Bli av med ätstörningar

Hej på dig. Jag tror att det kan vara bra om kan anförtro dig åt någon du litar på iallafall. Inte nödvändigtvis dina föräldrar, men gärna någon vuxen! Du känner att du har problem och vill göra något åt det, det är en bra början. Det kan vara svårt att lösa sådana här problem själv.

Första steget är att erkänna för sig själv och faktiskt vilja göra någonting åt problemet och det har du gjort. Hur gammal är du och var bor du?

Min ätstörning började när jag var 13 år men ingen märkte det och jag sköt bort det som något som löser sig av sig själv. Men det gör det inte. Först 15 år senare var det en kompis som tillslut fick det ur mig och hjälpte mig att söka hjälp. Jag går nu hos en psykolog på en ätstörningsenhet och det är så skönt! Även om det krävdes en hel del vilja och mod för att gå dit första gången. Jag mådde så dåligt över att gå dit att jag kräktes utanför ingången. Men när jag gick ut 1,5 timme senare kände jag mig så lättad och full av förhoppning om att det skulle bli bra. Och det blir det, sakta men säkert!

Jag är snart 16 år och bor i Blekinge, jag har ingen att kunna prata med detta om så då är det ganska svårt att vända sig till någon...

Har du en skolkurator eller skolsköterska du vågar anförtro dig åt? Det är så viktigt att du får stöd och hjälp med dina problem. Allra bäst är om du kan få komma till BUP och till de som specifikt jobba med ätstörningar. Det är viktigt att du blir tagen på allvar och får bra hjälp så tidigt som möjligt!
Skolkurator kan även hjälpa till i kontakten med dina föräldrar, för det är viktigt att de får veta, även om jag förstår att det känns svårt att berätta. Det är också möjligt att dina föräldrar redan anar att något är fel, men inte vågar fråga. Dina föräldrar vill dig allt gott, men ätstörningar är svåra att förstå och just därför ska de involveras i din vård.

Jag tycker också att du ska söka kontakt med Frisk & fri Riksföreningen mot ätstörningar. De kan helt säkert hjälpa dig vidare och även ge råd och stöd. De har även anhörigstöd som jag definitivt tycker att dina föräldrar ska titta på när/om du berättar.

Du hittar dem här: www.friskfri.se/

Du har tagit ett så stort steg bara att skriva ditt inlägg här! Det är modigt och ett fantastiskt steg på väg mot att du ska må bättre, bli frisk från din ätstörning och tillåta dig att tycka om dig själv!

Jag är vuxen men lever sedan flera år tillbaka med bulimi, så jag förstår hur otroligt svårt du har det. Jag önskar och hoppas så att du får hjälp och tillfrisknar!

Som Bullen skrev är det jättebra om du kan prata med skolsköterskan eller skolkuratorn som helt säkert kan hjälpa dig vidare. Eller om det finns någon annan vuxen på skolan som du känner dig trygg med. Jag är själv lärare och en av mina elever vågade berätta för mig om sin ätstörning och ville ha hjälp efter att jag haft en lektion om just ätstörningar. För mig var det stort att en elev vågade anförtro sig till mig och jag är så glad att hen gjorde det. Vi pratade mycket om hur ätstörningen yttrade sig och hur föräldrarna reagerade hemma. Jag följde med hen till skolsköterskan och tillsammans tog vi kontakt med föräldrarna som någonstans hade förstått att nåt var fel men även de hade haft svårt att erkänna det för sig själva. Efter att vi berättat för föräldrarna kände sig eleven väldigt lättad och det var ett stort steg mot att bli kvitt ätstörningen. Du kommer också behöva berätta för dina föräldrar för de kommer garanterat vilja hjälpa dig! Jag vet precis hur det känns, det är skitjobbigt. Men jag lovar att det kommer kännas bättre när det väl är gjort och du kan vara öppen. Men det kan vara skönt för dig att ha någon annan vid din sida när de får reda på det, som stöd. Jag önskar att mina föräldrar hade fått reda på mina problem då, när jag gick i högstadiet, för då hade jag med största sannolikhet mått mycket bättre idag och inte behövt föra den kampen jag gör nu när det här störda beteendet är så invant, vilket det blir efter 15 år. Ju tidigare du får hjälp desto bättre och då kommer det vara lättare att bryta den här onda spiralen och hitta nya sunda ätbeteenden.

Mina föräldrar bryr sig inte, och det ä jag 100% säker på. 
De har misshandlat mig och kränkt ner mig och har sagt till mig hur tjock jag är...
Jag har ingen som jag kan prata med det om, vågar inte berätta för mina lärare eller sjuksköterskan...
När mina föräldrar började ana att jag hade ett självskadebeteende så blev det illa, tro mig, jag fick dem att tro att jag hade trillat i grus osv. 
De gick på det men tror nog inte mig särskilt mycket, om de får veta om mina ätstörningar är jag död...

Jag är ledsen att du hamnat i denna situationen, kontakta soc skulle jag förslå gällande dina familjeförhållande och se om det finns någon ätstörningsenhet i din närhet.
Finns det någon vuxen i ditt liv som du litar på? Du kan ta kontakt med en ungdomsmottagning kanske?

Tyvärr inte