Nyupptäckt diabetes/skola

Vi har haft hemundervisning ett par dagar i veckan åt vår dotter, men då hade hon varit frånvarande nästan en hel termin.
Jag upplevde det som att det primära målet inte var att undervisa, utan att få henne att lära känna och lita på pedagogen som sedan (nu) hjälper henne på plats i skolan. Hon har också anpassad skoldag för att orka med.

Ett tips är att få en remiss till bup, för att hjälpa honom acceptera läget så att han kan leva ett så normalt liv med kompisar och aktiviteter som det är möjligt.
Den spiralen han hamnat i nu leder bara nedåt. Sen tar det klart ett tag att komma ur "chocken" att ha fått en livslång diagnos.

Jag vill absolut inte döma, men jag håller med Ess här ovan. Hemundervisning kan bara vara en tillfällig lösning. 

Naturligtvis hamnar hela familjen i kris när man får en så pass livsomvälvande diagnos. Jag har en nära anhörig i tonåren med samma diagnos. 

Det hör också till att man inte vill visa sjukdomen för kompisarna i skolan osv, det var en period när min anhöriga inte ville ta sprutan före lunchen. 

Det som krävs är att få hjälp på alla fronter - din son måste lära sig ta sprutorna själv alternativt få pump så fort som möjligt. Han ska ju leva med detta i resten av sitt liv.

Finns det inget annat barn i skolan med samma diagnos som kan bli ett stöd och en "mentor" som kan hjälpa honom att komma över jobbighetskänslorna? Jag vet att min anhöriga har fått mycket positiva upplevelser på diabetesläger och andra sammankomster där hen har fått träffa andra barn och ungdomar med diabetes. Nu har hen pump och det funkar hur bra som helst. 

Alternativt kanske han kan ha en assistent i skolan som hjälper honom ta sprutorna en period? 

Ni behöver hjälp av proffs nu för att lösa detta och få honom tillbaka till skolan. 13 är ju en jättekänslig ålder, så jag förstår att han lider och mår dåligt och att det skär i era hjärtan. Det finns ju inget som är så jobbigt som när våra små inte mår bra. 

Det tar tid att acceptera diagnosen, men det kommer bli bra. 

Jag håller också med, det låter snarare som att ditt barn behöver hjälp från BUP snarare än hemundervisning. Jag tror att hemundervisning är att hantera symptomet snarare än orsaken, så att säga. Även om det är en jobbig och omvälvande sjukdom så är den ju knappast ovanlig. Hjälp finns att få och det går att leva ett alldeles normalt liv trots den. 

Lycka till och hoppas att allt blir bra för er!

Vår dotter var sju när hon fick samma diagnos i januari förra året. Naturligtvis en mycket lättare ålder, men ändå en stor omställning i livet. Hela klassen och samtliga i personalen på skola fritids vet om hennes diabetes och behandlingen, men inför andra vill hon helst inte visa upp sin diabetes.

Vi fick prata med en kurator på sjukhuset när vi låg inlagda och erbjöds uppföljning om vi skulle behöva. Har ni också fått den typen av stöd från sjukhuset? Kanske kan diabetessjuksköterskorna hjälpa er att få kontakt med andra yngre tonåringar som fått diagnosen i ungefär samma ålder? Eller som haft diabetes längre?

Vår dotter har nu pump (och tillhörande CGM) sedan ett par månader och det underlättar verkligen vardagen. Det är lättare att ta insulin utan att det behöver bli en stor grej av det. Nackdelen, om man inte vill att kompisarna skall veta, är att CGM:en piper och varnar vid höga/låga värden. Tidigare hade hon blodsockermätaren Freestyle libre, som sitter på armen och underlättar blodsockerkontrollen, då man slipper sticka sig i fingret varje gång. Jag kan verkligen rekommendera hjälpmedel, som gör livet lättare och behandlingen diskretare.

Skicka honom på diabetesläger i sommar, så att han får träffa jämnåriga och se att livet inte tar slut:
www.idrefjall.se/toppmeny/information/kalender/kalender/2016-06-29-lilla-sockertoppen-med--robin-bryntesson.html

Är en förälder till en son som var 14 när han fick diabetes. Han tyckte också det var jobbigt i början att ta insulin i skolan. Vi löste det så att han gick in på toaletten direkt efter han hade ätit i skolan och ringde någon av oss föräldrar för kolhydrat räkning samt ta insulin i lugn och ro på toa utan kompisar runt om kring. Detta gjorde att han tog insulin i skolan. Vet att det är bättre att ta insulin innan mat, men vi var tvungna att hitta något som fungerade för honom.

Massor med styrke kramar till er från en annan diabetes mamma!

Tack för alla svar. Det värmer att läsa alla Era tankar och vi ska ta till oss av allt. Vi har också haft kontakt med kurator på sjh men tyvärr var han inte så mottaglig då. Vi kämpar på och peppar här hemma. Såklart skulle alla vi må bäst av att han går till skolan och vi ser det endast som en tillfällig lösning.med hemstudier. Kram på Er.