tankar man inte får tänka?

Du är INTE ensam om att tänka/känna så kan jag säga.
Jag tänkte/kände samma sak kan jag tala om. Vad jag tror så är det rätt så "normalt" att tänka/känna så

Det är ju ett enormt stort ansvar att föda och ta hand om ett barn.
Så det är klart man "tvivlar" på sig själv?

Det gör jag lite även nu fast jag är i V.26.
Ena sekunden så längtar jag tills jag har min prins i mina armar, andra sekunden så blir jag rädd och tänker "att det här kommer jag inte kunna fixa"

Tack!det känns som om jag håller på att bli knäpp här hemma och jag har ingen att prata med, vi har valt att vänta tills vecka 12 innnan vi berättar för familj och vänner, är livrädd för att det ska hända någonting. Min sambo är en riktig barn människa och jag är egentligen inte det.

Han håller på att längta ihjäl sig och jag känner mig bara hemsk som får sånna tankar som jag har.

Men tack, skönt att höra att jag inte är helt ensam :)

Fullständigt normalt att tänka så. Det är ett stort livsavgörande beslut och självklart är det ett beslut som ska ifrågasättas.

Jag hade reagerat på om du INTE reflekterar över föräldraskapet.

Jämför det hela med att få kalla fötter inför ett bröllop. Också ett stort steg.

Helt naturligt och väldigt vanligt. Hormonstormarns är igång och känslorna åker berg- och dalbana. Det är bara att hålla i sig, det lugnar ner sig efter ett tag.

Jag tänkte likadant under min graviditet. Min man är också en barnmänniska så jag kunde inte dela tankarna med honom, däremot var det en tröst att tänka att om jag blir en dålig mamma så blir han i alla fall en bra pappa så ungen blir inte helt förstörd i alla fall.?

När barnet väl kom var det mycket underbarare och mycket jobbigare än jag föreställt mig Men man anpassar sig efter det nya. Ta en dag i taget. Blir det problem kan du ta dem då!

Jag går i exakt samma tankar. Ena sekunden sitter och jag googlar bästitest-barnvagnar och längtar ihjäl mig. Andra sekunden börjar jag överanalysera allt. Till och med sådant jag inte ens haft dåliga tankar om förut som huruvida min sambo sen 8 år tillbaka kommer bli en ansvarsfull pappa. Om JAG kommer klara av barnlivet som redan i grunden är så trött. Kommer jag bli en dålig mamma? Kommer mitt barn känna den trygghet under hela uppväxten som jag själv känt? HUR får jag hen att känna sig trygg? Kommer vi kunna fostra ett barn tillsammans? Vi har ju inte ens samma syn kring uppfostran av katten... typ så xD

Och... alla uppoffringar. Sedan jag såg plusset på stickan så spolade jag ner alla cigaretter i toan. Inte rört en cigg sen dess (två månader). Men jävlar vad sugen jag är. HUR KAN JAG ENS GÅ RUNT OCH VARA SUGEN PÅ CIGG NÄR JAG VET ATT DET SKULLE KUNNA SKADA MITT BARN? Sådana saker får mig att känna mig som en urusel person.

Det är nog inte bara helt normalt utan också sunt. Det innebär att du inser att det kommer bli en stor omställning även om det inte går att föreställa sig innan hur stor. Jag kände likadant. För mig blev det lite lättare när vi berättade för alla och jag såg att andra trodde på mig och min förmåga.

Åh herregud! TACK!

nu har jag vart ute i skogen och gått i nästan två timmar och det känns bättre och så kommer jag hem och ser atr jag kanske inte är helt dumihuvudet ändå ;)

Hormoner som är i bergochdalbana är jag van vid då jag sliter/slet med pms men det här är någonting helt annat.

Tack för att ni finns alltså, jag känner mig helt vilsen och livrädd och glad och trött och illamående och glad igen ;)

Fullt normalt och ok att ha dessa tankar. Du går igenom något som du inte varit med om tidigare, så klart att du reflekterar. Att du tänker och känner som du gör nu betyder inte att du kommer känna det när du väl har ditt barn hos dig. Troligtvis inte.

Var inte orolig. Det kommer gå bra.