aborten på sjukhuset och inte hemma? Läkaren tyckte det lät vettigt. Tack och lov för att jag stannade kvar...

De första timmarna verkade allt helt normalt, jag hade ont men kunde hantera det. Sedan började jag blöda väldigt kraftigt och få hemska smärtor. Hade en helt oförstående bm som mest verkade fokusera på att bli av med mig innan dagmottagningen stängde. Men jag slutade inte blöda, det blev värre... Till slut beslutade de att köra över mig till vårdavdelningen eftersom dagmottagningen stängde. De märkte att jag inte mådde bra och var noggranna med att väga mina blöjor för att se hur mycket blod jag förlorade. Jag förlorade nästan 2 liter blod på mindre än ett dygn.

Jag svimmade när jag försökte gå till toaletten, min sambo lyckades fånga mig båda gångerna.

Den tredje gången var jag på toaletten i sällskap av en sköterska. När jag stod upp för att dra ner trosorna kom en kaskad av blod och enorma klumpar. Jag satte mig ner på toalettstolen och svimmade sittandes. När jag vaknade upp låg jag på toalettgolvet med massa sjukvårdspersonal omkring mig. Jag förstod inte vad som hänt. Min sambo lyfte upp mig från golvet och höll mig försiktigt i famnen för att lägga mig i sängen som de kört fram till toalettdörren. Jag såg mig i spegeln: jag var grå-vit i ansiktet. Sedan hände allt väldigt fort: undersökning och beslut om akut operation. Minns att jag tänkte precis innan jag somnade: "undrar om jag överlever det här efter att ha förlorat 2,5 liter blod?"... Mitt blodvärde låg på 63.

När jag vaknade upp var jag så oerhört tacksam över att jag fortfarande levde. Läkaren hade varit uppe hos min sambo och förklarat att bm på dagmottagningen hade haft fel när hon sa att allt hade kommit ut- moderkakan hade nämligen fastnat i livmodertappen. Läkarn sa att det orsakar enorma smärtor och att det var ett under att jag hade stått ut så länge och att jag måste vara extremt smärttålig.

Min sambo svarade henne stilla: "min sambo är min hjälte".

Jag fick stanna kvar ytterligare ett dygn efter operationen och de höll noggrann koll på mig. Jag slutade blöda i princip direkt efter operationen och jag kan inte ens beskriva lättnaden jag kände.

När jag kom hem försökte jag återgå till livet igen, men den posttraumatiskt reaktionen kom en vecka senare (mitt under en redovisning i skolan) och den flyger fortfarande på mig ibland. Sorgen över barnet kom samtidigt så det har varit tuffa veckor. Samtidigt är jag oerhört tacksam över att vara vid liv och för att jag och min älskade sambo står varandra närmare än någonsin.

Förlåt att detta blev långt, men jag var tvungen att få skriva av mig för att kunna gå vidare. Kram