Har jag ångest eller annat? Eller är jag bara löjlig? HJÄLP

(OBS! INLÄGGET KAN BLI LÅNGT.)

Shit, jag hoppas inte den här texten blir för otydlig, klockan är ett på natten och jag känner mig trött och ledsen.

I alla fall.
Hej.
Jag är en tjej på 21 år och har ett rätt så gött liv, egentligen. Men ända sedan 2014, då jag flyttade hemifrån för första gången och fick min första kille o lite annan skit däremellan så har jag haft korta perioder då jag mått otroligt dåligt. Jag har försökt googla då och då på mina "problem", men det passar sällan in på hur jag mår eller så är det symptom på något mycket större än vad jag känner att det är. Det är som att jag ständigt befinner mig i ett mentalt ingenmansland.

Jag har haft otroligt svårt för att känna mig, hur ska man säga - nöjd med tillvaron sedan en tid tillbaka. Jag går runt med en rätt grå känsla i kroppen, och livet känns varken bra eller dåligt. Dock har jag numera lätt för att slå över till att må dåligt. Ibland riktigt jävla dåligt.

En massa skit från 2014-2015 ligger kvar som skavsår, och mitt självförtroende är så gott som i botten. Jag har blivit besatt av att se bra ut och verka skön inför andra, för att min bekräftelsetörst är helt sinnessjuk numera. Jag tänkte att det kanske bara är för att jag fortfarande inte helt kommit över mitt ex och killen efter honom, och att det bara suger att vara singel, men den här ångest-känslan sköljer över mig mer ofta än sällan. Jag får en tung känsla i hela kroppen, det börjar typ ila överallt och mina leder kan till och börja värka. Senast jag fick en stor "attack" lyckades min kropp framkalla feber. Hur fan det gick till vet jag inte, men jag kunde inte stå upp i mer än 5 sekunder utan att bli utmattad och börja gråta.

Idag satt jag i vardagsrummet på mitt internat och kollade på film med mina kompisar, och filmen vi såg gjorde extra ont i hjärtat idag för att det handlade om heartbreak och sån skit. Det var som att min kropp bara stängde av, jag slutade reagera på mina kompisars kommentarer och ville bara gå till mitt rum och sitta och glo tills jag kunde gråta. Men jag bara satt där, med en sorgklump i magen och tung känsla i hela kroppen. Jag tror att mkt har att göra med att jag är OTROLIGT svartsjuk som människa och precis tagit mig ur ett dåligt förhållande. Fan, jag blir till och med lite sur över att min killpolare ibland verkar vara lite mer intresserad av min tjejpolares sällskap än mitt, och även om jag inte är intresserad av killen själv, så blir jag typ ledsen. Jag känner mig så jävla löjlig, och ensam... Och så fort jag känner mig ensam känns det som att jag är i vägen för precis alla och bara är äcklig, ful, jobbig, dryg och irriterande. Jag vill inte prata för mkt bland folk, men hamnar alltid där för att vi har så hetsiga samtal. Jag hatar det.
Och ibland så får jag typ en existensiell kris på samma gång, och tänker att inget jag gör med mig själv är värt något för att jag är ändå bara en hopplös köttklump på den här jorden. 

Jag vet inte vad det här är, men det är jättejobbigt. Och samtidigt som jag inte vill behöva deala med en diagnos, så vill jag inte heller vara den där "friska" människan som klagar mer än nödvändigt. För jag går runt med en latent känsla av oro för något hela tiden.

Är det någon som känner igen sig och vet vad detta kan vara eller bara vill prata lite i kommentarerna? Kan man lida av ångest även om symptomen kommer sporadiskt och inte håller i sig i särskilt långa perioder?